Sju kvinnor i högklackade skor står med händerna knäppta i ett hudfärgat landskap, sargat av sår och blemmor. I sina vita klänningar påminner de om vårdpersonal med uppgift att sköta barn, gamla och sjuka. Men de är också något annat, något större.
Karin Mamma Anderssons målning Dystra systrar utgör träffsäkert omslag till Politiken, Helene Rådbergs första diktsamling på tio år, eftersom boken kretsar kring just kvinnorna i omsorgen. De kvinnor som helst ska ha mjuka, outtröttliga händer och sakna tankar kring egna behov och arbetsvillkor. De som tillhör ”den bedövade kvinnoklassen”, de som av arbetsgivarna får höra att ”pengar inte är allt” och att de ska vara glada för sina fria yrken.
Jo, visst har kvinna rätt att bli dyster för mindre.
Bra då att dikterna vill kasta grus i samhällsmaskineriet, det som upprätthålls genom löglönejobb, timanställningar och vikariat: ”Ordet jämställd snurrar / krasande centrifug Det är konsumtion / Konsumtion som konsumera kvinnokropp”.
Politiken täcker ett halvt sekel och skildrar en tid som har präglats av hög svansföring från en abdikerad socialdemokrati som gjort gemensam sak med kapitalet – och senare alliansen: Camilla Odhnoff, Olof Palme, Ingela Thalén, Mona Sahlin, Ylva Johansson, Göran Persson, Annika Strandhäll, alla får de sig en släng av den rådbergska sleven.
För det som till en början ser ut som ett debattinlägg mot nedbrytandet av arbetarklassens kvinnor– blommar ut i ett radikalt och lyriskt motståndsspråk.
Nu lever vi ju inte i en tid där politiker frivilligt citerar litteratur, men gjorde vi det skulle politiker från vänster till – nåja, åtminstone liberalerna – kunna slå Rådbergs bok i huvudet på vilken sosse som helst, och vinna rätt många poäng i riksdagens plenisal, dessutom.
Men det är inte promemorior, motioner eller mbl-förhandlingar som är dikternas verktyg eller egentliga ärende.
För det som till en början ser ut som ett debattinlägg mot nedbrytandet av arbetarklassens kvinnor– blommar ut i ett radikalt och lyriskt motståndsspråk.
I de avslutande sviterna utgörs verkligheten av en större värld än den kommunala eller vårdprivata vardagen. Här finns plats för stjärnor, rosor, träd och drömmar om ett utvidgat systerskap. Det som Rådberg upprättar mellan alla som arbetar i omsorgen och till exempel Marilyn Monroe, Sylvia Plath, eller varför inte: Ulrike Meinhof.
Solidariteten kan inte störta ordningen, men den visar att andra liv är möjliga och att tillvaron kan vara vacker, också:
över kullen skäller sjöfåglar, vittljudande
sjungande, skrällande
slår de bullrande vida vingslagen
små tallskott lyser ännu grönskande
