Vad ska vi med arbetarlitteraturen till? Frågan infinner sig när jag läser den andra av ett tjugotal rapporter från det fackliga idéinstitutet Katalys som diskuterats flitigt de senaste dagarna (Flamman 6/2), (DN 12/2) och som syftar till att sätta klass i centrum under valåret 2018. Rapporten Arbetarlitteraturen och det politiska språket är författad av Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet, och han darrar inte på manschetten när han slår fast att att "arbetarlitteraturen i dag framstår som en av de arenor där förutsättningarna är bäst för att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande". Detta eftersom den tack vare sin starka ställning i svensk litteraturhistoria skulle ha en säkrare plats att tala från än till exempel arbetarpressen som radikalt försvagats under de senaste decennierna.
Som ett exempel på detta anförs Kristian Lundbergs nio år gamla roman Yarden, som beskrev de förändrade villkoren för dagens arbetarklass och som togs emot med lovord av litteraturkritiken. Frågan infinner sig då genast: bidrog mottagandet av denna roman till en intensifierad kritik av klassamhället eller ett stärkt klassmedvetande? Tillåt mig att tvivla.
LÄS MER: Lundberg tillbaka på nollpunkten
Nilsson säger sig utgå från en marxistisk syn på litteraturen, vilken precis som arbetet skulle vara "en av de verksamheter genom vilka människan förändrar och skapar både sig själv och sin värld". Problemet är bara att när Nilsson närmar sig den samtida arbetarlitteraturen är det (trots att motsatsen påstås) väldigt lite skapande och desto mer återspeglande. Den samtida arbetarlitteraturen förvandlas till ett slags empirisk inventeringskatalog eller självuppfyllande profetia som sedan prickas av mot det nya klassamhälle som kännetecknas av osäkra anställningar samt en feminiserad och rasifierad arbetarklass i vård, skola, omsorg och servicesektorn. Såsom i arbetslivet, så ock i litteraturen: Man slår upp Helene Rådbergs Politiken och bockar av en kvinna i den offentliga sektorn; man bläddrar igenom Daria Bogdanskas Wage slaves och noterar polacker och pakistanier som jobbar svart i Malmös restaurangbransch och så vidare (att litteraturen kan visa att "andra liv är möjliga", som Mats Kolmisoppi skrev i sin recension av Rådberg, går däremot rapporten förbi).
Problemet med detta resonemang är nu inte bara att det skulle innebära ett slags politiskt sanktionerad litteratursmak, utan också att det troligtvis överskattar litteraturens plats i det förändrade medielandskapet.
Detta kan i och för sig fylla sin politiska om än inte litterära funktion i en tid då glappet mellan verklighet och allmän föreställning är stort. Som medievetarna Peter Jakobsson och Peter Stiernstedt slår fast i sin delrapport om hur arbetarklassen representeras i svenska medier är den kraftigt underrepresenterad och osynliggjord. Magnus Nilsson argumenterar därför för att arbetarrörelsen borde "bygga upp en infrastruktur för publicering, distribution, läsning och diskussion av - samt produktion av kunskap om - arbetarlitteraturen". Problemet med detta resonemang är nu inte bara att det skulle innebära ett slags politiskt sanktionerad litteratursmak, utan också att det troligtvis överskattar litteraturens plats i det förändrade medielandskapet. En sådan infrastruktur skulle eventuellt ge arbetarlitteraturen en mer central plats i arbetarrörelsen, men litteraturen kan och bör inte vara en sociologisk rapport.
LÄS MER: Johanna Hagström - rent människoförakt i Paradise Hotel
Men till en sådan förvandlas den genom Nilssons metodologiska vilja att bara "behandla arbetarlitteratur som explicit skildrar det samtida arbetslivet". Frågan är bara varför en sådan litteratur, om de presumtivt läsande arbetarna möter den, skulle stärka deras klassmedvetande då de redan är underkastade och sannolikt mycket medvetna om det arbetsliv som skildras. Riskerar inte ett sådant argument att istället bara framhålla en förment radikalism hos oss upplysta som till vardags inte behöver beblanda oss med arbetarklassen? Kort sagt, genom att begränsa de skrivande arbetarnas röster till deras arbetsplats riskerar vi att bortse från deras drömmar bortom arbetet (kanske skulle de ligga alltför nära våra egna?).
Riskerar inte ett sådant argument att istället bara framhålla en förment radikalism hos oss upplysta som till vardags inte behöver beblanda oss med arbetarklassen?
Filosofen och arbetarhistorikern Jacques Rancière har istället argumenterat för att vad arbetaren behöver för att urskilja och definiera meningen med sitt liv inte är kunskap om att hen är exploaterad (det är redan uppenbart) utan en glimt av ett liv som inte är underkastat arbetet: "en självkännedom som vittnar om en tillvaro som ägnas åt något annat bortom exploateringen".
Exempel på sådant saknas nu inte i samtida litteratur skriven av arbetare. Ta till exempel Eric Petterssons roman Fabriksliv (2015) som upprepat beskriver det skapande arbetet som "förlorad tid" mot vilken han kontrasterar en "decemberdröm, någonstans i den konstgjorda tiden: att få stå ute i solljuset, att få stå där och inget göra, att bara få stå där till ingen nytta". Eller Johan Jönson, som i Efter arbetsschema (2008) talar om arbetslösheten som "de bästa perioderna för min del; jag har skrivit, och läst, mycket då, eller snarare koncentrerat, kontinuerligt, systematiskt, med all kroppslig och intellektuell kraft". Här finns uppenbarligen begär att lyssna till för arbetarrörelsen. Men sådant låter sig inte förstås med det begrepp om arbetarlitteratur som Nilsson opererar med och som är möjligt att spåra hela vägen tillbaka till termens införande i det allmänna medvetandet omkring 1920.
Tvärtemot Nilsson måste man hävda att den starka ställning som arbetarlitteraturen intar - eller åtminstone vår hävdvunna förståelse av den - förhindrar snarare än möjliggör att se dess mest radikala begär idag: Arbetare i alla länder - gå hem från jobbet!
