En ensam man på Hotell Eggers och en kärlekshistoria som sträcker sig över miljoner år. Missa inte julsagan från GP:s kåsör Kristian Wedel. Med teckningar av Ulf Sveningson.
Några uppmärksamma GP-läsare kanske i höstas noterade begravningsannonsen för Gert Hinze. Det var en annons som fick en och annan göteborgare att höja på ögonbrynen. Det var inte ett svart kors eller en fågel eller en blomma. Det var en avbildning av ett fossil, en Ichtyosaurus från den tidiga juraperioden.
Jag träffade Gert Hinze två gånger år 2011 och en gång i början av 2012. Det första mötet var en tillfällighet. Den andra gången var en intervju. Den tredje gången – i januari 2012 – var det tillfälle då han slutligen avböjde att medverka i tidningen. Jag tyckte då att jag trots allt hade sträckt mig långt för att tillgodose hans önskemål. Exempelvis hade jag valt att berätta hans historia i en form som snarare liknade den skönlitterära novellen än det traditionella reportaget. Alla namn – inklusive Gert Hinzes eget – var naturligtvis förändrade. Men inte ens dessa försiktighetsåtgärder kunde övertyga honom. Han ville inte se historien i tryck. Däremot kunde han tänka sig att låta den berättas efter hans död. Följaktligen är jag numera löst från löftet till honom och det finns heller ingen anledning att fingera namnen. Gert Hinze är död. Hur det förhåller sig med Sigvard Kall vet jag inte. Men jag tvivlar på att han kommer att höra av sig.
Gert Hinze var något så ovanligt som privatsamlare. Det är en titel med en milt ålderdomlig klang, men Gert Hinze hade inget behov av att låtsas som något annat än att han var en lätt anakronism.
Han var född år 1938. Han var alltså 73 år gammal när jag mötte honom första gången, Luciadagen 2011, på Hotell Eggers. Han satt ensam vid det innersta hörnbordet. Klockan var ungefär kvart över två på eftermiddagen. Han var klädd i en gammaldags brunrutig tweedkavaj som bullade sig lite över de smala axlarna. Flugan var sobert mörkgrön.
Jag hade klivit rakt in från gatan. Det var en slaskig dag. En lätt berusad granförsäljare hade fattat posto intill Pressbyrån på Drottningtorget. Han bar krimmermössa och skrek om skärgårdsgranar. Det var alltså julstämning i Göteborg.
Gert Hinze är död. Hur det förhåller sig Sigvard Kall vet jag inte. Men jag tvivlar på att han kommer att höra av sig.
Jag hade inte bokat något bord. Jag hade bara sett de röda ljusstakarna i fönstret och chansat på att det fanns plats. Jag hade inget emot att äta ensam.
– Jag är hemskt ledsen, det är fullt, sa hovmästaren.
– Men därnere i hörnet sitter ju en man ensam vid ett bord för två.
Hovmästaren ryckte på axlarna:
– Du kan väl gå och fråga honom själv.
Gert Hinze – vars namn jag ännu inte kände – tittade slött och fientligt upp. Han hade något brunt i glaset.
– Får jag slå mig ner? sa jag. Jag tänker inte prata. Jag tänker bara äta ett julbord.
Han tittade dystert på mig:
– Varsågod, sa han. Men om mitt sällskap kommer får du lämna din plats.
– Så du väntar någon? sa jag.
Han svarade:
– Jag har väntat i sexton år.
Ja, Gert Hinze var privatsamlare och sexton år tidigare – det vill säga i december 1995 befann han sig i vad som lite slarvigt brukar kallas ”ett bra ställe i livet” – ett uttryck som egentligen är lika vagt som avskyvärt vulgärt, men tyvärr fyller en funktion.
Han hade då sålt familjeföretaget – en medelstor metallindustri i en orange plåtlada, belägen men sällan observerad av alla bilister som färdas på motorvägen mellan Kungälv och Stenungsund. Gert Hinze kunde med drygt 330 miljoner på bankkontot hänge sig åt det som han alltid hade älskat mer än gångjärn och skyddsbleck: ichtyoasurier.
Icthyosaurien är ett misskänt djur. Det var en fisködla som levde under mitten av mezozoikum, framför allt under den tidiga juraperioden. Eller enklare uttryckt: för 200 miljoner år sedan.
De simmade i havet och påminde en smula om delfiner.
Hollywoodstjärnor samlade på Tyrannosaurus. Gert Hinze betraktade dessa smokingklädda miljardärer med stilla förakt. Ichtyosaurier var fossilen för eliten.
Under tjugo år hade Gert Hinze skaffat sig ett visst rykte som privatsamlare. Han hade nått dithän att specialister på Sotheby’s eller Christie’s diskret ringde honom när något dök upp.
Gert Hinze hade mycket ringa materiella behov för egen räkning. Han var ogift och barnlös. I sin villa i Älvängen hade han inrett ett källarvalv med len tätbetong och danska aluminiumarmaturer. Han njöt av att slippa de vulgära glasmontrarna. Istället låg fossilen i vaggor som hängde i vajrar från taket. Han kunde röra vid fossilen. Hans fingertoppar kunde nå 200 miljoner år. Han hade samlat systematiskt. Han hade börjat med små exemplar av de vanligare svanödlorna. Därefter belemniter, ammoniter och andra havsdjur. Han ville nalkas ichtyosaurus med ödmjukhet.
I augusti 1995 ringde Scott Sunderland från Christie’s i New York.
Det bör också – för klarhets görande – understrykas att fossil inte alls är underkastade samma regler som exempelvis arkeologiska skatter. Den som finner guldringar nedgrävda i en skogsdunge på Gotland eller ett vikingasvärd i en mosse är skyldig att redovisa fyndet för staten. En ersättning utgår. Men i grunden är guldskatten statlig egendom.
Med fossilfynd förhåller det sig helt annorlunda. Ett fossil är i formell bemärkelse ett stycke sten – ett geologiskt fenomen som uppstått i en kontur av ett sedan länge förmultnat kadaver.
Fossil är föremål för en fri marknad.
Och Scott Sunderland på Christie’s i New York var under 1980- och 90-talen världens mest framgångsrika förmedlare av fossil. Han hittade säljarna. Han hittade köparna. En av dessa köpare – en i Scott Sunderlands ögon klart lovande och alltmer penningstark uppkomling – var Gert Hinze från Alvangen Sweden, en ort vars anspråkslöshet troligen skulle ha varit mer än ofattbar för Scott Sunderland.
Denna höst sålde Christie’s en icthyosaurus av typen Icthyosaurus Dorsetiensis.
Det var en inte alltför ovanlig art. Stenblocket var bara drygt 80 centimeter långt. Men det var proveniensen som var sensationell. Denna Icthyosaurus Dorsetiensis var framknackad i Lyme Regis år 1829 av Mary Anning, paleontologins anmoder, död bortglömd och fattig år 1847.
Där gick Mary Anning och sålde snäckskal. För att få en ungefärlig känsla av hennes storhet bör man ha i åtanke att det lär vara Mary Anning och hennes försäljning av havsfossil på 1820-talet som åsyftas i den engelska motsvarigheten till ordleken Sex laxar i en laxask.
She sells sea shells.
Gert Hinze ropade in denna Icthyosaurus Dorsetiensis för 69 miljoner kronor. Eller som det stod på den avi som Scott Sunderland kontrasignerade: 9 620 000 dollar.
Jag har sett Christie’s foton från försäljningen. Själva fossilet slingrar i ett antydd S-form i stenen. Det är 720 millimeter långt och cirka 350 millimeter brett på huvudets tjockaste ställe. De tomma ögonen är runda och stora. Den spetsiga munnen är lätt uppvriden: Icthyosaurus Dorsetiensis intagande leende har pågått i 200 miljoner år.
Egentligen hade han föredragit sherry, men han kände att situationen krävde en manligare dryck.
Fossilet levererades till Gert Hinzes hem i Älvängen. Göteborgs-Posten hade en tvåspaltig artikel. Det är inte säkert att reportern till fullo förstod magnituden. Mary Annings namn nämndes inte i artikeln.
Några veckor senare ringde telefonen hemma hos Gert Hinze. Det var en mörk och respektingivande röst.
– Mitt namn är doktor Sigvard Kall. Jag är intendent på Naturhistoriska museet i Göteborg.
–Goddag, sa Gert Hinze.
– Jag är föreståndare för institutionen för paleontologi. Skulle det möjligen gå för sig att komma och titta på Icthyosaurus Dorsetiensis.
– Det ska väl gå bra.
–Så vänligt. När skulle det passa?
–Ja, kanske nästa lördag.
Gert Hinze hade ett minimalt umgänge. Och när det gällde människor som kunde något om icthyosaurier hade han inget umgänge alls. Han var en mycket ensam människa. Han hade kunnat ta emot doktor Kall vilken dag som helst. Men han kände att ett besök av den den här magnituden krävde en mental förberedelse, att en viss väntan hörde till den värdighet som följde av en situation som i Gert Hinzes ögon kändes som ett slags bekräftelse. Så fort han hade sagt ”nästa lördag” fylldes han av skräck för att doktor Kall på Naturhistoriska museet skulle tappa intresset. Men doktor Kall sa bara:
– Jamen då så. Nästa lördag.
Inför lördagen gick Gert Hinze i stark spänning. Han köpte en flaska whiskey – amerikansk bourbon. Egentligen hade han föredragit sherry, men han kände att situationen krävde en manligare dryck.
Doktor Kall anlände två minuter före utsatt tid. Han var klädd i prydlig brun kavaj och grå byxor med pressveck. Han var i femtioårsåldern, lite tunnhårig, en smula rödlätt vid tinningarna. Gert Hinze noterade med tillfredsställelse att doktor Kall inte hörde till den nya generation av museifunktionärer som klädde sig bohemiskt.
Han förde doktor Kall genom den luftsluss som hade krävt en egen hisstrumma för fyra miljoner kronor. Och så stod de tillsammans i Gert Hinzes privatmuseum. För ett svindlande ögonblick kunde Gert Hinze föreställa sig den jungfruliga blicken – doktor Kalls fullständiga överrraskning – och han ertappade sig själv med att känna en stark njutning av det. Doktor Kall utropade:
– Imponerande.
Sedan gick de tillsammans genom Gert Hinzes galleri – det ord som han själv tyckte om att använda. Han uppskattade att doktor Kall inte skyndade fram till Icthyosaurus Dorsetiensis. De gick långsamt och värdigt genom hela utställningen. Doktor Kall respekterade den ordning och dramaturgi som Gert Hinze hade skapat.
Efter en dryg timme var de framme .
Doktor Kall frågade:
– Får jag lyfta upp det?
Gert Hinze nickade andaktsfullt.
Doktor tog ett par plasthandskar ur innerfickan. Sedan lyfte han Icthyosaurus Dorsetiensis, professionellt och ömt som ett spädbarn, och vände på det. Han sa:
– Enastående.
Gert Hinze kände en varm lycka. Han sa:
– Det kan naturligtvis verka lite barnsligt. Men jag har faktiskt gett fossilet ett namn.
– Ett namn? sa doktor Kall. Den har väl ett namn. Icthyosaurus Dorsetiensis.
– Ett trivialnamn naturligtvis, sa Gert Hinze hastigt. Jag kallar det ”Fröken Mary”. Efter Mary Anning.
– Fröken Mary, utbrast doktor Kall. Det är ju lysande.
I det ögonblicket kände Gert Hinze att han för första gången sedan barndomen hade fått en vän.
Under de närmaste månaderna besökte doktor Kall Älvängen fyra gånger. Vid ett tillfälle medförde han ett svepelektronmikroskop. Han bad att få ta ett ytterst litet mineralprov. Och Gert Hinze stod andaktsfullt och såg hur doktor Kall med en minimal skalpell av titan frigjorde en tiondels millimeter tunn flisa av en perifer del av Fröken Mary och försiktigt släppte ner den i ett provrör.
Efteråt drack de ett glas bourbon i Gert Hinzes rymliga vardagsrum. Genom fönstret syntes mellan de grå ekstammarna en rådjursbock. Gert Hinze kände en lätt svindel över evolutionens obeveklighet och människans oväsentlighet när han tänkte på att råbocken i hans trädgård var släkt med Fröken Mary.
En dag besökte han doktor Kall på museet i Slottsskogen. Doktorn mötte honom redan utanför entrén. Gert Hinze kände sig som en kunglighet. Doktor Kall förde honom genom de salar som Gert Hinze hade besökt som barn och doktorn berättade initierade anekdoter om Sjölanders elefant och älgen som fällts av Oscar II – och han tillät sig några indiskretioner om berusade konservatorer och ett arbete med en mungo som hade behövt göras om från grunden på grund av omständigheter som inte förtjänar mer än glömskans slöja.
Och de stod en stund vid den ganska lilla paleontologiska avdelningen på andra våningen. Doktor Kall berättade att man planerade en stor tillfällig utställning. Den skulle sträcka sig över blott ett halvår, men man skulle låna in fossil från Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och British Museum i London. Långa lån var omöjliga för ett litet museum.
– Men ändå, sa doktor Kall och log, kommer vi ju aldrig att få låna något som är ens i närheten av Fröken Mary.
Gert Hinze nickade svalt. Men han kände en stark lycka.
Den kvällen satt han ensam och drack bourbon i vardagsrummet i Älvängen.
Dagen därpå ringde han det direktnummer som han hade fått till doktor Kall.
– Du får låna Fröken Mary, sa han.
Det var tyst i luren en lång stund.
– Käre vän, sa doktor Kall.
Det var tyst en stund till. Sedan sa doktor Kall:
– Käre vän, ett sådant erbjudande kan museet inte ta emot.
Gert Hinze sa:
– Fröken Mary måste visas för allmänheten.
Doktor Kall sa:
– Som representant för Naturhistoriska museet i Göteborg tackar jag dig. Och vi tar naturligtvis fullt ansvar för allt.
”Jag bär ensam Fröken Mary”, sa Gert Hinze andäktigt.
Två dagar senare anlände doktor Kall med två yngre intendenter och en fotograf. Den kvinnliga intendenten hade ett behagligt sätt och bar en tunn svart kavaj. Den manliga unga intendenten hade lika långt hår som den kvinnliga intendenten, men Gert Hinze förstod att man ibland blott får acceptera tidens gång. En ichtyosaurus kunde ju trots allt bli en råbock.
Fotografen hade rutig skjorta.
Gert Hinze såg med tillfredsställelse hur doktor Kall strängt sa till intendenterna och fotografen att de under inga omständigheter fick röra Icthyosaurus Dorsetiensis. Hon var inte Fröken Mary för dem. Gert Hinze hade förberett besöket genom att bära ner ett slagbord i galleriet. Där hade han lagt all dokumentation från Christie’s – objektsbeskrivningen (35 sidor), proveniensintyget som var undertecknat av Lord Allanbrooke år 1954, det högtidliga kvittot och tullhandlingen med den lakoniska beskrivningen ”fossil”. Gert Hinze tyckte att ”fossil” kändes som en hisnande profan beteckning på Fröken Mary.
Fotografen fotograferade handlingarna.
Efter tio dagar återkom doktor Kall med en objektsbeskrivning som till volymen vida överskred Christie’s. Den var 62 sidor. Därmed förstod Gert Hinze att även doktor Kall älskade Fröken Mary. Men det fanns ingen svartsjuka knuten till denna insikt hos Gert Hinze.
Doktor Kall medförde också en noggrann ritning över den planerade utställningen, med Icthyosaurus Dorsetiensis placering som självklar hjärtpunkt. Pansarglaset skulle gjutas in i ett betongblock på museets golv. Det fanns också en karta över den planerade färdvägen från Älvängen till Slottsskogen. Det fanns tre platser i transportbilens framsäte: en för chauffören, en för doktor Kall och en för Gert Hinze.
Slutligen, i den dossier med museets stämpel som överlämnades till Gert Hinze, fanns ett försäkringsbrev från Lloyd’s of London enligt vilket Icthyosaurus Dorsetiensis var försäkrat mot stöld och vandalisering till ett värde av tio miljoner brittiska pund. Förmånstagare i försäkringsbrevet var mister Gert Hinze, Alvangen, Sweden.
Transporten skulle äga rum den 10 december år 1995 klockan 11.
Det var en fredag.
Naturhistoriska museet kom med tre fordon. Två av dem hade museets logotyp på vänster framdörr. Det ena var en vit Volvo 850 som framfördes av doktor Kall. Den andra var en skramlig skåpbil. I den satt de två intendenterna. Den tredje bilen var ett tungt och liksom fyrkantigt fordon med texten ”Svensk säkerhetstransport”.
– Hur vill du göra när vi tar ut Icthyosaurus Dorsetiensis ur galleriet, frågade doktor Kall.
– Jag bär ensam Fröken Mary, sa Gert Hinze andäktigt.
Han bar fossilet som ett barn ut till transportbilen. Sedan for de till Göteborg. Det var en mulen dag. Gert Hinze kände en märklig blandning av lycka och vemod. På en liten tv-skärm vid instrumentpanelen kunde han se den förslutna lådan.
– Hinner vi gjuta fast glaset i dag, frågade han doktor Kall.
– Nej, sa doktor Kall. I natt ligger Fröken Mary i Naturhistoriska museets kassaskåp. Det har varit fastgjutet sedan 1923.
– Så det händer inte mer i dag?
– Nej, idag tar vi det bara till kassaskåpet.
De hade just kört av Götaälvbron. Det snöade lätt.
Gert Hinze fick ett infall.
– Herr doktor, sa han, vad sägs om att fira detta med ett julbord på Eggers? Jag går och tar ett bord och så åker du till museet och lägger Fröken Mary i kassaskåpet och så ses vi sedan. Jag bjuder.
Doktor Kall sa:
– Ja, varför inte. Vilken trevlig idé.
Gert Hinze kände en lätthet och glädje i kroppen. Han skulle äta ett julbord på Eggers med sin käre vän. Han sa skämtsamt till honom:
– Vågar jag lämna dig ensam med Fröken Mary i tjugo minuter?
Doktor Kall la handen på Gert Hinzes axel. Det var en sådan gest som vänner gör. Doktor Kall buffade honom skämtsamt i kavajbröstet och sa:
– Jag skyddar henne med mitt liv. Du kan lita på mig.
Det var det sista Gert Hinze någonsin hörde av doktor Kall. Han stod och såg den svarta fraktlastbilen svänga ut på Södra Hamngatan. Han gick genom snöfallet in på Hotell Eggers och fick ett bord i nedersta hörnet. Ett bord för två personer. Han tog in en liten bourbon medan han väntade. Efter en dryg timme började han bli orolig. Efter två timmar gick han till Eggers reception och bad att få låna telefonen. Han ringde till Naturhistoriska museet i Slottsskogen. På museet kände man inte till någon doktor Kall. Inte heller planerade man någon paleontologisk utställning.
Gert Hinze satt kvar tills Eggers restaurang stängde. Han betalade för julbordet utan att ha ätit något. Sedan tog han en taxi hem till Älvängen.
När jag satte mig vid honom i december år 2011 – berättade sedermera hovmästaren med en diskret hostning – hade Gert Hinze betalat för ett julbord varje dag under varje julbordssäsong mellan 1995 och 2011. Han åt aldrig någonting. Han drack bara kaffe och en liten liten bourbon som inte ens ingick i priset.
Han var i detta avseende den för Eggers mest lönsamma restauranggästen någonsin.
Jag satt mitt emot Gert Hinze på Luciadagen i december 2011. En allvarlig man i prydlig fluga och tweedkavaj. Han berättade den historia som jag sedan vid två tillfällen försökte förmå honom att låta mig publicera. Men så länge han var i livet ville han att berättelsen inte skulle berättas. Jag minns att jag vid risalamaltan på Eggers frågade honom varför jag inte fick berätta. Var det, undrade jag, sveket som fortfarande gjorde så ont?
Han sa:
– Nej, det är inte sveket. Jag vet inte ens om det är ett svek. Jag bad doktor Kall att skydda Fröken Mary med sitt liv. Det har han kanske gjort. Jag bryr inte om var han är. Men jag bryr mig om att han har skyddat fossilet. Att inget har hänt det. Att inget har hänt henne. Bara jag får veta det är jag lugn. Jag väntar på doktorn här. Och när han kommer ska vi äta Eggers julbord.
Han tittade ut genom fönstret. Det snöade över Drottningtorget. Han sa:
– Jag vill bara veta att allt är bra med Fröken Mary.
