GP:s julsaga 2023: Vintersmugglare
En vinternatt, en storm, massor av whisky och två barnmorskor som har planen för det perfekta brottet. Lyssna eller läs GP:s älskade kåsör Kristian Wedels julsaga 2023.
I början av december år 2019 behövde jag dra mig undan i några dagar för att avsluta ett större arbete. Jag kände ett behov av hav och vind. Jag bestämde mig för att fara till Mollösund. Där har jag mina rötter. Min far, min faster och min farbror äger gemensamt det hus som min farfars far, sillhandlaren Martin Hansson, byggde på 1880-talet. Det är ett rött hus med en vit inglasad veranda som öppnar sig mot hamnen.
Här kan du lyssna på Kristian Wedels julsaga:
(Texten fortsätter under videospelaren)
Min far var inte förtjust i att jag skulle fara ut. Han var orolig för att vattnet skulle frysa i rören. Men jag envisades och han gav med sig. En komplikation var dessutom att jag vid 48 års ålder fortfarande saknade egen nyckel till huset i Mollösund. Jag fick stämma träff med min far på Eggers. Jag mottog nyckeln över en lunch, jämte en dessert med förmaningar. Det var en dag med passande stämning över Göteborg: regn och blåst
Jag packade en väska full av konserver: Corned Beef, gulasch och minestrone. Det var en onödigt melodramatisk gest, för det finns trots allt en vinteröppen Tempobutik i Mollösund. Men jag kände ett behov av att visa för mig själv att jag menade allvar. Burkarna med gulaschkonserver blev symboler som bekräftade den isolering som var nödvändig för att kunna skriva.
På varsin vit pinnstol, med vatten strilande över byxben och stövlar ut över verandagolvet, satt två kvinnor. De såg ut att vara i sjuttioårsåldern.
Jag klev på buss 375 vid Nils Ericsonterminalen och kom till Mollösund sent på eftermiddagen. Det var en måndag. Datumet var den 2 december. Det mörknade redan. Gästhamnen var nästan tom sånär som på en inplastad fiskebåt.
Det var mulet. En märklig ro rådde över Mollösund.
Den första kvällen ägnade jag åt att försöka få värme i huset. Inomhustermometern tycktes ha fastnat på elva grader. De gamla vana rummen och föremålen kändes ogästvänliga i kylan.
Jag satt i verandan framför en värmefläkt och tittade ut på kylan och svärtan. Någon gång i halvtimmen kom bilar i endera riktningen på sträckan mellan det nedsläckta värdshuset och ångbåtsbryggan.
Dagen därpå var jag uppe tidigt. Himlen hängde renblåst över Mollösund. Luften var klar och hög.
Jag installerade mig med dator och referenslitteratur vid det hundraåriga slagbordet i verandan. Jag skulle skriva om Otto Nordenskjölds resa från Göteborg med det ombyggda sälfångstfartyget ”Antarctic” till Södra Ishavet år 1901. Nordenskjöld for med lastrummet fullt med punsch, pilsner och cigarrer, men hans skildring blev förvånansvärt torr.
Nordenskjölds två blå klotband låg pliktskyldigast intill datorn på bordet i verandan. Men jag hade också Carl Skottsbergs och J Gunnar Anderssons roligare berättelser från samma resa. Och en skolatlas från 1911 fanns i huset. Den kunde jag faktiskt använda.
Jag etablerade mina rutiner medan västanvinden visslade liv genom verandafönstrens glipor. Jag satt och skrev och intill mig hade jag kaffe i en mugg med blått ankare. Tre dagar i följd öppnade jag en burk minestrone till lunch och en burk gulasch till middag. På kvällarna satt jag i verandan och betraktade mörkret och på morgnarna klev jag upp till en ny dag med en ny klar vinterhimmel.
Men den fjärde morgonen kände jag mig tömd och matt, urlakad. Himlen hade dessutom börjat gråna. Regnet drog in från nordväst. På eftermiddagen var det uppenbart att en storm nalkades. Dystra havstrutar satt på brandstationens gavel och trampade rastlöst under regnhimlen.
Strax före klockan sju på kvällen drog stormen in.
Regnet tätnade.
Vid midnatt såg jag genom de regnspolade verandarutorna något som förvånade mig. Eller rättare sagt: jag mer anade än såg något.
Det var en båt.
En båt kom in i hamnbassängen.
Den vita akterlanternan fladdrade oregelbundet. Genom mörkret och regnet var det omöjligt att se den ordentligt. Ljuset från ruffen och i fören tydde på att den var ungefär 25 fot. Den kretsade ett par varv och vände upp mot den stenskodda kajen vid vandrarhemmet.
Sedan hörde jag smällen när den brakade in i kajen.
Jag hoppade i ett par gummistövlar och fann en sydväst på en hatthylla (ett plagg som jag därmed under denna utryckning bar för första gången i mitt liv). Jag småsprang genom hällregnet, mellan järnöglorna och tamparna på kajen, för att höra om skepparen behövde hjälp.
På rufftakets styrbordssida satt en liten strålkastare som lyste svagt över ett vitt däck. Bakom en smal vindruta syntes någon vid ratten. Någon annan stod på däcket. Jag såg bara ett par gula oljerocksben och en röst som ropade till mig:
– Här.
Så kom förtampen flygande. Den piskade mig på axeln och jag slog den två varv runt en stenpållare. Samtidigt brast himlen. En vit blixt stod över Mollön och stormen liksom kastade sig över gästhamnen. Det var så det kändes: som om något kom löst, ett vilddjur av väta.
De två figurerna på däcket klev i land. Det var inte tid att prata. Jag tecknade åt dem i regnet att de skulle springa efter mig.
När vi kom upp till huset var jag lika blöt som om jag hade fallit i sjön. Jag visade dem direkt ut i verandan. Jag böjde mig fram och satte stickkontakten till värmefläkten i väggen och sa utan att vända mig om:
– Det är lika bra att ni tar av er alla kläder så ska jag hitta något torrt åt er.
– Tack, det är ingen fara, de här goretexgrejerna håller för allt.
Först nu vände jag mig om.
Det var en kvinnlig röst.
På varsin vit pinnstol, med vatten strilande över byxben och stövlar ut över verandagolvet, satt två kvinnor. De såg ut att vara i sjuttioårsåldern. Om inte omständigheterna hade varit så strapatsrika, om de inte hade burit sydväst och goretexkläder och om jag inte hade tyckt mig skymta en snuspris under den enas överläpp skulle jag kanske rentav ha betecknat dem som damer.
De klev omständligt ur skalkläder och sydväst och stövlar. Därunder bar de tjocka oformliga blåjeans och orange respektive mörkgrön hellyhansen-kofta. Hon med orange helly hansen bar ut de blöta överplaggen. Jag hörde hur hon rumsterade bland galgarna. Jag gick och hämtade tre Tuborg guld och tre glas.
Sedan satt mina gäster framför varsitt glas lageröl i verandan och jag fick tillfälle att lite grundligare betrakta dem.
De var båda ganska korpulenta. De hade den karaktäristiska kroppsprofil som jag minns att min egen mormor hade: som en duva eller gödkyckling.
Efter några minuter kom hon tillbaka med en flaska i ena handen och en resväska i den andra handen. Det var en stor brun gammaldags väska, i lackerad pressad papp, med metallskodda hörn.
Jag kunde också konstatera att de var förvånansvärt torra i håret. Två överväldigande stora frisyrer – en silverblond och en gyllenbrun – tornade upp sig bakom ölglasen. Den gyllenbruna plockade, med en rutin som verkade gå på autopilot, fram en snusdosa som hon la på bordet. Det var en svart dosa Knox White.
– Jamen skål då, sa jag.
– Ja, skål. Och eftersom du redan har försökt att locka av oss kläderna är det kanske hög tid att vi presenterar oss. Jag heter Sonja.
– Och jag heter Barbro, sade den gyllenbruna snusaren.
– Så det är till att vara ute på tur? sa jag.
– Ja, man måste hålla igång när man är pensionär.
– Man måste väl det, sa jag.
– Vad har du själv för dig? sa hon som tydligen hette Sonja.
– Jag försöker skriva, sa jag.
– Och hur går det.
– Jag vet inte riktigt.
Jag hämtade lite smör och ost och bröd. Och en flaska med Lagavulin. Det var en sextonårig single malt på 43 procent som någon släkting – högst oklart vem – tydligen hade glömt i skafferiet. Jag tog mig nu rätten att rekvirera flaskan.
Barbro tittade på denna flaska Lagavulin med en blick som bara kunde betecknas som moderlig och sa:
– Så trevligt att se en sextonåring. Jag har en tjugofyraårig Distillers Edition i ”Sivan”.
– Vad är ”Sivan” sa jag.
– Det är båten. Och det har ju nästan slutat regna. Jag hämtar den.
– Du kan väl inte gå ner till båten nu? sa jag. Då blåser du i sjön.
Barbro klev i stövlarna och nöp mig i kinden.
– Lille pôjk, sa hon och gick.
Sålunda satt den kvinna som tydligen hette Sonja och jag i verandan och såg genom fönstret den kvinna som tydligen hette Barbro vandra på trygga sjöben längs kajen. Efter några minuter kom hon tillbaka med en flaska i ena handen och en resväska i den andra handen. Det var en stor brun gammaldags väska, i lackerad pressad papp, med metallskodda hörn.
Jag hade bestämt mig för att inte ställa några frågor. Men antingen gjorde spriten verkan eller också betraktade de mig som harmlös, för när klockan var två på natten hade jag fått veta mer än jag hade efterfrågat.
Vi satt i verandan till halv två på natten och betraktade stormen som alltmer tedde sig som ett levande väsen i mörkret. Något, lite oklart vad, hade gjort denna storm mäkta vred.
Sonja och Barbro var pensionerade barnmorskor. Numera var de whiskysmugglare. De fick detta att låta helt naturligt, som om det andra var en obeveklig konsekvens av det första. Och i någon mån var det väl så. Sonjas pension efter 37 år som barnmorska, berättade hon, var 13 600 kronor efter skatt. Barbro hade varit hemma och uppfostrat två barn i Härryda under tolv år på 1970- och 80-talen. Till följd av detta var hennes pension 11 300 kronor efter skatt.
De bodde i Portugal åtta månader om året, mellan januari och september, närmare bestämt i utkanten av Ferragudo vid den södra Atlantkusten, nära Aradeflodens mynning, ett par kilometer från fiskrestaurangerna och trängseln i Portimao.
I Ferragudo hyrde de ett halvt hus av Sonjas bror Sören, en pensionerad före detta kamrer i Handelsbanken. Det var ett härligt hus i sandsten, med tre olivträd och ett eventuellt äkta antikt marmorkapitäl i trädgården. Sören var hygglig, men Sonja och Barbro behövde dryga ut pensionen på något sätt. Det gjorde de genom att under vintern fara med ”Sivan” till Aberdeen och hämta single malt av märket Lagavulin, en hebridisk whisky, tillverkad på White House Destillery på ön Islay.
Flaskorna sålde Sonja och Barbro på ett avsättningsområde som grovt räknat omfattade norra Bohuslän. Eller som Sonja uttryckte det:
– Mellan Sarpsborg och Marstrand.
Stormen tilltog nu. Fönstren skallrade i verandan. Jag sneglade på telefonen och konstaterade att den norska väderlekstjänsten rapporterade västliga vindar på 22 sekundmeter vid Orust. Det hade varit alltför ogästvänligt att köra ut två aldrig så energiska sjuttioåriga whiskysmugglare för att tvinga dem att sova i båten ”Sivan”. De fick låna Magnas rum. Magna var min farfars syster. Hon var född 1895. Jag minns henne från min barndom, en godhjärtad och frusen tant som gick i tre koftor och ofta förhörde mig på multiplikationstabellen. Hennes rum är sedan trettio år gästrum. Där står ett skrivbord i mörkt trä, ett monumentalt klädskåp med uråldrigt linne, ett försilvrat dryckeshorn och en ljusröd divan av det slag som man föreställer sig att Freud hade på sin mottagning i Wien på 1880-talet.
Jag bar chevalereskt in den väska som Barbro hade hämtat ombord på ”Sivan”. Låset gick upp när jag ställde den på bordet. Den innehöll två oöppnade flaskor lagavulin med blågröna korkar, en orange hellyhansen, en necessär, en pocketbok (”Fallet Lillemor Holm” av Per Gunnar Evander) och en nyckelring av styv stålråd med en diameter på ungefär en decimeter. På nyckelringen satt nycklar med små etiketter. Det såg ut att vara minst 25 nycklar.
Vi satt i verandan till halv två på natten och betraktade stormen som alltmer tedde sig som ett levande väsen i mörkret. Något, lite oklart vad, hade gjort denna storm mäkta vred. Sedan stöp Barbro på Magnas säng och Sonja på divanen bredvid. Jag gick till sängs en trappa upp och bad en stilla bön om att inga släktingar skulle göra sig ärenden till Mollösund. Det skulle ha blivit svårt att förklara Sonja och Barbro.
Morgonen därpå vaknade jag av doften av nybakt bröd. Jag gick ner till verandan. Ljusa frallor låg i vit svepning. Tre Tuborg guld stod immiga på bordet.
Stormen hade dragit bort under natten. Vattnet i hamnen hävde sig blygrått i efterdyningen.
Sonja hade dukat med dessertskedar och gafflar av silver. Det var silverbestick vars existens jag överhuvudtaget inte hade varit medveten om.
Vi åt frukost. Jag minnas att jag tänkte att det var ett gudomligt bröd. Men sedan ändrade jag mig: det var bättre än gudomligt, det var mänskligt. Knaggligt, oregelbundet, livfullt.
Sonja hade dukat med dessertskedar och gafflar av silver. I smörbyttan satt en fiskkniv. Det var silverbestick vars existens jag överhuvudtaget inte hade varit medveten om. Jag frågade Sonja var hon hade hittat dem.
Hon sa att hon hade funnit dem överst i ett skåp, intill kylen, i en mörkgrön sammetslåda.
Jag bredde smör med denna silverne fiskkniv och tänkte att den antagligen hade köpts av min farmor strax före Andra Världskriget och säkert inte hade använts på 40 år.
Barbro snusade till kaffet.
Efter frukosten följde jag Barbro och Sonja ner till ”Sivan”.
I dagsljuset fick jag möjlighet att titta lite noggrannare på detta flytetyg. Hon var en motorseglare av solblekt röd glasfiber, kanske byggd i slutet av 1970-talet. Hon var ganska stor för att vara en fritidsbåt, större än vad jag först hade trott när jag såg henne i mörkret: drygt trettio fot. På fördäck låg en båtshake med flagnat handtag. En sprucken badstege hängde från aktern.
”Sivan” påminde kort sagt inte så lite om sina två skeppare: en stabil och något överårig dam, lätt rosa på kinderna, lite skavd i kanterna.
Jag kikade ner i ruffen. Där stod en blå flagnad verktygslåda av plåt. En rörtång stack upp. Nedanför två trappsteg skymtade jag två gulrandiga madrasser som krökte sig efter skrovet. Det såg ut att vara hemtrevligt men trångt.
– Ni får gärna sova några nätter i huset, sa jag, osäker på hur finkänsligt man behöver hantera två sjuttioåriga kvinnliga whiskysmugglare.
– Jag menar, tillade jag, om ni har … ärenden i närheten.
Sonja stod rörtången i handen.
– Gärna, sa hon. Och i morgon behöver vi din hjälp på riktigt.
– Vart bär det av i dag? frågade jag.
– Hälleviksstrand och Edshultshall.
Medan Barbro och Sonja stökade i kajutan klev jag in i ”Sivans” lilla styrhytt. På sjökortet stod odiskade kaffekoppar. På kompassplankan låg hårsnoddar och cigarettändare. Bredvid instrumentpanelen låg ett kollegieblock med en lista över vad som uppenbarligen var whiskyköpare. Ett par av namnen var bekanta för mig. Några av dem var kända från Göteborg. Någon hade jag intervjuat. Någon bodde i Stockholm. Någon hade jag sett på tv. De hade tecknat sig för sex eller åtta flaskor vardera.
Standardpriset tycktes vara 200 kronor per butelj. Det var löjligt billigt.
Det var människor som hade råd att köpa den whisky de ville. Men om jag kände dessa reklambyråägare och kommunikationskonsulter i sextioårsåldern rätt var de helt enkelt roade av äventyret. Det var oemotståndligt med två runda tanter som kom i en nött glasfiberskorv en vinterkväll och levererade smuggelwhisky. Beloppen var angivna med rödpenna på listan. 1 200 kronor. 1 400 kronor. Standardpriset tycktes vara 200 kronor per butelj. Det var löjligt billigt. Jag tänkte på de köpstarka pensionärer som någon gång gjorde sig ärende till sina vinterbonade hus i Edshultshall eller Hälleviksstrand. Barbro och Sonja hade lika gärna kunnat ta 800 kronor per butelj, för det var uppenbart att de hade skapat ett folknöje. En av de festliga krumbukterna i detta folknöje var uppenbarligen att betala kontant med sedlar på finurliga gömställen. Sedan levererade Barbro och Sonja till dörren. Mottagarna behövde inte vara hemma.
Ja, faktum är väl att det var extremt osannolikt att kunderna skulle befinna sig i sommarhuset i början av december.
Jag såg de tredubbla bruna påsarna på durken. Blågröna buteljmynningar med kapsyler stack upp.
På durken stod nu också den bruna resväska som jag föregående natt hade burit in i Magnas rum: antingen hade Sonja och Barbro inte räknat med att få övernatta en natt till huset, eller också ville de inte att jag skulle få tillfälle att bli alltför nyfiken på innehållet.
”Sivans” träratt var vitlackerad. Och på en spik nedanför denna ratt hängde nu den nyckelring som jag hade sett i Sonjas väska föregående natt. Och av pur tankspriddhet ställde jag mig och gjorde något som har gjorts i min familj – på min mors sida – i generationer. Jag räknade. Det sker omedvetet. Som barn brukade jag höra min mor tankspritt räkna tvätten eller tallrikarna i diskmaskinen. Hon räknade halvhögt. På kvällarna kunde jag höra henne, med dämpad röst: tolv-tretton-fjorton … Sedan tonåren gör jag detsamma. Det är ett sätt att skapa den lätta distraktion som sinnesfriden kräver. Jag stod vid ”Sivans” vita ratt och räknade, halvt omedvetet, med fingrarna de nycklar som var numrerade från 1 till 34. Det var 33 nycklar. Barbro kom upp från kajutan med en sydväst på huvudet.
– Vad har ni nycklarna till? sa jag.
Det rådde tyvärr ingen tvekan om vem av oss som kunde se fram emot den roligaste dagen.
Men jag fick inget svar. Det var dags för oss alla tre att ta itu med dagens ärenden och dessa ärenden var för mitt vidkommande knutna till Nordenskjöld, Skottsberg och slagbordet och referensböckerna i verandan medan Sonja och Barbro skulle distribuera Lagavulin Cask Strength i Hälleviksstrandtrakten. Det rådde tyvärr ingen tvekan om vem av oss som kunde se fram emot den roligaste dagen. Jag klev upp på kajen.
Barbro vinkade avmätt. Sonja tände en cigarill.
De puttrade ut ur hamnen. Jag gick ner till ångbåtsbryggan vid sundet och såg dem passera fyren och fortsätta norrut. Sundet låg nedpressat under en mulen vinterhimmel. Skärgården var vresig och vacker.
Och de hade alltså sagt att de ville ha min hjälp dagen därpå.
Jag gick tillbaka genom gästhamnen och funderade på vad det skulle kunna handla om. Lite orolig var jag, framför allt över min egen oduglighet. Jag är usel till sjöss, duger inte ens till ett pålstek. En hel barndom av seglar- och sjövettskurser har inte kunnat ändra på den saken.
Slagbordet och böckerna lockade inte. Jag gjorde mig en omväg hem mellan de små stentrapporna och betongkrukorna. Porslinskatter satt på de gamla skepparhusens fönsterbrädor. Jag gick på den slingriga kullerstensgatan, bort mot sörlejet. I var femte eller sjätte hus lyste en lampa. Jag tänkte på Sonja och Barbro.
Sedan gick jag hem och kokte starkt kaffe och satt vid slagbordet i verandan och skrev på sex timmar tjugo tusen tecken om Otto Nordenskjölds expedition med ”Antarctic”. Jag var flitig, men jag var inte riktigt närvarande bland alla oscarianska äventyrarstämningar med trattgrammofoner och tält och dragspel och jakt på sjöelefanter på Sydgeorgien, för jag kände mig mer engagerad i en mer samtida expedition, en som för närvarande stävade norrut med två sjuttioåriga damer i goretexkläder. Jag tittade ut genom de ojämna verandafönstren på den tomma hamnplatsen innerst vid det vinterstängda vandrarhemmet och tänkte på motorseglaren ”Sivan” som väl snart gungade vid en brygga i Hälleviksstrand med sin klirrande last. Och jag såg framför mig hur Sonja och Barbro bar sina påsar mellan de vintersläckta hundraåriga skepparhusen.
Jag föreställde mig att det någonstans i ”Sivans” kajuta fanns något så prosaiskt som ett litet bleckskrin som långsamt fylldes med sedlar.
Jag hade räknat med att Barbro och Sonja skulle återvända under eftermiddagen, men klockan var kvart över åtta på kvällen innan jag skymtade ”Sivans” flämtande styrbordslanterna. Sedan kom två knubbiga gestalter vandrande längs kajen. Jag lade märke till att Sonja bar väskan – denna väska som uppenbarligen inte fick släppas ur sikte.
De hade haft en bra dag.
De hade levererat 23 flaskor. 4 600 kronor hade de hittat kontant i burkar och gömslen.
Jag hällde två burkar gulasch i en röd gryta i min farfars mors gamla kök. Sedan satt vi i verandan och åt. Jag berättade vad jag hade läst i Edvard Matz bok ”Sällsamheter i Bohuslän och Dalsland” – att Mollösund hade skakats av häxprocesser på 1660-talet. I hamnen där ”Sivan” nu låg förtöjd hade ett makabert test genomförts: ett vattenprov. En kvinna som anklagats för häxeri hade kastats i vattnet. Om hon flöt var hon häxa. Om hon sjönk var hon oskyldig.
Barbro gick och hämtade tre höga koniska ölglas på fot. Jag var helt säker på att jag aldrig hade sett dessa glas förut. Hon hade verkligen en förbluffande förmåga att hitta i de gamla skåpen.
Sonja sa:
– Skål för alla häxor.
Barbro sa:
– Skål för oss.
Vi satt tysta och betraktade Orusts mörker. Vid midnatt tog de väskan och lade sig i Magnas rum. De manade mig att vara redo klockan åtta nästa morgon.
Dagen därpå duggregnade det. Jag hittade en grön regnrock. Den var grov och stel i ärmarna. Det kändes inte orimligt att den hade hängt på galgen sedan 1965. På galgen stod det ”Valerius Hansson”.
Det var fortfarande mörkt när Sonja lossade förtöjningarna och sköt ut ”Sivan” från kajen. En svagt skär solstrimma stod över Klockeberget. Dimma drev in från väster.
Sjöbodarna vid fyren var förslutna med masonitskivor, tvåtumsbrädor och signalgröna hänglås
Det var Barbro som styrde ”Sivan”. Sonja och jag satt i sittbrunnen. Jag fick en liten marinblå bleckmugg med kaffe som fått en ytterst lätt spets av Distillers Edition. Det var whisky för enbart stärkande ändamål: detta var en dag för arbete. Vi for ut genom Mollösunds norra utlopp. Sjöbodarna vid fyren var förslutna med masonitskivor, tvåtumsbrädor och signalgröna hänglås. En enorm glasstrut av glasfiber hade vält på ett soldäck. Från Mollön blängde tre kossor på oss. De råmade liknöjt. Efter en halvtimme satt vi i den sega dyningen på Käringöfjorden.
Ungefär 500 meter nordost om Måseskär ligger några småöar. De minsta är föga mer än skär. Den största är kanske 200 meter bred och har en liten naturlig hamn på den sydvästra tippen. Där klev vi iland.
På sjökortet påminner denna lilla ö om en fjäril där vingarnas mitt utgör en förkastning i berget som för hundra eller två hundra år sedan bör ha delat ön i två halvor. Denna reva i graniten utgör en vindskyddad sänka.
I denna sänka stod en bod med väggar och dörr av grönt tryckträ och ett svart plasttak. På dörren stod det ”Tillhör Sjöfartsverket”. Sonja låste upp och vi klev in. Det fanns ingen belysning i taket, ett blekt solljus sipprade mellan plankorna vid taket och gavelväggen, i mjöliga strålknippen, som på en gammal altarmålning. Närmast dörren fanns en öppen röd packlår av trä, ungefär två gånger en meter. I den stod ett tiotal pappkartonger. Jag gjorde en snabb överslagsberäkning. Det var sex gånger fyra flaskor i varje kartong. Kanske var det totalt 250 flaskor: Cask Strength, Distillers Edition och sextonåriga single malt om vartannat.
Tre av lådorna var anmärkningsvärt stora. Jag ertappade mig själv med att tänka: det är som likkistor.
Resten av bodens innandöme var fullt av staplade vita plastlådor. Det var samma typ av lådor som jag en gång hade sett när jag besökte det marinbiologiska laboratoriet på Tjärnö – ett slags isolerade allroundlådor som tålde allt. De hade rundade kanter och gångjärn av grå plåt. De höll sådant kallt som skulle vara kallt och sådant varmt som skulle vara varmt. De höll sådant torrt som skulle vara torrt och sådant blött som skulle vara blött. De förslöts med dubbla gummihaspar. Tre av lådorna var anmärkningsvärt stora. Jag ertappade mig själv med att tänka: det är som likkistor.
Men jag sa bara:
– Har inte Sjöfartsverket synpunkter på att ni använder deras skjul?
Barbro tittade på mig som om jag vore ett barn:
– Det är vi som har byggt det. Sjöfartsverkets logga printade jag ut på biblioteket i Henån.
– Men Sjöfartsverket måste väl reagera om det finns ett skjul med deras logga?
– De har fullt upp med att hålla reda på de fastigheter som de äger. Varför skulle de upptäcka en fastighet som de inte äger?
– Men är det ingen annan som undrar?
– Varför skulle nån undra över ett skjul som tillhör Sjöfartsverket?
– Ja, inte vet jag, sa jag.
– Bär nu, pôjk, sa Sonja.
Och jag bar. Det var väl ett tjugotal plastlådor. Tre var alltså ungefär två meter långa. Resten var meterlånga, nästan kvadratiska. Jag försökte gissa innehållet, men det var omöjligt att se genom den grumliga plasten. Inte blev det lättare av att innehållet tycktes variera. Några av de mindre lådorna vägde säkert tjugo kilo. Några var nästan viktfria. Ibland hasade innehållet omkring. Det tog någon timme att bära allt till ”Sivan”. Sonja och Barbro stuvade in. Sedan lagade Sonja oxbringa med rotmos och senap på däck. Vi satt under det röda kapellet och åt oxbringa och tittade på en havstrut som seglade över Käringöfjorden. När havstrutarna satt på brandstationen eller kiosken i Mollösund såg de klumpiga och osympatiska ut. Här var de i sitt rätta element, i total behärskning, värdiga, nästan majestätiska.
”Sivan” låg djupt i vattnet när vi for tillbaka. Klockan var ungefär kvart över sju på kvällen när vi passerade fyren igen. Kossorna stod kvar på Mollön, fastfrusna i sin vanmäktiga dumhet.
Vi var ganska trötta när vi kom till verandan.
I frysen hittade jag några isbitar som blivit över sedan sommaren. Men Sonja och Barbro drack inte whisky med is. De vattnade försiktigt sin cask till angenäm styrka och smak. I en låda fann Barbro två röda grenljus. De satt sedan i sin hellyahansentröjor och vattnade upp sin whisky, med emellanåt kontrollerande granskningar av kulören i ljusskenet.
– Ni kan väl skicka ett kort från Portugal i sommar, sa jag.
– Det ska vi göra. Det finns två motiv. Ruiner och solnedgångar.
– Jag väljer ruinen.
– Jag väljer att tolka det som en komplimang, sa Sonja.
Jag återger detta harmlösa replikskifte för att understryka att jag på intet vis hade en inkvisitorisk eller efterforskande attityd. Det Sonja och Barbro berättade, det berättade de utan påtryckningar.
Sammanfattningsvis var de förvånade över att jag inte hade räknat ut sammanhanget tidigare.
Ty det var ett affärsupplägg.
Det fanns, enkelt uttryckt, inga pengar i whiskyn.
Whiskyn var mest en trevlig binäring och en avledande manöver.
Sammanfattningsvis var de förvånade över att jag inte hade räknat ut sammanhanget tidigare
Men i Henån fanns städbolaget ”Maltessons städ” som skötte Rut-avdragsgill städning på västra och södra Orust. Maltessons städ låg inhyst i en lokal vid gamla Hamntorget i Henån. På denna adress fanns tidigare barnavårdcentralen i Henån. Till barnvårdscentralen hade Sonja nyckel efter att ha kikhostevaccinerat alla Orusts tvååringar den stora kikhostehösten 2012. Sedan fem år tillbaka inledde Sonja och Barbro varje säsong med att under en septembernatt använda denna nyckel för att gå in till Maltessons städ och låna det nyckelskåp av grå flammig plåt som inte var blott olåst, utan också stod löst på den verkställande direktören Birgit Maltessons skrivbord. Nyckelskåpet vägde väl inte mer än några kilo. Eller som Sonja uttryckte det:
– Inte tyngre än en ett välskapt gossebarn.
Det brukade ta två nätter att i ”Sivans” ruff framställa kopior av de nycklar som hade tillkommit i Maltessons kundkrets sedan förra året.
Det bör väl i detta sammanhang sägas att Barbro och Sonja framhöll att Birgit Maltesson var en ansvarstagande person som ingalunda saknade intresse för säkerhetsfrågor. Hon hade blott, som Barbro finkänsligt uttryckte det, inte riktigt nått ända fram. Birgit Maltesson hade sålunda av säkerhetsskäl, sade Barbro, försett varje nyckelketikett med blott ett nummer och en ortförkortning. Det kunde exempelvis vara ”22 EÖ”. EÖ för Ellös. För att hitta rätt adress måste nyckelns beteckning kontrolleras mot adresslistan.
Adresslistan satt på skåpdörrens insida.
Barbro och Sonja brukade låna nyckelskåpet sent en fredagskväll och återlämna den strax efter midnatt natten till måndagen. Varje år blev nyckelknippan lite mer omfattande.
I år, sa Barbro, var det 34 nycklar.
– 33, sa jag.
– 34, sa Barbro.
Och Barbro hade naturligtvis rätt: resten borde jag kunna räkna ut själv. I någon mån gjorde jag väl också det, med små vänliga puffar i rätt riktning från Barbro och Sonja på verandan i Mollösund denna decembernatt, medan isen smälte i de whiskyglas som Barbro till min förvåning hade funnit i köket på övervåningen.
Barbro och Sonja – starkt sammanfattat – använde nycklarna för att göra inbrott som aldrig upptäcktes. Det var det perfekta brottet.
Alla ser oss och alla vet vilka vi är. Vi är ju bara där två tanterna som levererar whisky.
Ett sådant dolt förfarande är möjligt blott på grund av den typiska ägarstrukturen hos ett typiskt sommarhus på Orust. Ett sådant hus har ärvts sedan 1920-talet, genom två eller tre generationer, och är numera så brokigt av kusiner och svågrar att redan denna omständighet gör det nästan omöjligt för någon att veta exakt vad som finns i huset. När det gäller äldre bohag är det förstås ännu värre. Ingen minns säkert om det var sextio eller fyrtioåtta gafflar i den där Borgila-silverservisen från 1923. Ingen minns riktigt vad som hände med den Hagalundlitografi som hängde på en vägg och ställdes in i en garderob 1965. Ingen minns vad som hände med den där skeppskronometern och passaren från 1905. Ingen minns hur många originalsjökort från 1910-talet som låg i den där högen på översta hyllan i linneskåpet.
Och när det gäller bokhyllorna finns det inget så underligt som sommarstugebibliotek – dessa märkliga blandningar av Maigretdeckare eller kokböcker eller medlemsmatriklar från Svenska Apotekarförbundet. Dessa av historien bortspolade böcker, vars ägare har varit döda sedan 1980. Är det någon som vet att en förstaupplaga av Edith Södergrans ”Septemberlyran” från 1918 står i en bokhylla?
Och den stöld som aldrig upptäcks har aldrig ägt rum. Frågan är om den ens är moraliskt förkastlig.
– Men tänk om någon ser er när ni stryker omkring mellan husen i Ellös eller Edshultshall? sa jag.
Barbro sa:
– Alla ser oss och alla vet vilka vi är. Vi är ju bara där två tanterna som levererar whisky.
Det blev en lång kväll. När jag vid något tillfälle ifrågasatte sanningshalten i Sonjas och Barbros berättelse gick Sonja till Magnas rum och hämtade den nyckelknippa som jag hade sett i ”Sivans” kajuta. Det var som om jag äntligen hade förtjänat förtroendet att betrakta den ordentligt. Nu fick jag syna den i lugn och ro. Maltessons städs adresslista, som säkerligen i avfotograferat skick låg i väskan, ingick tydligen inte förtroendet. Men det var precis som Sonja hade sagt: ett nummer och en ortförkortning som var ganska lätt att räkna ut. ”HN” var naturligtvis Henån, ”KN” var väl Kungsviken, ”EÖ” var rimligtvis Ellös, följd av Gullholmen (GH), Stocken (ST), Hälleviksstrand (HD) och Edshultshall (EH). Det fanns också två nycklar märka ”KD”. Det tolkade jag som ”Kyrkesund”. Det var visserligen Tjörn. Men om Maltessons städ var båtburet föreföll det inte orimligt. Allt annat var ju kustsamhällen, i en liksom taggig halvcirkel söder- och västerut från Henån
Mitt samvete lugnades en smula av att ingen av nycklarna tycktes ha en förkortning som stod för Mollösund. Därmed var jag åtminstone inte delaktig i ett brottsupplägg som riktades mot mina närmaste grannar.
Jag hade alltså åtminstone inte gett inbrottstjuvar i själva Mollösund en fristad. Jag hade istället arbetat med den internationella och tidlösa goda gärningen att hjälpa och inhysa sjöfarare i nöd.
– Ni har inga hembesök att göra i Mollösund? frågade jag.
– Nej, de verkar inte så angelägna om att göra Rutavdrag för städning här, sa Barbro.
Det kunde hon nog ha rätt i. Vi hade haft städning i Mollösund några år tidigare, men jag mindes att vi hade varit märkvärdigt ensamma om detta bland grannarna.
Det var, som det ibland heter, ett sådant ögonblick som man vill be stanna kvar
Jag har uppehållit mig ganska ingående om denna sista kväll med Sonja och Barbro i Mollösund. Det beror på att det är en kväll som jag senare ofta har återkommit till i tankarna. Det var trivsamt i skenet av den fladdrande lampan. Det var, som det ibland heter, ett sådant ögonblick som man vill be stanna kvar. Det är helt enkelt ett minne av Barbro och Sonja som det är behagligt att vistas i: Vi satt i verandan. En värmefläkt surrade. Vinden mojnade. Hamnen var så mörk. I fönstret stod fyra troféer från den lokala julleregattan.
Sonja hade till min förvåning funnit en fotogenlampa någonstans i det hus som jag hade trott att jag kände. Glasröret var säkert tre decimeter högt. Jag kunde verkligen inte begripa var hon hade hittat den. En flisa hade gått ur glaset vid toppen. Jag föreställde mig att min farfar – kanske sensommaren 1957 – hade ställt undan denna defekta fotogenlampa. Barbro hade dessutom dukat med ytterligare en serie silverne dessertgafflar, vars existens jag hade varit omedveten om. Hon hade uppenbarligen en sällsam intuitiv förmåga att hitta föremål i främmande hem och det var en egenskap som fyllde mig med något som liknar den beundran man kan känna för en skicklig trolleriunderhållare. Denna min beundran dämpades inte av att jag samtidigt var medveten om att Barbro i andra hus och vid andra tillfällen använde sin intuition och skicklighet till ändamål som trots allt inte kan kallas filantropiska.
Utanför fönstren stod den mollösundska vinternatten i sin skoningslösa svärta.
– Och vad händer nu? frågade jag.
Barbro svarade:
– Aberdeen.
De gav sig av nästa morgon. Himlen stod hög. Barometern var snarast munter.
Efter att ha ätit den sista burken gulasch, vred jag av vattnet, haspade alla fönster och låste med min fars nyckel.
De gick först till Tempo bredvid gamla brandstationen och köpte den ravioli som fanns: det var 21 burkar.
Pilsner hade de gott om. Diesel hade de fyllt på i Edshultshall.
Jag bar raviolin till ”Sivan”. Jag stod på kajen och kikade ner.
I ”Sivans” kajuta- såg jag nu åter kistorna av isgrå plast. Det såg makabert ut, men vetskapen att ”Sivan” i dessa vattentäta plastlådor inte förde likdelar till galna vetenskapsmän utan silverbestick, textilier, serviser och litografier till Aberdeens pigga hälare gjorde synen lättare att uthärda. Det var heller ingen tung last. ”Sivan” låg lätt i vattnet. Men sovplatserna var ju belamrade. Det skulle bli obekväma dygn för dem ombord. Jag frågade oroligt hur de skulle vila. Barbro svarade:
– Om det är något en barnmorska kan så är det att sova sittande.
Det var det sista de sa till mig innan de sköt ut ”Sivan” från betongkajen. Jag gick till ångbåtsbryggan och såg dem försvinna ut i sundet. När de passerade Galgebergsudden kunde jag fortfarande se glöden från Sonjas cigarill.
Jag tänkte att nästa gång de såg land skulle det vara fyren vid Girdle Ness.
Jag gick upp till verandan och satte mig vid bordet. Det var en blek och vindstilla vinterdag. Jag tittade i almanackan. Det var söndagen den 8 december. Andra advent. Jag tände två stearinljus i verandan. Ett för Sonja, ett för Barbro.
Den 12 december hade jag en tandläkartid i Göteborg. Jag hade fyra dagar på mig.
Under dessa fyra dagar jobbade jag mer disciplinerat än jag brukar. Varje gång det kändes trögt att på papper fästa något slags syntes om Nordenskjöld och hans vänner i det dödsdömda polarfartyget ”Antarctic” tänkte jag på ”Sivans” två skeppare som med sin värdefulla last för närvarande klöv Nordsjön.
Det var stilla dagar och det gladde mig, för ända sedan jag var barn har jag fått lära mig att om det är storm i Skottland så är det storm i Mollösund. När det är vackert och vindstilla i Mollösund bör det således vara drägligt på Nordsjön.
På morgonen den 12 december diskade jag och dammsög och gick till återvinningsstationen med exakt trettiosex konservburkar och en flyttlåda tombuteljer. Jag gick upp på Klockeberget och jag såg över sundet kossorna kliva i ljungen på Mollön och sedan promenerade jag genom hamnen och ställde jag mig på Galgebergsudden och tittade ut över grånaden och jag kände en saknad som jag inte riktigt förstod.
Efter att ha ätit den sista burken gulasch, vred jag av vattnet, haspade alla fönster och låste med min fars nyckel. På vägen till busstationen gick jag en sväng till brevlådan. Vi får inte längre posten utburen till huset. Brevlådorna sitter istället i en ojämn grön rad utanför Tempobutiken. Jag hade inte tittat under mina elva dagar i Mollösund. I brevlådan låg fyra skrynkliga reklamblad från Tempo. Där låg också nyckeln med etiketten ”17 MD”. Jag gick tillbaka till huset och provade. Nyckeln fungerade perfekt. Den kärvade inte så som nyckelkopior ibland gör.
Jag tog ryggsäcken på axeln och gick till busstationen vid kyrkan. Mina observationer om Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition var av högst oviss kvalitet efter dessa åtta arbetsdagar på Orusts sydspets.
Men jag hade äntligen, vid 48 års ålder, fått en egen nyckel.
Under minst ett halvår spanade jag med viss oro efter notiser om förlisningar på Nordsjön. Först i somras – alltså mer än tre år senare – kom äntligen ett vykort. De skrev att de satt och drack Periquita. Vykortet föreställde en sandbrun ruin på en bergstopp, med ett joniskt kapitäl i förgrunden.
På julafton ska jag dricka ett glas Lagavulin och tänka på Sonja och Barbro.
Läs förra årets julsaga av Kristian Wedel:
