Nyligen åtalades en försvarsadvokat i Halland för att ha planterat falska bevis i en rättegång om gängrelaterade skjutningar. Mitt under rättegången ska den åtalade plötsligt ha hävdat att det misstänkta vapnet i fråga inte var äkta och att det gick att hitta i ett källarförråd som polisen redan hade undersökt. Uppgiften stämde och polisen hittade ett obrukbart vapen i det utpekade området, något som ledde till att den misstänkte blev friad från bland annat medhjälp till mordförsök. Klienten lämnade snabbt Sverige för ett nytt liv i Kosovo.
I efterhand visade det sig att försvarsadvokaten som företrätt den åtalade delat information från sin klient med personer utanför målet. Samtalsloggar från den krypterade tjänsten Encrochat och bilder på en vapenleverans ska ha visat hur advokaten samarbetat med utomstående för att plantera det falska beviset. Advokaten står nu åtalad för grovt skyddande av brottsling.
För flera år sedan skulle förmodligen nyheten om att en advokat planterat falska bevis för att rentvå sin klient uppbringat starka reaktioner från allmänheten. Men efter flera uppmärksammade skandaler med offentliga biträden förvånar det inte längre att ett antal rötägg i advokatkåren är redo att göra vad som helst för cash och klienter. Det är en logisk följd av den ekonomiskt lönsamma och välorganiserade gängkriminalitetens utbredning i det svenska samhället.
Genom åren har vi sett exempel på försvarsadvokater som läckt hemliga uppgifter till kriminella nätverk eller som saltat sina ersättningsräkningar. Här i Göteborg har vi exemplet med Edip Samuelsson, som företrädde medlemmar ur Ali Khan-släkten, och som blev påkommen med att ha delat information vidare från klienter belagda med restriktioner.
Den absoluta majoriteten av svenska advokater är givetvis inga korrumperade gangsteradvokater, utan professionella och hårt arbetande yrkesföreträdare. Men det här är inte bara en fråga om procenten oetiska advokater som råkar finnas i Sverige – utan också om vilka och hur många mål just dessa lyckas få.
Bland toppnamnen på listan över offentliga försvarare som kammat hem mest i ersättning från staten återfinns tre advokater som numera är uteslutna ur Advokatsamfundet. Att de varit företrädare i stora brottmål med grovt kriminella gäng väcker självklart frågor kring rättegångarna. Kan man utgå från att de lett till korrekta utfall? Om det finns korrupta försvarare som förmedlar uppgifter mellan häktade klienter och gängmedlemmar eller till och med går så långt så att de planterar falska bevis – vad kan de då tänkas ha gjort i de hundratals andra mål de haft genom åren?
Gangsteradvokaterna riskerar inte bara att urholka allmänhetens förtroende för advokatkåren, utan också Advokatsamfundets särställning som granskande organ för landets yrkesverksamma advokater. Det är därför förvånande att samfundets företrädare inte tycks ta frågan på särskilt stort allvar.
Förvisso har generalsekreteraren Mia Edwall Insulander slagit fast att det är bra att advokatkåren granskas och att det hela tiden pågår ”ett aktivt arbete, både reaktivt och proaktivt, för att förhindra brott mot våra etiska regler” från organisationens sida (Aftonbladet 11/4). Men trots det verkar samfundet inte särskild lyhört för utomstående kritiker som pekat på att organisationen saknar en modern utredningsfunktion för advokater som misstänks agera oetiskt.
Åklagaren och L-politikern Paulina Brandberg har pekat på att samfundet endast handlägger skriftliga anmälningar mot advokater. Mejl godtas alltså inte av Sveriges Advokatsamfund, utan anmälan ska skickas in via snigelpost. I ett annat fall svarade samfundets disciplinnämnd att den inte kunde ta del av en inskickad ljudinspelning som bevis – sådant material måste nämligen transkriberas om anmälaren vill att samfundet ska ta en titt på materialet.
Man skulle kunna tro att samfundet tar kritiken från åklagare Brandberg på allvar. Men tyvärr har Advokatsamfundets ordförande Eva-Maj Mühlenbock avfärdat det som ”oinitierade inlägg” (Aftonbladet 28/3). Men kritiken är helt relevant. Hur kan samfundet påstå att man agerar aktivt mot oetiska företrädare när man inte ens väljer att ta del av ljudinspelningar som bevis?
Åklagare dras redan med omfattande brottsutredningar, komplicerade brottmål och resursbrist. De ska inte behöva slösa värdefull tid på att utföra onödigt pappersarbete åt Advokatsamfundet. Om samfundet verkligen menar allvar med att de arbetar aktivt med att stoppa gangsteradvokater bör de genast se över sina utredningsrutiner.
