Det är ju i helgen allsvenskan återstartar och således ett passande tillfälle att erkänna att jag ägnar alldeles för mycket tid till att lyssna på poddradio om fotboll. Oftast är det ett lättsamt bakgrundsljud till matlagningen på eftermiddagen eller vid läggdags.
Väldigt sällan sägs något av verklig vikt i dessa radioprogram, det är mest återkommande gnäll om usla lag och humoristiska utsvävningar om sådant som (möjligen) inträffade på 70- 80- eller 90-talen. Underhållning för stunden kort och gott.
Men så, i en podd jag redan glömt bort namnet på, intervjuades en allsvensk spelare om sitt liv och sin karriär. Denna typ av intervjuer brukar följa ungefär samma form och med få undantag bjuda på några överraskningar. Det är liksom: “jag föddes med en boll vid fötterna”, “jag har jobbat hårt även när ingen trodde på mig” och “jag har min familj att tacka för allt”. Döm om min förvåning när den allsvenska spelaren kastade ur sig följande citat på någon lam fråga om karriärens uppgångar och nedgångar.
Väldigt sällan sägs något av verklig vikt i dessa radioprogram
– Livet är ett sorgearbete, som Kristina Lugn sa. Livet är mörkt, men bara en loser missar ljusglimtarna.
Det var så ovanligt, klarsynt och filosofiskt för att komma från en elitfotbollsspelare att jag jag avbröt mitt lökhackande och blev stående med kökskniven en bra stund stirrande ut genom fönstret på den gräsmatta som borde ha klippts redan förra veckan.
Fotbollsspelaren har förstått saker, tänkte jag. Och sedan började jag hacka lök igen. Fotbollspodden blev till radions nyheter där de talade om kriget i Ukraina och gängskjutningar i en Stockholmsförort. Avslutningsvis slog nyhetsrapportören fast att det kommer att bli en torr och besvärlig sommar för bönderna.
Någon vecka senare befann jag mig i Norrköping. Jag var där med familjen för att strosa runt, möjligen shoppa något och äta middag på restaurang. Det var också precis vad vi gjorde. Promenaden längs Motala ström följdes av trivsamma besök i skivaffärer och på antikvariat. Kvällens pastarestaurang var utmärkt.
Därefter blev det ytterligare en promenad i stadens äldre delar. Vi landade på torget vid rådhuset och när övriga familjen gick för att köpa glass landade jag på en bänk i kvällssol. Jag satt där och tänkte på allt och inget; på kriget i Ukraina och hur i helsike blåvitt ska börja vinna fotbollsmatcher igen, på ränteläget och skivbutiker jag tycker om, på det varma vädret och så lite grann på Jonathan Richman också.
Det rörde sig om kanske tre minuter där i kvällssolen. Men insikten om att man kanske inte är en loser ändå värmer fortfarande.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
