Vi for till Göteborg en lördag i augusti, Lille J och jag. Innan vi åkte beundrade jag rosenbusken vid husknuten som fortfarande härbärgerade några klart röda blommor.
I väntan på tåget på en perrong i Katrineholm var det fortfarande sommar. Klibbig värme i luften och varning för åskskurar. En man var klädd i Hawaiiskjorta och Panamahatt, en ung kvinna med tung ryggsäck och vandringskängor fläktade sig frenetiskt med en turistkarta. Snabbtåget mot Stockholm var försenat på grund av signalfel och Lille J gjorde en notering kring lyckan i att vi var på väg åt andra hållet.
På tåget fick vi platser snett emot två göteborgska par i 60-årsåldern. De fick mig ofrånkomligen att tänka på det tidiga 90-talets Göteborgskalas. Vitt vin i plastmuggar och räkmackor på tågets nedfällda brickbord. Männen bar chinos och ljusa skjortor, kvinnorna klänningar i färgglada mönster. Dialekterna var så pass grova att de måste härstamma från någon form av ytterområde kring stan. Den ena mannen, som kompletterade sin klädsel med ett par, lite skeva, solbrillor av pilotmodell var mitt inne i en historia:
– Och vi gick ju på Skagen den gången, det var samma år som Jerker fick bommen i hövvet, fy fan va roligt det va!
Året Jerker fick bommen i hövvet var ett år på 1980-talet förstod jag snart. På den tiden var jag inte gammal, men känslan i historien blev ändå tydlig.
– Han hade ju hängt den där kavajen med axelvaddar på tork i ett stag och så var han bakfull och skulle bara krångla ner den likasom, ja jävlar.
Ungefär där Sävenäs koloniområde en gång låg vaknade pilotbrillan till liv igen.
Övriga delar av sällskapet tycktes inte ha deltagit på resan men skrattade följsamt åt den dråpliga historien. I högtalarsystemet meddelade tågvärden att det var stopp i toaletten i vagn tre.
Mannen i pilotbrillorna var den tydliga ledaren i gruppen, han ägde talutrymmet och delade sällan med sig. I skjortans bröstficka fanns en miniflaska med whiskey. Samtalet, eller möjligen monologen, krängde över segling, Mölndals geografi, begreppet ”hälta-hälta” och Ullevikonserter.
– Jag går ju alltid. Musiken skiter jag i, men ni vet: är det fest i stan då är jag där!
Lille J och jag åt varsin macka från bistron medan Falköping passerades. Mannen i brillorna meddelade kärnfullt.
– Det här är Falköping, här gör de ost.
De tre andra i mannens sällskap tycktes lätt bedövade, kanske av vinet, kanske av mannens svada. Mest troligt både och.
Efter Falköping blev det egendomligt tyst runt omkring oss. Lille J och jag småpratade om den Ullevikonsert vi skulle bevittna samma kväll och utanför fönstret såg vi snart Alingsås och sedan Aspens badplats och Jonsereds fabriker svischa förbi. Ungefär där Sävenäs koloniområde en gång låg vaknade pilotbrillan till liv igen. Jag hade varit på toaletten och kom tillbaka mitt i en ny tirad. Det sista jag hörde innan vagnen bromsade in i höjd med GP-huset var följande beslöjade halvmening:
– Och på min gravsten ska det stå: “Han gjorde några rätt, men mest fel”.
Väl i Göteborg gick vi på restaurang och åt utmärkta köttbullar, vi träffade släkt och vänner och gick så slutligen på Lille J:s första Ullevi-konsert.
När vi kom hem till den sörmländska byn var det höst. Temperaturen hade sjunkit tio grader och de sista röda bladen hade fallit från rosenbusken vid min husknut.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
