Hur ser Göteborg ut egentligen? Del 4

75 000. Så många bilder har granskats. Minst. I nästan fem år har Göteborgs-Posten tillsammans med Göteborgs Stadsmuseum, forskare, bokförlag och Hasselbladstiftelsen inventerat Göteborgs bildarv. Under Göteborgs 400-årsjubileum kommer de bästa bilderna att synas i utställningar, föredrag och böcker. GP:s Göteborgianaredaktör Kristian Wedel tjuvstartar firandet med en specialskriven långessä som berättar Göteborgs historia genom bilderna. Det blir en berättelse som vänder upp-och-ner på Göteborgs historia som vi är vana att se den. Här presenteras fjärde och sista delen: den fotografiska epoken.

Titta på familjen Magnus.

Det finns något dynastiskt över bilden: patriarken Eduard Magnus i centrum, på sommaregendomen Stora Katrinedal. Bilden är alltså tagen ungefär där Ullevi i dag ligger. Det är ett fotografi av framgång och självförtroende. Eduard Magnus var grosshandlare och bankir. Hans bank, Göteborgs privatbank, skulle sedermera gå under beteckningen Götabanken. Redan omständigheten att låta ta ett grupporträttfotografi utomhus sommaren 1875 uttänjer den dåtida fotografins möjligheter. Det är en oemotståndlig bild: den aristokratiska sommarlättheten i halmhatten, korgstolarna, den bulliga balustraden, klänningarnas tunga veck.

Jag har alltid tyckt att bildens egentliga centralgestalt är Adolf Magnus. Det är han som lutar över trappräcket. Han är fjärran i blicken, men det är ingen drömmande blick. Det är en affärsmans – i detta fall en skinnhandlares – mönstrande blick. Sensommaren 1886 fångades hans porträtt igen – denna gång av den lovande 26-årige konstnären Anders Zorn. Adolf Magnus hade hunnit bli lite gråare och glesare i skägget. Men blicken hade han kvar. När tavlan ”Frukost i det gröna” lades ut för försäljning på Bukowskis våren 2020, till ett sjusiffrigt utropspris, noterades kortfattat i objektsbeskrivningen att Zorn porträtterat Adolf Magnus vid ett besök i Göteborg 1886. Jag gissar att frukosten intogs på Stora Katrinedal.

Sjusiffriga belopp var förresten något som familjen Magnus hade erfarenhet av redan på 1870-talet. Familjefotografiet från Stora Katrinedal är också en bild av Göteborgs nymornade självförtroende. Det är en bild av det nya Göteborg som tar form under andra halvan av 1800-talet. Detta epokskifte i Göteborgs historia sammanfaller händelsevis även med ett bildernas epokskifte, det vill säga övergången till fotografiets tidsålder.

De äldsta bevarade stadsfotografierna från Göteborg är tagna runt 1860. I Göteborgs Stadsmuseums arkiv finns en serie fotografier, daterade till senast 1863, från området kring Stora Hamnkanalen.

Eftersom fotografiets tidsålder dessutom sammanfaller med tyngdpunkten i forskningsprojektet Tidernas Göteborg finns det skäl att också kommentera bristerna i detta ymnighetshorn av bilder.

Ty det är nästan smärtsamt tydligt – åtminstone när det gäller fotografiets första göteborgska halvsekel – vad och vilka som inte fotograferas. Det är ingen överraskande observation, men den måste noteras: det finns en systematisk brist på fotografier av kvinnor, på vissa minoriteter, vardag, arbete, nöd och fattigdom.

Bilden av familjen Magnus på Stora Katrinedal är en bild av vad man skulle kunna kalla Storgrosshandlar- eller Handelshusgöteborg.

Det var ett Göteborg som präglades av namn som Magnus, Dickson, Renström, Barclay Röhss, Wijk och Waern. Långsamt, allt eftersom 1800-talets andra halva framskred, blev dessa stora familjer alltmer lika en göteborgsk bördsaristokrati, möjligen med det göteborgska tillägget att de fortfarande höll ett öga på affärerna och någonstans på vägen transformerades från handelshus till industriägare.

Ingen Göteborgsfamilj drev väl denna utveckling tydligare än den skotskättade familjen Dickson. Även för en ganska historieintresserad göteborgare är dicksönerna numera i princip omöjliga att hålla reda på. Jag har en stark känsla av att alla hette James, Oscar och Robert i olika kombinationer. Familjens färgstarka män – det saknades verkligen inte färgstarka kvinnor – hade barska raka näsor och polisonger fulla av självförtroende. De var timmerkungar. Först tog de Värmland, sedan Norrland, dalgångana vid Ljusnan, Ljungan och Dalälven. De använda skamlösa knep i Ljusdal, Ramsjö, Färila, Baggböle, Sveg, Vemdalen, Älvros eller Hede.

De var exempel på ett Göteborg som grep omkring sig hundra mil från Göteborg. Dickson skaffade sig kontroll över hela kedjan. De ägde skogarna, skogshuggarna, sågverken, utskeppningshamnarna längs Norrlandskusten, förde med denna flotta ner timret till Majnabbe lastade om till sin egen internationella flotta, seglade på egna kölar till London där timret togs emot av familjefirmans egna agenter. De seglade hem med arrak, kaffe, socker och bomull.

I Göteborg var de, i en svåröverskådlig härva, omväxlande eller samtidigt ordförande i Bergslagsbanan, gatu- och vägstyrelsen, fattigvårdsstyrelsen, sundhetsnämnden, navigationsskolan, börsdirektionen, handelsföreningen, karantänskommissionen, sjöassuransföreningen, Göteborgs museum, småbarnsskolorna, Praktiska hushållsskolan, Hushållningssällskapet, Chalmers eller Drätselkommissionen. Och naturligtvis var de på hugget i stadsfullmäktige och frimurarna.

De höll sig med paradvåningar, galopphästar och uniformerade betjänter.

Ja, Göteborg katapulterades mot skyarna och den göteborgska köpmannaeliten tjänade fem eller tio gånger mer än den gamla ämbetsmannaeliten i Stockholm. Och efter två eller tre generationer började alltså denna göteborgska elit diskret framträda som gammal aristokrati, värdig den nya storstaden Göteborg.

När Oscar Dickson lät sig fotograferas – bilden kan vara från andra halvan av 1870-talet – syntes inte trähandlaren. Det är baron Dickson prydd med Nordstjärneorden, Italienska kronorden, Vasaordens kommendörskraschan, Dannebrogsordens kommendörskraschan och frimurarordens axelband i purpurrött av tionde graden.

I dag lever Dicksonfamiljen i det allmänna medvetandet som dunkla namn i stiftelser eller fastighetsbolag. Det kan vara värt att understryka att arbetstillfällena var viktigare än donationerna. Dicksönerna höll igång klampare, däldragare och vräkare, bräduppläggare, plankbärare och besiktningsmän. I någon mening höll de igång Göteborg.

Min favoritfigur i Dicksonfamiljen – i viss konkurrens med en av jamesarna som provpromenerade hela Bergslagsbanan (till Falun, 50 mil) för att betrakta investeringen – är förresten Beatrice Dickson (1852-1941). Hon bedrev välgörenhet på ett så megalomant sätt som bara en aristokrat kan göra. Hon drog igång inackorderingshem, semesteranläggningar, sommarhem, skyddshem, dagisverksamhet (”barnträdgårdar”) och scoutkårer. Hon stödde med egna pengar samtidigt flera tusen unga kvinnor. En levnadstecknare skrev att hennes verklighetssinne var ”utpräglat mänskligt, om också knappast ekonomiskt”. Det var bra fart i henne.

I slutet av 1800-talet lades helt naturligt den sista länken till metaforfosen: mecenatskapet. Oscar Dickson sponsrade polarexpeditioner. Andrée, Fraenckel och Strindberg lyfte sommaren 1897 med sin luftballong från Spetsbergen på Oscar Dicksons pengar. Den störste konstmecenaten var grosshandlaren Pontus Fürstenberg som utvecklade all tänkbar generositet mot Anders Zorn, Christian Eriksson, Per Ekström och Ernst Josephson - och han stöttade städse Carl Larsson genom att fogligt köpa målningar av den Larssonska barnaskara som föreföll aldrig sluta växa.

Men i någon mån var det väl Pontus Fürstenbergs fru som var mecenaten, för det var hon som hade medfört pengarna.

Larsson tackade genom att konterfeja Pontus Fürstenberg i familjegalleriet i nuvarande Palacehuset vid Brunnsparken. Där syns hon, Göthilda, diskret i bakgrunden, vithårig, i profil.

Det tog en stund innan jag kände igen henne: Göthilda Magnus på fotografiet från Stora Katrinedal.

Det är hon som syns snett till vänster över pappa Eduard. Hon är 37 år denna sommar år 1875. Hon bär en liten pillerburkshatt uppskjuten på hjässan och en klänning med ett mönster som ser ut att bestå av glesa mörka romber.

Jag tycker om att föreställa mig att tjänstefolket serverade lemonad och att Adolf tände en cigarr. Prasslet i löven. Det skira klirrandet av porslin och silverbrickor.

I dag finns varken Stora Katrinedal eller Götabanken kvar. Och jag vet inte vart Zorns målning av Adolf tog vägen. Men Göthildas konstsamling finns ju på Göteborgs konstmuseum. I 2000-talets Göteborg är hon den enda från den underbara sommardagen 1875 som dröjt sig kvar.

År 1860 hade Göteborg ungefär 37 000 invånare. År 1920 var det ungefär 202 000. Nästan allt i Göteborgs historia under den fotografiska epokens sisådär första 60 år – en god in på 1920-talet – kan knytas till detta obevekliga faktum: Göteborg växte.

Göteborg växte inte bara snabbare än tidigare. Staden växte också på ett nytt sätt. I början av 1800-talet hade Göteborg vuxit för att unga ogifta landsbygdsbor flyttade hit. Efter 1885 växte Göteborg genom födelseöverskott. Gatorna blev fulla av barn som inte fick plats i de trånga lägenheterna. Vid sekelskiftet 1900 var över hälften av göteborgarna under 30 år gamla.

Förstäderna införlivades: Majorna 1868, Lundby 1906, Örgryte 1922. Nya stadsdelar stakades ut. Göteborg sprängde fram genom terrängen. När Stora Teatern stod klar 1859 ansågs det fortfarande lite läskigt för teaterbesökarna att gå på teater så långt utanför stan. Ett par år senare klagade Viktor Rydberg över att han eventuellt måste hälsa på hos Karl Warburg som bodde i en ”vild fjälltrakt”, det vill säga på Engelbrektsgatan.

Spårvagnar vidgade Göteborg. Göteborgarna blev ett folk av spårvagnsresenärer. I slutet av 1890-talet gjordes 3,5 miljoner resor på år, med hästspårvagn.

(År 1920 var det 57 miljoner resor, utan hästspårvagn.)

Landshövdingehusen – ett fiffigt sätt att i praktiken bygga trevåningshus i trä genom att höja stenfoten till en bottenvåning – började byggas i Annedal år 1876.

(2500 landshövdingehus skulle byggas fram till 1947.)

Grosshandlarna började ta tåget till Stockholm redan på 1860-talet.

År 1881 fick International Bell Telephon Co koncession på telefon i Göteborg. I ansökan skrevs: ”Så till exempel kan varje affärsman från sitt kontor giva muntliga ordres till sin långt därifrån belägna fabrik.”

Telefontrådarna drogs i en fin tät väv mellan husen. De satt på en ställning som hade ett självklart namn för alla göteborgare: telefongalgar. På Aron Jonasons bild av Koppparmärras avtäckning år 1904 – Göteborgs kanske mest kända reportagebild – har åskådarna klättrat upp telefongalgarna vid Pellerinskylten.

I Göteborgs stadsmusei arkiv finns en illustration från inledningen av detta expansiva halvsekel - litografin ”1870-talets Göteborg – storstad i vardande”.

Det är höga kajer och breda ångfartyg med stöddiga svarta skorstenar. Det intressanta är att bilden i någon mån är falsk. Bara en fjärdedel av det göteborgska tonnaget var ångdrivet i mitten av 1870-talet. Och det var först efter den stora hamnplanen år 1878 som allt muddrades upp till sex meters djup. Den flacka älven med den deltalika gyttjigheten blev smalare och djupare. Först vid sekelskiftet växte kranskogen på den nya stadens kajer: Masthuggskajen, Gasverkskajen, Stigbergskajen.

Bilden från 1870-talet var alltså ännu inte riktigt sann. Men vem är jag att invända mot illustratörer som förmått att snegla bortom horisonten?

På denna nymuddrade älv syntes snart en ny göteborgsk elit: redarfamiljerna. Världshandeln hade öppnats på allvar, med England som motor. Göteborg var Sveriges ledande handelsstad, där compoundångmaskinen gjorde det billigare att skeppa timmer, malm, spannmål, tobak, te, kaffe, råsocker, sill, salt, bomull, stenkol. Kaffe och socker kom från Brasilien och Kuba. Bomull och tobak från New Orleans. Järnfartygen passerade träfartygens tonnage på 1880-talet.

En 27-åring från Kristinehamn – Axel Broström – hade år 1865 köpt en galeas vid namn ”Mathilda”. Han kom till Pustervik och såg slug ut i sitt täta skägg. Han köpte begagnade engelska ångbåtar och körde järnmalm från Oxelösund och Luleå.

Samtidigt började Wilhelm Lundgren gå till Sydafrika med ”Kratos”, med last av tändstickor och fotogen och pappersmassa. Men det var krångligare att få last med sig hem, för någon suckade att Sydafrika exporterade enbart två saker: guld och strutsfjädrar. Och det ena var för dyrt och det andra var för dumt. Men snart var både Broström och Lundgren storredare.

Det är föga troligt att Wilhelm Lundgren i sina vita uppskruvade mustascher hade någon aning om att det på hans ångfartyg ”Australic” år 1908 fanns en artonårig kollämpare vid namn Evert Taube som sedermera skrev:

"Befälet var ju ovant att gå beyond the seas …

Men samtidigt.

För det finns alltid ett samtidigt.

Samtidigt – för den som intresserar sig för Göteborgs bildhistoria – smyger sig en bekant och kuslig omständighet på. Göteborg hade blivit en storstad, men segregationen var fortfarande lika stor, trångboddheten lika katastrofal, fattigdomen lika skriande. Köpmannaristokratins alla filantropiska ansträngningar – säkerligen ofta uppriktigt menade – förmådde inte rubba det obevekliga faktum att majoriteten av göteborgarna fortfarande var fattiga. Och detta Göteborg är nästan lika sällan avbildat som fattigmajoriteten på 1600- och 1700-talet. De fotografier som trots allt finns förmedlar ofta en besvärande bild av att liksom vilja undvika ämnet.

Fattigförsörjningsanstalten på Drottningtorget byggdes på 1850-talet. Där packade man ihop över 1 000 fattigjon – psykiskt sjuka, barn och åldringar. Det var kaos och byggnaden var ständigt på väg att rasa ihop. Fotografiet visar en tom korridor, det var inte tal om att någon dessa göteborgare som tvingades bo i helvetet på Drottningtorget skulle vara med på bild.

Och var finns bilderna av de göteborgska familjer som var så fattiga att de inte kunde skicka barnen till skola eftersom barnen inte hade några kläder. Inga kläder alls. Nåväl, det finns åtminstone bilder på själva nödbostäderna.

Över 10 000 göteborgare runt sekelskiftet 1900 – 7-8 procent av stadens totala befolkning - var så fattiga att de behövde understöd.

Men det finns ju fotografier på spårvagnar, ångbåtar, grosshandlare, demonstrationståg, mattpiskning, cyklar, skolflickor, koloniträdgårdar, varietéflickor, experimentbilar, murarare, stinsar, skyltfönster, fotbollsspelare, spjutkastare korvgubbar och rösträttskämpen Frigga Carlberg.

Det svåra är inte att finna bilder, utan att manövrera bland dem.

Och då har jag inte sagt ett ord om Amerikaemigrationen, om Barclay, Wijk, Waern, Svenska Amerika-Mexico-linjen eller om Wilhelm Röhss sockerbruk och spinnerier eller Bergslagsbanan som kanske är det största privata infrastrukturprojektet i Sveriges historia. Eller att hemmafruarna började köpa smör, vetemjöl, Pellerins margarin och färdigsydda kappor från Wettergrens kappfabrik i Stigbergsliden. Eller om Beda Hallberg och Majblomman. Eller att J A Pripp hade börjat brygga bayerskt öl med ångmaskin vid Stampen, att medellivslängden ännu på 1890-talet var ungefär 40 år, att bryggerierna skänkte Folkets hus bryggeriaktier eftersom arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen var ett slags konkurrenter. Eller om Carnegies sockerbruk i Klippan som under nästan hela 1800-talet var det största företaget i Göteborg. Eller att den gamla köpmannaaristokratin långsamt förlorade den politiska makten till socialdemokraterna.

Och som den uppmärksamme läsaren kan notera har jag nästan helt lämnat industrihistorien därhän. Skälet är att bilden av Göteborgs industri – både bokstavligen och så att säga i det allmänna medvetandet – verkar ha blivit så missvisande att det nästan är komiskt. Något har kommit bort.

Men för detta ändamål måste vi vända ner i Göteborgs äldre historia en sista gång – närmare bestämt till år 1754 och Peter Bagges spanska får.

I juni 1754 ankom skeppet ”Lovisa” till Göteborg med 43 baggar och 55 tackor. Det var handlaren Peter Bagge spanska får.

Jag tycker om att betrakta Peter Bagges 98 spanska får som den göteborgska industrihistoriens anekdotiska startpunkt. Om någon vill avkräva mig ett mer allvarligt syftande svar skulle jag placera denna startpunkt i Mölndal ungefär år 1830.

Men jag gillar alltså Peter Bagges spanska får. Jag gillar den svenska statens beskäftiga iver att tillverka inhemskt ylle av bästa kvalitet. Det göteborgska 1700-talet var fullt av en- eller tvåmansverkstäder som kavat kallades fabriker. Det var vantmakerier, tobaksspinnerier, segeldukstillverkning eller silkesplymsbindning. År 1772 fanns det 42 sådana fabriker i Göteborg.

Allteftersom 1700-talet gled över i 1800-tal uppstod ylleväverier, spinnerier, färgerier, snörmakerier, bandfabriker och trikåfabriker. Så småningom var det dags för riktiga fabriker. Då behövdes vattenfall. De fanns i Mölndal.

Vid bomullsspinnerierna Mariedal och Rosendahl fanns det år 1830 totalt 183 fabriksarbetare.

Av dessa 183 arbetare hade 136 inte fyllt femton år.

Det är ett bistert faktum. Men utan barnarbetarna blir den göteborgska industrihistorien alldeles ofullständig.

. Jag har aldrig sett någon bild av honom där han ler. Han hette Alexander Keiller. Han var en briljant ingenjör, våghalsig affärsman och hängiven laxfiskare. På 1830-talet flyttade han och svågern William Gibson segeldukstillverkningen till forsarna i Jonsered. Efter några år blev Keiller osams med Gibson och köptes ut för 153084 riksdaler (plus rätten till laxfiske i forsarna) och drog igång en mekanisk verkstad vid Skeppsbron i Göteborg. År 1846 tillverkade han en ångmaskin på 80 hästkrafter till ett nytt bomullsspinneri vid Rosenlundskanalen.

Bomullsspinneriet var en 90 meter lång byggnad, med engelska spinnmästare, rök och buller. Därmed hade den industriella revolutionen på allvar kommit till Göteborgs stadskärna. Spinneriet i Rosenlund hade 300 arbetare. Många av dem var kvinnor och barn.

Varje morgon kunde göteborgarna se hur den nya tiden hade kommit till Göteborg. Kvinnorna och barnen gick in i fabriken.

***

Alexander Keiller själv klev väl en motsvarande morgon in i sin rörigt expanderande verkstad på Skeppsbron. För samtidens göteborgare måste hans framtoning ha varit diabolisk. På ett bevarat foto från Skeppsbron – troligen taget några år efter Keillers död 1867 – syns älvens matta spegel, några järnvägsvagnar på Packhusplatsen, en skuta med sprisegel vid bryggan, byggnadernas vassa skuggor. Och vid Skeppsbron ett oformligt rökmoln: ingenjör Keillers verkstad.

Hans verkstad utvecklades långt senare – flera decennier efter hans död – till Götaverken och eftersom Götaverken i mitten av 1900-talet var ett av världens största skeppsvarv har denna väldiga slagskugga i efterskott förvandlat Keiller till ett slags fadersfigur för den göteborgska varvsindustrin.

Varvsindustrin, ja. Den får ofta enormt mycket plats när Göteborgs industrihistoria tecknas. Berättelserna om skeppsvarven är inte osanna, men tyngdpunkten på varvsindustrin i Göteborgs historia blir olycklig eftersom det göteborgska 1800-talets industrier inte präglades av varven, utan av bomullsspinnerier och väverier. Under hela perioden 1850-1890 – och lite till – var textilindustrin mycket större än metall- trä- och pappersindustrin i Göteborg. Verkstadsindustrin utvecklades i själva verket långsammare i Göteborg än i andra svenska städer. Göteborg hade egentligen inga anor som varvstad. I Göteborg gjordes affärerna. Kölarna sträcktes i Stockholm eller utomlands. Lindholmen – det första specialiserade storvarvet – byggde på 1880-talet oljetankfartyg som Ludvig Nobel dirigerade över Kaspiska havet. Sedan gjorde Lindholmen konkurs. Eriksberg gjorde överhuvudtaget inget väsen av sig. Och Götaverken – det vill säga Keillers verkstad - var alltså under 1800-talet knappt ett skeppsvarv. Sanningen var att den kantige och begåvade superingenjören Keillers mekaniska verkstad på Skeppsbron – efter hand med sonen David Keiller som vd - tillverkade i princip allt av metall. Det var möjligt att beställa en komplett fabrik för bomullshantering eller ett våffeljärn. Däremellan fanns hela registret av turbiner, ångpannor, sorteringscylindrar för pappersbruk, cisterner, kranar, transmissioner, hissar, järnbroar, kyrkklockor, trädgårdsmöbler, stekgrytor, spottlådor och paraplyställ. Så sent som 1907 då företaget trots allt var på god väg att bli ett renodlat skeppsvarv meddelades lugnande att man utöver järnfartyg trots allt fortfarande tillverkade spårvagnar, landsvägsbroar, boogievagnar och ”järnsängar av prima kvalité”.

Detta kan vara värt att notera när man ibland hör göteborgare beskärma sig över att de stora skeppsvarven är borta: det finns rikliga spår av Götaverken och Lindholmen i Göteborg i form av trappräcken, trapphuspelare och gamla järnmanglar. Alla göteborgare som i väntan på Paddan har lutat sig mot någon av Kungsportsbrons stöddiga lyktstolpar, tillverkade på Keillers verkstad, har haft bokstavlig närkontakt med detta industriella arv. I början av 1900-talet hade den mekaniska verkstaden på Skeppsbron slutligen transformerats till skeppsvarvet Götaverken på Hisingen. Och först i slutet av 1910-talet var metall- och verkstadsindustrin – skeppsvarven, SKF – den självklara hjärtpunkten i det göteborgska näringslivet.

Men oavsett vilken göteborgsk industrihistoria som berättas står Alexander Keiller i centrum. Denne krånglige och argsinte man är den punkt kring vilken den göteborgska industrihistorien förtätas och utstrålar: bomullen, ångmaskinerna, motorerna, fartygen.

Barnarbetarna.

Barnen som var behändig och billig arbetskraft. Barnen som kunde klättra mellan transmissionsremmarna och plocka bomullstussar utan att fastna.

Barnen – och kvinnorna – som därtill har haft en så häpnadsväckande benägenhet att inte fastna på bild när fabrikerna skulle fotograferas.

Det typiska göteborgska fabriksfotot från 1800-talet – till exempel Eriksbergs verkstad på 1870-talet – har hög mustaschfrekvens.

Bilderna från Rosenlunds bomullsspinneri förmedlar snarast ett intryck av att det finns något att dölja.

Det är lite synd. För det var ju textilindustrin som satte igång allting. Det var Peter Bagges 98 spanska får som ledde till yllefabriker, som ledde till bomullsspinnerier, som ledde till väverier. Och när vävstolarna började sätta sig i Göteborgsleran så att drivaxlarna halkade snett ställde sig en ingenjör på en sådan väverifabrik att fundera. Han hette Sven Wingquist och jobbade på Gamlestadens fabriker och uppfann på påskdagen år 1907 – det vill säga 153 år efter Peter Bagges spanska fårs ankomst – det självreglerande dubbelradiga kullagret. Och väveridirektörerna startade SKF för att tillverka dessa utmärkt kullager. Och till SKF värvades en före detta ägghandlare från Skaraborg vid namn Assar Gabrielsson som tänkte att det borde gå att bygga bilar med kullagren och på midsommarafton 1924 råkade han få syn på den bufflige ingenjör Gustaf Larson på Urbans kafé i Stockholm. De bestämde i hast över kaffet att de skulle starta Volvo, varefter Larson for till sommarstugan i Trosa.

Så ingen vet väl riktigt var historien om Peter Bagges spanska får ska sluta. Den pågår än.

Men jag tycker alltså att något som vi i brist på en bättre beteckning kan kalla symbolbilden av den göteborgska industrihistorien bör korrigeras.

Det var textilindustrin som drev den göteborgska industriella revolutionen. Det var kvinnornas och barnens fabriker. Den typiska bilden av Göteborgs industrihistoria bör inte vara en sotig skäggig trettioårig man.

Det bör vara en trettonårig flicka.

Jag tänker inte följa Göteborgs historia in i nutiden. Siktdjupet blir för kort.

Men några ord på vägen.

År 1923 var det dags för göteborgarna att summera de första 300 åren i en magnifik jubileumsutställning. Göteborgs 300-årsdag inföll visserligen år 1921, men stadens fäder hade så mycket att berätta att festligheterna uppsköts två år. Utställningen blev en succé trots att den regnade hela sommaren. Med historiens facit sammanfaller firandet på ett nästan rörande vis med exakt det ögonblick då Göteborg var som mest Göteborg, det vill säga när de slitstarkaste schablonerna i göteborgarnas självbild var mest sanna. Eller om vi ska säga: som minst osanna.

Det var ett Göteborg som sjöd av självförtroende, en stads som hade de bästa fotbollslagen och de största skeppsvarven.

Men nu är det 2020-tal och jag vet jag vet knappt vad Göteborg har blivit för stad. Efter Andra världskriget försköts industristaden långsamt mot bakgrunden. Blev Göteborg därmed en postindustriell stad? En tjänstestad? En evenemangsstad?

En del etiketter är beskäftiga eller har drag av besvärjelse.

En mångkulturstad? Men Göteborg har alltid varit en mångkulturstad.

En segregerad stad? Men Göteborg har alltid varit segregerad stad.

Materialet är för stort, synteserna för många.

Resten av berättelsen får du, läsaren, själv bygga av bilderna.

Även i andra riktningen – bakåt i tiden – är siktdjupet på väg att bli dåligt. Göteborg är så i grunden förändrat att vi är på väg att tappa historien.

När vi ser en bild från Volvo Torslandaverken ser vi inte Peter Bagges spanska får. När vi ser en bild från Hammarkullefestivalen ser vi inte Göteborgs 400-åriga historia som internationell blandstad. När vi ser en bild från de fattiga kvarteren på Ekelundsgatan ser vi inte 1640-talets luggslitna kåkbebyggelse på Otterhällans branter.

När vi ser en bild av Kungstorget på 1880-talet ser vi inte att det är en lätt förskjutning av 1600-talets Larsmässemarknad, som på 2020-talet har fortsatt att förskjutas till hälsokostbodar.

Titta på bilden av redarkungen Dan Broström. Den togs den 17 juli år 1921.

Men det är en falsk bild. När bilden togs var det broströmska familjerederiet Tirfing blott Göteborgs fjärde största rederi – Transatlantic, Svenska Lloyd och Svenska ostindiska kompaniet hade större tonnage. Men i förhållande till vad som ännu inte hade hänt – att Tirfing efter en försiktig övervintring under första världskriget stod i begrepp att ta över Göteborg – är bilden sann. Med eftervärldens facit har bilden på redarkungen blivit sann. Bilden har åldrats sann.

Varje bild måste alltså betraktas genom både dåtidens och nutidens prisma. Det skapar en lätt yrselkänsla av att skjuta mot ett rörligt mål. Men man får göra så gott man kan.

Projektet ”Tidernas Göteborg” har när detta skrivs pågått i drygt fyra år. Arbetet inleddes i februari 2016. Det är antagligen den största bildinventeringen i Göteborgs historia. Det är inte på långa vägar klart. Göteborgs 400-årsjubileum är bara kulmen. Många av oss som arbetar med detta projekt kommer att fortsätta långt efter att jubileumsfirandet är över.

Jag kommer att fortsätta att sitta i Stadsmuseets vackra bibliotek, där det regnar så skimrande mot fönstret på förmiddagarna. Och inte vet jag vad bilderna kommer att föreställa. Om det är Amerikabåtar eller kvinnliga fotbollsspelare eller diken i Örgryte eller barn hos skolläkaren en vårdag år 1919. Men jag vet att jag emellanåt kommer att fundera på bilderna som inte finns och det där krogbråket år 1790. Och då kommer jag att ertappa mig själv med att åter titta ut genom fönstret och tänka på Ebba Greta Hölander.

Kristian Wedel

Här hittar du alla delarna i serien:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Essän ”Göteborg och bilderna” görs inom för ramen för forskningsprojektet ”Tidernas Göteborg” – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Akademien Valand, Kamerareportage, Riksarkivet Landsarkivet Göteborg, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Göteborgs-Posten är extern partner.

”Göteborg och bilderna” är en populärhistorisktanlagd essä utan notapparat med utgångspunkt i ”Tidernas Göteborg”.

För den som vill läsa vidare om Göteborgs historia rekommenderas trebandsverket ”Göteborgs historia. Näringsliv och samhällsutveckling” av ekonomihistorikerna Bertil Andersson, Martin Fritz och Kent Olsson. Det senast utgivna breda översiktsverket är Tomas Anderssons och Peter Sandbergs ”Göteborgs historia. Porten mot väst.” (2018).

Vid arbetet med ”Göteborg och bilderna” har jag haft nytta av de utförliga noteringarna i Göteborgs stadsmuseums arkiv, Carlotta. De tecknar sammantaget ett fullödigt – och emellanåt oväntat - porträtt av Göteborgs historia. Jag är också tacksam för synpunkter och idéer från medlemmarna av projektgruppen Tidernas Göteborg: Marie Hellervik (Göteborgs stadsmuseum), Mats Jönsson (Göteborgs universitet), Niclas Östlind (Akademin Valand) Louis Wolthers (Hasselbladstiftelsen) och Karl-Magnus Johansson (Landarkivet Göteborg).

Berättelsen om Ebba Greta Hölander är återgiven i ”Från fästningsstad till handelsstad” av Bertil Andersson, sidan 352.