Överlevaren slapp se nazisterna

Den judiska församlingen kunde fira Jom kippur ostört. Men Michael Ben-Menachem, som överlevde förintelsen, har ändå svårt att förstå hur nazisterna kunde ges tillstånd att demonstrera.

ANNONS
|

Nazisterna kom aldrig i närheten av synagogan, där Michael Ben-Menachem tillbringade hela lördagen. Han brukar vara där hela dagen under Jom kippur, försoningsdagen, då man ser tillbaka på det år som gått och ber Gud om förlåtelse för fel och misstag. Det är en fastedag och framåt eftermiddagen brukar hungern sätta in. Med bön, sånger och diskussioner med vännerna är den lättare att hantera.

– Jag tror inte att varken demonstrationer och motdemonstrationer kommer att störa oss nämnvärt. Jag är säker på att polisen kommer att klara av att sköta bevakningen, säger han när vi träffar honom i hemmet ett par dagar tidigare.

ANNONS

På bordet står blommor från firandet av det judiska nyåret Rosh hashana tio dagar tidigare. Bokhyllor i hela rummet. Fulla med böcker. På väggarna vittnar tavlor han målat och bilder på barn och barnbarn om ett långt och innehållsrikt liv.

Men det kunde tagit slut väldigt tidigt.

Läs mer:35 personer gripna efter våldsamma sammandrabbningar

Har upplevt två terrorvälden

Michael Ben-Menachem går bort till bokhyllan och hämtar en bok. Titeln "Playing with paper soldiers" och en bild på Hitler på framsidan. Han vänder på boken. Där finns en liknande bild på Stalin.

– Jag har ju upplevt två terrorvälden. De talar så mycket om nazisterna, på tv och i tidningarna. Den andra terrorn talar man ganska lite om i Sverige, men jag tycker att det bara är gradskillnad mellan dem, säger han.

Michael Ben-Menachem växte upp i Orosháza, en liten stad i södra Ungern. 30000 invånare när kriget kom, 500 av dem judar. På svenska heter boken som handlar om hur han som liten pojke upplevde kriget Pojken med Davidsstjärnan. Den engelska titeln anspelar på hans egen aningslöshet.

I den lilla bokhandeln hans pappa drev såldes klippdockor. De som han och andra pojkar lekte med såg ut som soldater. Tyska och ungerska soldater.

– Vi såg inte så mycket soldater och inte så mycket av kriget heller i södra Ungern. Jag lekte med de där papperssoldaterna – det visar ett barns aningslöshet.

ANNONS

Läs mer:ANALYS: Det kändes som staden var belägrad

Allt förändrades snabbt

Han hade aldrig märkt av några motsättningar mellan den judiska och den ungerska befolkningen. Men våren 1944 förändrades saker och ting. Han var åtta år och gick i andra klass i den judiska skolan.

– På väg hem från skolan var det två stora grabbar som tog tag i mig och kastade mig ned i ett djupt dike. Det fanns inga täckta avlopp i Orosháza på den tiden, så jag blev nedsölad och luktade illa och var jätteledsen. Det hände varenda dag den våren. De skrattade och kallade mig "smutsig jude".

Han säger att han mest av allt var arg på sina föräldrar för att de inte kunde komma och försvara honom.

– Jag förstod inte att de var rädda.

Efter det att Tyskland ockuperat Ungern i mars 1944 gick det fort. Judar förbjöds att ha vissa yrken och medan hans mamma, som var lärare, reste till Budapest för att omskola judiska kvinnor som förlorat sina arbeten till sekreterare.

– En dag kom pappa hem från affären och sa: jag vet inte hur jag ska berätta det här, men det är en ny lag. Judar får inte åka tåg. Jag sa: men hur ska mamma komma hem? Han sa: jag vet inte. Ingen av oss visste att vi aldrig skulle återse henne.

ANNONS

– Det var en stor chock för mig. Jag var väldigt ledsen. Kriget har raderat bort mina minnen av henne. Jag minns inte hennes röst eller om vi gjorde någonting tillsammans. Det har varit jobbigt.

Under några sommarveckor 1944 skickades 475000 judar från Ungern. Nästan alla till Auschwitz.

Michael Ben-Menachem och hans pappa tillhörde det fåtal som inte skickades direkt till döden. Istället kom de till ett läger i Österrike.

– Du anar inte hur de behandlade oss när det gällde till exempel mat. Jag förlorade alla mina tänder. Vi fick lite brunt vatten på morgonen, lite äcklig soppa som är svår att beskriva till lunch. Och på kvällen det här bruna vattnet igen. Det var allt. Och vi hörde ändå till de lyckligt lottade.

Läs mer:Ex-nazisten: "Att folk fortfarande kan tro på det där"

Är fortfarande aktiv

I bottenplanet på villan har Michael Ben-Menachem en mottagning. I ett rum intill, med stora fönster mot trädgården, har han sin ateljé. Vid 81 års ålder är han fortfarande aktiv, både som psykolog och konstnär. Men han säger att han inte riktigt hunnit måla så mycket som han önskat den sista tiden. Föreläsningarna han har i skolor tar sin lilla tid. Speciellt nu när det inte finns så många andra kvar som överlevt förintelsen och kan berätta. I alla fall inte i Göteborgsområdet.

ANNONS

Mest nyfikna är skolbarnen på hur det var i koncentrationslägret. Och han brukar berätta om hur han gick en hel vinter i kortbyxor och sandaler, eftersom han inte fått med sig några riktiga kläder. Och om hur 30 personer dog när bomberna föll över lägrets skyddsrum. Bara han och en till överlevde.

Men det går inte att börja där. Han måste sätta in det i sitt sammanhang.

– Ungdomarna är helt enkelt historielösa. De vet för lite. Det är ett stort problem. Historia tillhör inte de viktiga ämnena, fast det borde göra det.

På samma sätt tycker han att det är svårt att förklara för svenskar hur det var att leva under kommunismens förtryck. Det som fick honom att fly från Ungern i mitten av 1960-talet.

Han säger att båda bygger på samma typer av lögner och förenklingar.

– Hitler och nazisterna var helt otroligt brutala mot människor de av någon anledning inte gillade, men hos en mycket stor del av det tyska folket var de väldigt populära. Man får inte glömma det. Det var populärt, för de hade enkla, sockrade budskap.

Han säger att skillnaden mellan nazisterna och bolsjevikerna är att nazisterna dödat andra. Bolsjevikerna har även dödat andra.

ANNONS

– Det var skoningslösa utrensningar. Man bestämde sig för att man skulle utradera ett visst yrke. Eller en viss nation. De kunde ge sig på i princip vem som helst – bönder som inte ville gå med i kollektivet.

Klassades som kapitalist

När kommunisterna tog makten i hans hemland stängdes dörrarna till högre utbildning för Michael Ben-Menachem. Han klassades som en "blodsugande kapitalist", eftersom hans pappa hade en boklåda. Dessutom kände han inte rätt personer – folk som hade kontakter kunde få plats på en utbildning även om de var klassade som kapitalister.

– Det var ett genomruttet, korrupt, system.

Så det var först när han kom till Sverige han kunde utbilda sig till psykolog och utveckla sitt konstnärskap. Bygga upp ett liv, med familj och vänner.

Och nu, vad tänker han när nazisterna marscherar på gatorna i Göteborg?

Han berättar att han minns hur det var på 1990-talet. Då var han själv ute och tittade på när nazister demonstrerade vid Rosenlund.

– De har inte ändrat sig nämnvärt sedan dess. Det är människor som på det här vidriga sättet hittar en gemenskap, som de kanske inte fått på annat sätt. Det är svårt att kämpa emot. Men en del motdemonstranter är lika farliga, tycker jag. De vill också ta makten och störta demokratin. Det är två brutala ideologier som kämpar mot varandra.

ANNONS

Men rädd, det är han inte. Han tycker inte att Sverige är ett farligt land för judar. Men kanske har alla år av fred gjort Sverige lite politiskt naivt.

Han har svårt att förstå att det inte finns några gränser för hur mycket hat man får sprida i det offentliga rummet.

– Demokrati betyder att alla har rätt till ett hyggligt, trevligt liv – det betyder inte att man får göra precis vad som helst.

ANNONS