"Musiken föddes ur det svarta Amerika"

Stockholm har förvandlats till ett vintervitt slagfält. Under natten till den 9 november faller decimetervis med snö. Det är den typen av snöfall som får något att brista i människor. Carola tvingas ta tunnelbanan för första gången på 34 år. Hon sänder den historiska åkturen live på Facebook. På motorvägarna överger förare sina bilar och börjar istället vandra mot innerstaden.

Längs Linnégatan kommer en person gående med snötäckt mössa och bylsig överrock och viker in i en port. Inne på det varma kontoret, en vidsträckt kontorsvåning som tillhör pr-byrå Assefa, tar Jason Diakité av sig ytterkläderna och skakar av sig snön. En annan allvarlig händelse gör dagen än mer ogripbar och märks i stämningen på kontoret. Under morgonen har Donald Trump utsetts till USA:s nästa president.

Farbrornär Trump-anhängare

Jason Diakité är trots allt detta på gott humör. Han har under förmiddagen skrivit en reflektion om valutgången för Dagens Nyheter. Han har ringt sin mamma och dessutom pratat med Uncle Obi i USA, som är något så ovanligt som en äldre svart man från arbetarklassen som numer är hängiven Trump-anhängare.

– Han var glad men trött och... lite i chock skulle jag tro, säger Jason när vi sätter oss ned.

Att hans farbror, som länge varit demokrat, börjat stötta Trump visar på den komplexa väv av frustration, oro och behov av förändring som gör sig synlig i USA i dag.

– På något sätt får det mig att älska USA. De har röstat fram en svart president vid två tillfällen och nu den här papp-figuren. Jag lär inte sakna inspiration de närmaste åren, säger Jason Diakité, som skrivit raplyrik i över 20 år.

Skandalomsusad profil

Under 00-talet komponerade han ett pärlband av låtar som skänkte honom en slags folklig ikonstatus. Han är en artist som ens farmor känner igen och som politiker välvilligt lyssnar till. Stundvis har han också varit skandalomsusad och under stark kritik. Men vi kommer till det.

Nu har Jason Diakité skrivit boken En droppe midnatt, där han utforskar sin familjs historia. Det är en berättelse som spänner över 300 sidor från det bullriga Harlem i New York till stilla bomullsfält utanför Charleston, South Carolina. Jason Diakité försöker förstå sin egen plats på jorden men skildrar också skickligt slaveriets blodiga historia och hur svarta än i dag systematiskt fråntas rättigheter och utsätts för våld.

– Jag har desperat velat ta mer av Amerika och stoppa in i mig själv, säger han när jag frågar varför han skrev boken. Han fortsätter:

– Den svarta upplevelsen, du vet. Allt det som är vackert. Musiken jag vigt mitt liv åt. Den musiken föddes ur det svarta Amerika. För några år sedan föddes också en fascination för slaveriet hos mig. Jag kände att jag var tvungen att förstå det som har hänt och till viss del händer i dag.

Forskar i släktens historia

Han beskriver sin egen ambivalens tydligt i bokens inledning;

”Jag var aldrig amerikan, aldrig svensk, aldrig vit men heller aldrig svart. Jag var ingenmanslandet i världen.”

Så en dag reser Jason Diakité ner till Skåne och börjar spela in sina samtal med pappa Madubuko och mamma Elaine. Han åker längs USA:s östkust och börjar forska i sin amerikanska släkts historia. Det är som någon blåst dammet av en magisk men förskräcklig historiebok. Vid ett bomullsfält i den amerikanska södern bromsar resan in och tiden står plötsligt helt stilla. I de vajande vita tussarna finns en eländig och blodig historia.

– På bomullsfälten …. det var där jag fick kontakt med mina förfäder. Det kändes i kroppen. Det var jag inte helt beredd på. Jag visste inte ens att man fortfarande odlar bomull i South Carolina. Så jag plockade lite bomull för att komma ihåg var vi kommer ifrån.

Väl hemma i Sverige lämnar han över en glasburk till sin pappa i Malmö. Pappa Madubuko utbrister förskräckt “Would you bring a piece of Auschwitz and give it to the family of a Holocaust survivor?“.

Hur kändes det att höra din pappas erfarenheter av segregationen på sextiotalet, och samtidigt se det som händer i USA i dag?

– Det är märkligt. Situationen för svarta i Amerika är värre i dag än på många decennier. I början av september kändes det som man fick se en svart person som sköts ihjäl av polisen vecka efter vecka.

Vad har Black lives matter-rörelsen betytt för dig?

– Det är ju på vingarna av det som jag fått kraft att skriva boken. Det finns ett skriande behov av förändring och den viljan – att kämpa emot dem som vill göra skillnad på oss med olika hudfärg – är min största inspiration.

"Boken har räddat mig"

Jason Diakité är - och jag tror det här går fram - överraskande personlig och självrannsakande. Han lyssnar till varje ord jag säger och svarar innerligt samtidigt som han har en klarsynt blick på sin roll i offentligheten. Väl medveten om att hans handlingar både dragit till sig fans och starka kritiker. Han berättar att idén till En droppe midnatt kom från en djup kreativ kris.

– Boken har räddat mig från mycket. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till med mitt liv. Hade ingen kreativitet att skriva låtar, visste ens vad jag skulle skriva låtar om. Två år tidigare hade jag hållit mitt tal i riksdagen och det fick mig faktiskt att koppla loss från Sverige. Jag tänkte: “Jag kommer aldrig känna mig hemma här”.

Ögonblicket som Jason Diakité talar om skapade svarta rubriker i veckor och gav upphov till en av de första #backa-kampanjerna i svensk historia.

En onsdag sent i november 2013 släpper musikbloggen PSL på SVT en videoinspelning när Kartellens frontman Sebbe Staxx och Timbuktu framför låten Svarta duvor & vissna liljor. Det är en låt som manar till politisk förändring i Sverige. Men det är en specifik rad, “dunka Jimmie gul och blå” som skapar en mediestorm kring Jason Diakité.

"Jag blev jätteledsen"

Exakt två veckor efter att videon släpptes är han på plats under Fem i tolv-rörelsens årliga manifestation i riksdagens bankhall för att ta emot ett pris för sitt arbete mot rasism. Riksdagens talman Per Westerberg (M) håller först ett traditionsenligt tal. Men samtliga borgerliga politiker väljer att inte närvara vid den efterföljande prisutdelningen. Det blir en känslofylld tillställning. Jason drar fram ett pass ur kavajen och håller sitt tal. Han är sammanbiten och rösten spricker. Gråten är nära. Han håller sitt pass och säger ”detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling” och vädjar om att alla i Sverige ska slippa bedömas efter hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. Det är ett tal om ett jämlikt Sverige som hyllas av många. Men debatten kring Jason tar inte slut där och då. Özz Nûjen kritiserar vad han ser som nationalistiska undertoner och Liv Strömqvist skärskådar talet i radio, vilket Jason tar hårt.

– Jag blev jätteledsen. Det var en märklig känsla, att bli kritiserad av människor som jag trodde stod på min sida. Något jag absolut inte var beredd på.

LÄS MER:Timbuktus protest mot SD:s flygblad

Fröet till hans bok

Under våren 2014 släpper han För livet till döden, som flera recensenter tycker är ett av hans bästa album någonsin. Den riktiga succén uteblir dock. Men något annat händer. Av en slump träffar han författaren Mustafa Can på bussen. De börjar småprata och det slutar med att Mustafa hjälper Jason med manuset till sitt sommarprat i P1 samma sommar. Och det är där, i radiotexten, som han också hittar fröet till boken om hans liv.

En droppe midnatt är inte bara en brännande berättelse om USA:s förflutna, det handlar lika mycket om relationen mellan far och son. När jag läser boken slår det mig hur lika vår relation är till våra fäder. Att skuld är en drivande känsla för äldre män som känner sig allt mer ensamma i livet. Det borde vara högst personligt, men blir till något universellt.

– Jag har framförallt funderat mycket över det manliga och det kvinnliga åldrandet. Mamma känns mer nyfiken, mer levande och skaffar sig nya vänner. Men min och din pappa, de har inte samma förtrolighet som vår generation har. De kramas inte på samma sätt när de träffar sina vänner.

LÄS MER: Recension - Timbuktus bok når under huden

Tror du de har svårare att prata om känslor?

– Min pappa är helt oförmögen att prata om känslor. Så jag försöker acceptera de mindre goda delarna av mig själv. Jag pratade med en kompis om precis detta härom kvällen. Om arvet från Luther. Jag har själv varit en skulddriven person. Men jag har upptäckt att det inte är en sån jättebra motor för förändring, att det är lätt att hamna i självömkan.

Om något ska förändras måste vi kanske bli bättre på att bearbeta våra makt- och kontrollbehov?

– Precis, och jag tror att man kan härleda många av de orättvisor vi ser i dag till vår ovilja att offra något.

Jason Diakité berättar att han landar mer och mer i sig själv för varje år som går, har lättare att låta saker rinna av honom.

– Blir jag ifrågasatt i dag börjar jag själv inte tvivla lika lätt. Och i stället för att se mig själv som hälften svensk och hälften amerikan så är jag både amerikan och svensk. Jag bestämmer själv vad jag är.

Ulrik Petersson