Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Timbuktus bok når under huden

Jason Diakités En droppe midnatt är stark läsning och dessutom välbehövlig i ett Sverige där rasism accepteras och sedan normaliseras, skriver Johan Lindqvist.

Bok

Familjebiografi
Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt
(Albert Bonniers förlag)

Ens främsta privilegier är de man sällan eller aldrig reflekterar över. De som vi, som det brukar heta, tar för givna. Det kan vara att kroppen fungerar som den ska eller att man har ett jobb att gå till och ett hem att återvända till på kvällen. Och då är det ändå sådant vi egentligen vet kan ryckas ifrån oss. Som vi trots allt oroar oss över ibland.

Men hudfärgen, den som vi bär med oss hela tiden, tänker vi ens på den? Nej, knappast. I alla fall inte om den är vit, visserligen i minoritet bland världens befolkning, men med inbyggd makt, status och trygghet. Aldrig att jag, ens på platser där jag vart i princip ensam om min hudfärg, känt att den varit en belastning, att den kanske varit farlig för mig. Jag är en vit, svensk, man och därmed så ofattbart skyddad, curlad och bortskämd av historien, samhället, ekonomin, politiken och traditionen. Dessutom besvärande lat eftersom jag inte oftare funderar över mina förmåner.

Uppvuxen i politisk miljö

Jag och Jason Diakité delar delvis bakgrund. Han är fyra år yngre men vi är båda akademikerbarn från Lund, uppvuxna i en politiskt engagerad miljö. Hans mamma är kvar i samma område på Östra torn där vi som var barn till studenterna och vänsterfolket bodde när vi var små.

LÄS MER: En identitetsresa med Jason Diakité

Hade min familj stannat i Lund hade vi kanske blivit kompisar jag och Jason, vem vet? Men trots att vi lekt i samma parker och trots att Jason Diakité har med sig alla de svenska kulturkoderna som jag och alla andra sjuttiotalistungar, han räknar upp allt från Hasse och Tage till valborgsfyllor, har Jason haft en betydligt snårigare väg till identitet och trygghet. Jason Diakités historia är så väldigt mycket mer komplex. Så brokig att han såg sig tvungen att skriva en bok om hur han bråkat och brottats med sin och sin familjs berättelse.

Söker svar om sitt ursprung

På ett fint vis lyckas Jason Diakité fläta samman en text som växlar mellan allt från vardagsbestyr, via starka barndomsminnen till skildringen av det stundtals direkt journalistiska forskararbete som krävs för att Timbuktu ska få alla de svar han vill om sitt ursprung. Framförallt Jasons pappa är först motsträvig men så småningom motvilligt intresserad av sonens efterforskningar. Envist och nyfiket intervjuar Jason sina föräldrar, enträget jobbar han på att få till den där resan till den amerikanska södern för att på plats uppleva var en del av honom kommer ifrån. Kanske till och med paradoxalt nog för att leta efter rasismen i en ännu mer brutal form, för att därmed också kunna hantera den.

LÄS MER: Timbuktu gör författardebut

Så lyckas Jason Diakité så småningom lappa ihop den kluvenhet han burit på hela sitt liv. Känslan av att vara splittrad och halv, inte riktigt höra hemma någonstans. Den svarta hudfärgen som fått honom att pendla mellan stolthet och självförakt. Minnena från pojkrummet när han försökte räta ut sitt krulliga hår genom att dra ut det och sedan tejpa fast det om nätterna. Också hur han läste Malcolm X och plötsligt en dag vägrade sitta vid samma bord som sin mamma och sin syster. För att de var vita och representerade förtrycket. Och framförallt den ständiga medvetenheten om den egna hudfärgen, vaksamheten varje gång han kliver in i ett nytt sammanhang, ett nytt rum. Beredskapen på att bli bedömd på grund av sitt pigment, oron för att rasismen ska flamma upp i ansiktet som så många gånger förut. Det är stark läsning och det alldeles uppenbart att Jason Diakité, som den ordkonstnär han är, fått kämpa med texten.

"En viktig bok"

Detta är för all del också en berättelse om musik och mode. Det handlar om hiphopens kraft som identitetsbyggare och om vikten av att alltid ha välputsade skor när man ger sig ut i Harlem eller Helsingborg.

Det är en viktig bok. I en tid när det pratas alltmer om kulturell identitet och diskuteras kring vad som är svenskt och inte minst vilka som egentligen är svenskar. I dessa dagar då det förs fram förslag om medborgartest och kulturkanons och när insläppen till den blågula gemenskapen blir allt snävare och snålare. När rasismen och rädslan för det främmande accepteras och sedan normaliseras. Ja, då blir Jason Diakités bok inte bara en personlig utvecklingsberättelse. Utan också en uppfriskande syresättning rakt in i den politiska agenda som bygger på en pragmatism som backat så långt från anständighetens gräns att den förvandlats till undfallenhet och ren feghet.

Mest läst