Frida Röhl älskar att vara i ett kreativt kaos

På lördagskvällen var det premiär för Den goda människan i Sezuan på Folkteatern i Göteborg. På söndagsmorgonen ligger regissören och konstnärliga ledaren Frida Röhl utmattad i sin säng och utvärderar. Efter det blir det kanske en tur till parken med femåriga dottern.

Sedan är det måndag – och nya möten.

–Det är inte synd om mig. Teater är ett stenhårt jobb. Det är att vara elitidrottare. Det tror jag att man måste förstå om man vill jobba med teater. Ambitionsnivån måste alltid vara den högsta, säger hon.

"Mer stress än nervositet"

När vi träffas är det drygt en vecka kvar till premiären. Utanför teatern står Frida Röhl med ljussättaren Carina Persson och röker. Förra gången vi sågs, före sommaren, var det snus som gällde.

–Det blir så när vi närmar oss premiär. Då slutar jag snusa och börjar tjuvröka istället, säger hon.

Är det nerverna?

–Det är mer stress än nervositet. Det händer väldigt mycket i slutfasen. Vi jobbar i ett kaos, det är så vår process ser ut och så jag vill ha det, men just nu kommer alla med frågor hela tiden, det här är ett sätt att slita till sig en liten paus, säger hon, fimpar och går in.

Utsätts för ett test av gudarna

Det röks en hel del även i föreställningen (teatercigaretter, givetvis). Inget konstigt med det. I Bertolt Brechts moderna klassiker från 1943 får den fattiga flickan Shen Te nämligen en liten tobaksaffär i gåva av gudarna, för att hon är den enda i Sezuan som bemöter dem med godhet.

Gåvan är också ett test: Klarar hon att fortsätta vara god trots sin nyvunna rikedom och trots att alla runtomkring henne är giriga egoister som inte tvekar att utnyttja hennes snällhet?

Situationen blir snabbt ohållbar. I desperation börjar Shen Te rollspela. Hon uppfinner kusinen Shui Ta, som dyker upp då och då och med hårda nypor slänger ut snyltarna, chefar runt och får fart på affärerna.

Men till vilket pris? Och vad kommer hända när Shen Tes dubbelspel avslöjas?

–Jag tycker att det är en av Brechts bästa pjäser, säger Frida Röhl.

Vad gör den så bra?

–Bland annat att den ställer frågor som inte blir besvarade, det är väldigt skönt. Jag tror att kampen mellan att känna en sak och göra något annat utspelar sig inom många just nu. Jag går förbi flyktingar och tiggare. Mitt hjärta säger kom igen, vill ni bo hos mig? Men jag säger inte det. Varför gör vi så? Jag har inget svar på det, men pjäsen gestaltar en människa som står mitt i den fajten.

"Teater är en del logik och en del intuition"

Pjäsen ska bli rolig också. Det bjuds på kärlek, lekfulla scenlösningar och specialskriven musik av göteborgska elektromusik-duon BF/C som spelar och sjunger live på scenen.

–Teater är alltid en del logik och en del intuition. Pjäsen uppstår i en slags teaterverkstad, där skådespelare kan sminkas om, man kan riva sönder pappret i fonden, man kan göra skuggor, det tyckte vi passade med Brechts tankegångar, säger Frida Röhl.

Inspirerades av Nirvanas video

Det var den logiska biten. I den intuitiva delen ingår bland annat en inspirationsvideo som Röhls team såg tidigt i processen: Nirvanas grungerökare Smells like teen spirit.

I videon uppträder Nirvana i vad som ser ut som en brundassig, rökig gympasal. En äldre man går och städar i bakgrunden. I förgrunden dansar ett cheerleadergäng. Den unga publiken går igång och det slutar i vild crowdsurfing, pogo-dans och gitarrkross.

–Den är väldigt fin, stämningsfull. Det kändes direkt i magen att här har vi något, säger Frida Röhl.

Kommer det bli så? Slutar föreställningen med att publiken hamnar i extas? Det vet vi inte än. Men publiken ska bli underhållen. Och kanske rörd och lite störd.

Frida Röhl vill inte komma med några pekpinnar och definitivt inga svar på de stora frågorna.

–Det är intressantare att förbrylla, beröra, addera, vara i ett krångel tillsammans. Publiken kommer inte resa sig upp och säga ”nu går vi ut och förändrar världen”. Förändringar funkar inte så och konstens roll som jag ser den ser inte ut så.

"Vi i teatervärlden har förlorat oss"

Konstens, och särskilt teaterkonstens roll i samhället, är något som tänker mycket på.

–Teater är så oerhört mycket atmosfär och så lite logik. Ibland tänker jag att vi i teatervärlden har förlorat oss i att vi tror att vi ska göra det som journalister och forskare gör mycket bättre: att granska, beskriva, ge en rättvis bild. Det är inte där teater uppstår. Det ska vara roligt, sorgligt, en atmosfär, en känsla och så ska man kunna tycka olika om den. Det ska vara något att prata om när man går därifrån.

Frida Röhl har vetat sedan barnsben: Det var till teatern hon skulle. Varför vet hon inte riktigt. Ingen annan i familjen hade ett konstnärligt yrke. Men hon minns att hon som femåring var med i Vår teater, en kulturverksamhet för barn på 70-talet, och att det väcktes något inom henne.

–Jag kände att den världen vill jag in i. Jag tyckte att teater var något magisk och familjärt.

Sin tidiga barndom beskriver hon som kringflackande. Föräldrarna var väldigt unga och bröt upp tidigt. Frida Röhl flyttade med mamman från Gotland till mormor i Vällingby, via olika rivningskontrakt på Söder ut till ett kollektiv i skogarna utanför Bollnäs, där de bodde under hennes låg- och mellanstadieperiod.

"Fattade att jag kommer bli mobbad"

I högstadiet var det Vällingby igen och här fick Frida Röhl användning för sin skådespelartalang.

–Jag bara skannade av skolgården första dagen och fattade att jag kommer bli mobbad, det kommer inte funka. Jag kan inte prata Hälsingemål, jag kan inte ha de här kläderna. Så jag repeterade in en helt ny persona, skaffade ett nytt namn och ny dialekt. Jag låg verkligen med en bandspelare i sängen och övade.

Funkade det?

–Ja. Jag blev aldrig mobbad. När man byter miljö ofta så blir man också väldigt street smart, på gott och ont. Idag tänker jag att det är positivt när man jobbar med teater, det gör det lättare att flytta perspektiv. Jag har valt att se på det så.

Kanske inte så konstigt att Frida Röhl har fortsatt bryta upp ofta och att hon har ett imponerande gör det själv-driv. Hon gick inte gymnasiet, istället blev det folkhögskola (där hon blev teaterledare) och så startade hon en egen teater i Rosengård (som fortfarande finns kvar). Allt detta innan hon i 20-årsåldern kom in på scenskolan på tredje försöket.

–Jag var skräckslagen när jag sökte scenskolan. Och jag var livrädd för alla celebriteter som pratade stort och fantastiskt och kindpussades, jag hade ju ingen erfarenhet från den världen.

Dränkte Görel Crona i sallad

Hon berättar fnissande om när hon som tonåring hade sett Görel Crona på Dramatens lilla scen och skulle gå fram på en restaurang efteråt och säga att hon var så bra.

–Jag laddade länge och precis när jag skulle gå fram så snubblade jag och kom åt någon sallad som for ut över hela henne, det blev så fel. Snubblingen var ju skräcken, jag hade sådan oerhörd respekt. Jag har faktiskt aldrig pratat med henne efteråt.

Steget till att gå vidare och bli regissör och konstnärlig ledare var inte långt, det är uppenbart att Frida Röhl inte trivs med att enbart gestalta andras idéer, hon vill vara involverad i hela processen.

"Jag har en sorts mental klaustrofobi"

Därtill behöver hon miljöombyten för att behålla lusten. Ibland kommer det behovet väldigt plötsligt.

–Jag har någon sorts mental klaustrofobi. Jag är en väldigt lojal människa, det är inte det, men när det blir för bestämt allting så klarar jag inte av det.

Hur många jobb har du sagt upp dig från?

–Du menar stora jobb? Det är väl tre stora kontrakt som jag har rivit, från en dag till en annan, för att jag plötsligt kände ”jag jobbar hellre gratis”. Ingen hade gjort något dumt, det funkade bara inte med min lust.

I våras, efter en hyllad säsong, skrev Frida Röhl på för fyra år till som konstnärlig ledare på Folkteatern.

Kommer du att lätta helt plötsligt härifrån också?

–Nej. Visst kan det komma, men nu känner jag att vi har satt igång det här, då vill jag vara med och genomföra det också. Det är bra stämning på teatern, bra ledningsgrupp, en ensemble som jag trivs med. Ibland tänker jag såklart ”varför inte bara frilansa och vara på landet i perioder och planera pjäser?”, men jag tycker att jag har ett väldigt stimulerande jobb.

Cigarraskar i staplar

Tillbaka till Folkteaterns scen. Frida Röhl samlar ensemblen inför dagens jobb. Det ska repeteras i full kostym och smink, samtidigt som det fotograferas för marknadsföringen. Röhl, med glasögonen uppsatta i håret, har en naturlig pondus. Utan stora ord får hon alla att lyssna.

–Det är mycket som händer parallellt idag. Kom ihåg att hålla fokus på er uppgift även om det uppstår pauser och folk kommer och går, säger hon.

Scenen går i sepiabrunt och lamporna ger ett varmt sken. Cigarraskar står i staplar på golvet, det hänger en skog av papprör i taket och hela fonden består av enorma papper.

Karin de Frumerie, som drar ett tungt lass i den dubbla huvudrollen som Shen Te/Shui ta, går ner på huk och ser ut att stretcha ryggen. Sedan går hon in bakom fondpappret och sparkar sig igenom det.

Wiklander ensam gud på scen

I en annan scen kommer en gud, spelad av teaternestorn Iwar Wiklander, in med rollator. Men den här dagen har han ersatts av en stand in. Skådespelaren Benjamin Moliner har läst in rollen och kommer ta över om Iwar Wiklander inte kan.

Läs mer: Wiklander spelar gud med rollator

Läs mer:Ulfsson ställer in - på grund av hälsoskäl

Wiklander är 78 år, dessutom harhans fru Birgitta Ulfsson blivit sjuk. Hon skulle ha spelat den andra guden, men har tvingats ställa in på grund av sviktande hälsa. Istället har Wiklanders roll blivit större, samtidigt som man är förberedd på att han kanske inte orkar hela vägen.

–I olika åldrar är människor på olika sätt. Ibland är min femåring förkyld och då är det som det är. Så är det också med människor som är äldre, de kommer inte ta en joggingrunda till jobbet. Det är inget jättedramatiskt, jag är väldigt glad att Iwar är med, han är en underbar skådespelare, säger Frida Röhl.

Vad känner du dig mest nöjd med i föreställningen?

–I min yrkesroll tänker jag sällan på om jag tycker något är bra eller dåligt, jag söker efter den där intuitiva magkänslan och om den finns där så är jag glad.

Är du glad nu då?

–Ena dagen kan jag vara helt överlycklig, för att magkänslan är där. Nästa dag så är den helt borta. Det är det läskiga med de här premiärveckorna.

Ungefär där avbryts intervjun av teaterns pressinformatör, som undrar om Frida Röhl verkligen hinner äta något.

–Nej, det gör jag nog inte. Ska vi samlas tolv? Okej.

I någon sekund ser hon trött ut. Så får hon syn på ljussättaren Carina Persson och lyser upp.

–Jag går ut och tar en cigg, bara.

TEXT

Johanna Hagström

johanna.hagstrom@gp.se