Frågan om könsdysfori hos barn och unga behandlas ofta uppseendeväckande grunt av svenska skribenter. Ett utmärkt exempel är Isobel Hadley-Kamptz kommentar i DN Kultur (12/9) om den nya SVT-dokumentären Transkriget.
Programmet är en generellt saklig redogörelse av de potentiella riskerna med könsbyte för barn och unga. Inte minst lyfts frågan om bristande psykiatriska utredningar och irreversibla behandlingar trots avsaknad av vetenskaplig evidens.
Ingenting av detta intresserar Hadley-Kamptz, som i stället riktar in sig på mindre detaljer i programmet för att skjuta helheten i sank. Läsaren bara antas förstå att psykiatern och experten Mikael Landén, trots sin långa erfarenhet, inte går att lita på. Detta enbart för att han i programmet talat om ”en man som vill bli kvinna” och gjort andra ordval som inte går i linje med 2020-talets språkliga dogmer.
Ett helt stycke i artikeln ägnas åt att misstänkliggöra den mångåriga Economist-journalisten och författaren Helen Joyce som intervjuas i programmet, uteslutande genom långsökt guilt by association utan koppling till den bok hon faktiskt skrivit om könsdysfori och identitet.
Slappast är kanske påståendet att programmet ”försöker belägga” att könsdysfori är en ”kultursjukdom” genom ”Tiktok-klipp”. Detta trots att fakta och statistik genomgående presenteras i programmet om de senaste årens lavinartade ökning av diagnosen. År 2012 fick 55 barn i Sverige diagnosen könsdysfori. Tio år senare, 2022, var de 439. Liknande siffror syns runtom i västvärlden. Under 2011–2012 remitterades 250 barn och unga i Storbritannien till ett specialistcenter för behandling av könsdysfori. 2021–2022 var de över 5 000.
Allt detta är väl känt för den som följer den internationella debatten om diagnoser av könsdysfori, och för varje rimlig människa är dessa siffror en tjutande signal om något inte står rätt till.
Att kultur och trender påverkar barn är helt okontroversiellt när vi talar om allt från ätstörningar till politiska åsikter, popmusik, mode, studier, yrke, och andra livsval. Men av någon anledning förväntas barn och unga vara helt opåverkade av omgivningen när det kommer till könsdysfori. Fullt rimliga frågeställningar om kulturens roll avfärdas med en axelryckning.
Sanningen är, som påpekas av flera läkare i Transkriget, att vi vet alldeles för lite om de långsiktiga psykiska och medicinska konsekvenserna av sådant som hormonbehandlingar av könsdysfori hos unga. Det är just därför Socialstyrelsen sedan våren 2022 avråder från operationer, pubertetsblockerande mediciner och hormonbehandlingar förutom i undantagsfall.
Allt fler fall uppmärksammas i västvärlden där barn och unga farit illa av alltför lättvindig könsbytesvård. Sverige är ett av flera europeiska länder som dragit i nödbromsen. Dessa åtgärder har varit viktiga men kom alltför sent. Som Christopher Gillberg, specialistläkare i barnpsykiatri som intervjuas säger i dokumentären, en dag kommer vi att titta tillbaka och fråga ”hur kunde vi?”
