Jag längtar så innerligt efter att Västlänken ska bli färdig. Jag sluter ögonen och drömmer om blanka ytor som går i blått, vitt och plexiglas. Förutom de spirituella samtalen mellan pendlarna hörs mest ett lågfrekvent surrande från de självgående trottoarerna.
Kanske ett diskret pysande när genomskinliga dörrar till glänsande, strömlinjeformade pendeltåg öppnas. Hologram iklädda unisex-overaller svarar med vänliga röster på alla frågor man kan tänkas ha. Hur ska jag kunna vänta till 2026? Jag vill kliva ner i något som rent estetiskt kommer påminna om Star Trek The next generation, Blofelds högkvarter i Man lever bara två gånger och ett designhotell på månen nu direkt! Risken finns att jag aldrig kommer upp igen.
LÄS MER:Så blir konsten på stationerna i Haga och Korsvägen
Tänk att Haga, en grusig stadsdel tidigare mest känd från en TV-serie från 1974 om två lumpsamlare, kommer få inhysa denna stilrena science fiction-dröm under min livstid. Och då har jag ännu inte nämnt ett ord om Västlänkens positiva miljöaspekter när biltrafiken minskar.
Jag vet inte om det blir såhär. Men jag hoppas.
För om vi tänker efter - vad vet vi egentligen? Jag har försökt fråga de av mina vänner som är motståndare. Varför är du så starkt emot det här? Vilka konkreta fakta bygger du ditt motstånd på? Jag har inte fått några raka svar. Mest upprörda och känslofyllda föreläsningar om “ofärdigt” och “Gårda” och “de vet inte vad de sysslar med!”
Jo, jag vet att det finns en oändlig mängd sammanbitna gubbar som kommer vara döda långt innan Västlänken ens är halvfärdig som inte håller med. De kan bara se en enda lång radda med katastrofer som börjar med skattepengar i sjön, fortsätter med råttinvasion och slutar med att hela Göteborg sjunker ner i blåleran.
LÄS MER: Björn Werner: Eternal employment slutar snart vara konst
För andra handlar det förmodligen mest om en slags lågintensiv, purken kränkthet över att just de inte blev tillfrågade hur det hela skulle utformas. Det är väl klart att de vet hur man bygger om en stad. De har ju stått med händerna i fickorna och med skeptisk min tittat på byggarbetsplatser i hela sina liv.
“Men varför är du för Västlänken då? Vad är dina argument?” frågar de mig.
Jag har ingen aning jag heller förstås. Jag som Västlänkenförespråkare har precis lika mycket på fötterna som Västlänkenmoståndarna. Det vill säga ingenting. Mina argument är precis lika reflexmässiga och känslobaserade som deras. Det är samma fragmentariska och halvt missuppfattade fakta blandat med fria fantasier. En underbar rymdstad. Ett miljövänligt paradis. Kanske, kanske inte.
För mig är valet enkelt, när det ändå bara står mellan två ihopkokade fantasier från lika goda kålsupare. Antingen ett bankrutt Göteborg som går under i en sörja av blålera och råttor. Eller en glänsande framtidsdröm i stål och krom med rymdskeppsliknande pendeltåg.
