Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild: Arkiv/Statens konstråd
Bild: Arkiv/Statens konstråd

Björn Werner: Eternal employment slutar snart vara konst

Vi är på väg mot ett samhälle där meningslösa arbeten skapas i drivor, skriver GP:s kulturchef Björn Werner, i en betraktelse över det omtalade konstverket Eternal employment som ska utsmycka Västlänken.

Den offentliga konsten i Västlänken är inte planerad att vara på plats förrän 2026, först om åtta år. Ändå är den tack vare Statens konstråds berömliga framförhållning redan grundligt planerad. Det är bara ett litet problem. Det konstverk som ska utsmycka station Korsvägen kommer, när den står klar, inte längre vara konst.

Ni har redan läst om den förstås. Eternal employment av konstnärsduon Goldin+Senneby. Ett omklädningsrum. En stämpelklocka. En industriellt upplyst arbetsyta. Och – en livstidsanställning på Korsvägen helt utan arbetsuppgifter. Högertyckare har i god ordning låtit sig bli förhandsprovocerade över det kommande slöseriet av skattebetalarnas pengar. Expressens Karin Olsson kallar verket genialiskt. Man kan nästan känna på Statens konstråds förtjusning: det finaste konst kan göra i senmoderniteten är ju att väcka debatt.

Men jag tror den blir kortvarig.

Just nu är konstverket i allra högsta grad konst. Själva idén hamnar mitt i den gränslandsdiskussion mellan kultur, politik och ekonomi som är automatiseringsdebatten. Hur ska vi existera i en framtid där robotar kan utföra allt fler av våra arbeten? Vem ska äga dem? Hur ska vi dela på tillgångarna? Vad gör vi istället?

Om vi inte gör något alls är svaret enkelt. Den som nån gång sneglat på baksidan av något Marx eller Piketty skrivit ser avgrundsdjupa ekonomiska klyftor breda ut sig mellan de som har produktionsmedlen (robotägarna) och de som inte har det (alla andra). Vi kan också hitta på ett sätt att fördela vinsten, en sorts robotkommunism där vi alla får en bit av det maskinerna producerar åt oss. Eller ett mellanting, att vi delar lika på delar av automatiseringsvinsterna med en medborgarlön, men där människor fortfarande fortsätter att arbeta.

Vi är på väg i någon av dessa riktningar. Så är det bara. Men vägen dit är lång och jag är skeptisk mot politikens förmåga att fatta verkligt samhällsomdanande beslut. Sånt vinner man sällan val på. Därför är det färdiga Västlänkens Sverige år 2026 sannolikt den värld forskaren Roland Paulsen länge varnat för. En där meningslösa arbeten skapas i drivor bara för att samhället i sig bygger på idén om arbete. En enorm sörja av diffusa tjänster och arbeten med klädsamt engelska tjänstetitlar som ”är väldigt svåra att förklara”. Miljoner av människor som ägnar sina liv åt att försöka intala sig själva att de gör något meningsfullt medan de slänger bort sex av åtta timmars arbetsdag på Twitter och Facebook. Chansen är ganska stor att du som läser detta redan nu tillhör skaran.

När Eternal employment avtäcks om åtta år kommer det därför inte längre vara konst utan ett meningslöst allmäntillstånd, medan självkörande tåg och automatiserade städrobotar stillsamt brummar förbi. För vad skiljer sig personen som utför konstverket från något av alla andra jobb utan innehåll eller mening? 2026 är ändå alla i Eternal employment.

Mest läst