Stadsplaneringen i Göteborg följer sin alldeles egna tideräkning. Den geologiska tidsskalan har ersatts av den byråkratiska, kvarnhjulen mal och mal, kostnaderna stiger och personalen går under och stadsarkitekten schappar till bortre orienten och stadsbyggnadsdirektören som tidigare imponerat stort i både Helsingborg och Malmö reduceras till en tjänstekvinna vilken som helst, får nästan ingenting ur händerna. Grönköping Mean Time. GMT.
Att verka inom GMT-zonen är som att simma i smet. Som att dyka ner i ett beigt hav av kall ärtsoppa där bara de mest klatschiga idéerna stannar på ytan – höghus, en färgglad fontän på Avenyn, en ny arena, en bastu i Frihamnen – medan de mer matiga tenderar att försvinna ner i djupet.
Allra mest klatschig, svävande högt där uppe över geggan, är linbanan.
Linbanan, bananlianen, banalen. Bannlys nu!
Linbanan som jag varje dag tror ska vara skrotad – jag föreställer mig GP-rubriken, Trafikdirektör Stefan Eglinger erkänner: ”Linbanan var bananas!”
Linbanan som är tänkt att Tarzansvinga dig från Järntorget till Wieselgrensplatsen, från pylon till pylon, på mellan 40 och 80 meters hissnande höjd, i en gungande gondol inte mycket större än en stadsjeep, för att anlända blott tre minuter tidigare än dagens spårvagn. Till en kostnad av 1,1 miljarder. Minst.
Linbanan som försenar alla andra förbindelser över och under älven eftersom politikerna envisas med att den måste komma först, i tid till 400-årsjubileet 2021, plojig som den är. Som den efterlängtade bron mellan Stigbergstorget och Lindholmen, än en gång satt på vänt, trots att den är precis den sömlösa länk som linbanan vill vara men aldrig kan bli.
Att projektet nu snubblar vidare är bortom all rimlighet. I veckan slöt kommunen intentionsavtal med såväl regionen som staten och EU och en till synes förbluffad Eglinger sågs posera med en bankman från Europeiska investeringsbanken – Jösses, de gick på det!
Att investerarna lockas är förstås inte svårt att begripa. Linbanor är exotiska. Märkvärdiga. Pyloner kan likna 100 meter höga synålar med stålvajern löpande likt tråd genom ögat, som i det mest ikoniska av de fyra arkitektförslagen som presenterades för två månader sedan. Men samtidigt illustrerar detta färdmedlets begränsade användningsområde; enligt Trafikkontoret är det inte ens ett dussin städer i världen som anammat samma system som Göteborg, och detta trots att tekniken funnits i över 100 år.
Bäst lämpar sig linbanor i alperna. Eller i Rio upp till Sockertoppen. Eller, för att ta ett mer närliggande exempel, på Liseberg. Det är förstås därifrån idén kommer, från Jubileumsutställningen 1923, då den nyanlagda nöjesparken länkades till utställningsområdet runt Näckrosdammen med två vajerburna ägghalvor.
I uppochnervända GMT-zonen tas sådana skojigheter på fullaste allvar.
LÄS OCKSÅ: Bakslag för linbanan – kan bli försenat
