”Man umgås med sig själv som med en misstänkt”, heter det i en av Tua Forsströms dikter. Det är med den vaksamheten huvudpersonen betraktar sitt jag i Ida Lindes senaste roman Mördarens mamma. Till skillnad från modern i Lionel Shrivers psykologiska studie Vi måste prata om Kevin kretsar inte hennes sökande i första rummet kring sonens personlighet och drivkrafter in i ett fruktansvärt brott, utan kring henne själv, vad hon gjort och inte gjort.
LÄS MER: Ida Linde - Norrut åker man för att dö
När pojken är liten berättar han ofta sina mardrömmar för henne, drömmar som hon misstänker härstammar från den egna ängsligheten. När han dödar en fågel och vid ett annat tillfälle säger att han slagit en flicka blodig blir hon orolig, men först då han blivit äldre och drömmer att han stryper en kvinna blir hon rädd. Rädslan ger henne dåligt samvete. Kan själva misstron få honom att gå över en gräns?
Ibland tar pojken hem kompisar och då känner hon en lättnad, trots att hon skapat en avskildhet för bara dem två i den lilla torftiga lägenheten. Ljuden inifrån hans stängda rum innebär att hon inte behöver vara ”ensamt ansvarig för att skapa dissonans”.
Klaustrofobiska familjeband
I sitt författarskap återkommer Ida Linde ständigt till den sjaskiga och ovädrade delen av det mänskliga psyket. Det mörka rum de flesta av oss anar ett vi är utrustade med, men helst projicerar på andra. Hon började sin bana som poet och det lyriska bildspråket färgar också prosan och förmår öppna schakt av ekon och antydningar.
Även om Linde antyder mer än hon utreder ger hon på ett tidigt stadium ledtrådar till en förbrytelse som föregår allt annat som har med den klaustrofobiska mor-barn-relationen att göra. När poliserna knackar på och ger henne den fruktansvärda nyheten att hennes barn har mördat en annan pojke förnekar hon att hon har en son, och anger därmed indirekt sig själv.
Linde skildrar med stor inlevelse moderns riktningslöshet efter rättegången som ger pojken 14 års fängelse. Kollegornas tystnad gör att hon väljer att jobba natt och i tomheten klamrar hon sig alltmer fast vid den enda identitet hon kan urskilja: att vara mördarens mamma. Paradoxalt nog öppnar denna nya skepnad för en relation till en annan kvinna i samma situation.
Ändå fortsätter orosmolnen att hopa sig och här finns en underliggande våldsamhet i förhållandet som påminner om den tryckande stämningen tillsammans med sonen. Hur mycket har hon egentligen förändrat i sitt liv?
LÄS MER: Ida Linde - Om jag glömmer dig blir jag en annan
Mördarens mamma är en tryckkammare av kvästa känslor, lögner och begär, en begåvad psykologisk thriller som ställer krav på läsaren och ger rikt utbyte. Då Ida Linde skriver som bäst tänker jag på Marguerite Duras och hennes vidöppna blick och obeslöjade språk. När Linde kan nå sådana höjder bryr jag mig inte om att en och annan schablon har smugit sig in i texten.
