Åh, det finns så många möjliga tolkningstrådar i Ida Lindes andra bok, Om jag glömmer dig blir jag en annan. I synnerhet i den första prosalyriska berättelsen, Sonja, som handlar om en ryttare och hans häst och om den ödesdigra dag då hästen, Sonja Sacre CSur, mot alla odds vägrar framför ett hinder. Men sedan jag ägnat mig åt att dra i några av dessa trådar - den mellan hjärtat i berättelsens läsanvisning och hjärtat i hästens heliga namn, den mellan katolicismen hos ryttarens beundrade Drottning Kristina och i tillkomsten av Pariskyrkan Sacre CSur, liksom den mellan Olov von Dalins klassiska Sagan om hästen (där varje ryttare motsvaras av en rad svenska kungar) och Ida Lindes ryttare - så blir resultatet ändå ungefär lika sammanhangslöst som i såna där streck som skolelever ibland uppmanas dra mellan relaterade ord i två staplar.
Istället suger jag lystet på några enskilda ord. Särskilt: "Jag är ryttaren". Den meningen har jag burit med mig som en karamell enda sedan jag för snart en månad sedan första gången läste Ida Lindes bok. "Ni sa: Vem är ni?/Jag svarade: Jag är ryttaren".
Kanske gestaltar Ida Lindes två berättelser skillnaden mellan att vägra och att abdikera. Drottning Kristina var redan någon och valde att abdikera från den roll hon tilldelats. Sonja Sacre CSur likaså. Ryttaren däremot, fast man aldrig hört talas om något liknande, han vägrade. Han ville inte längre vara den man utan egenskaper som platsen i sadeln på en mytomspunnen häst förvandlat honom till, han ville bli en människa i sin egen rätt.
Tvärtom gör barnbarnet i Lindes andra berättelse, Larsson. Hon stannar hos sin älskade morfar ända till slutet. För det får hon välja bort massor av möjliga liv och för det får hon erfara hur roller kan skifta också utan abdikation. En gång var hon barnet som tryggt vilade i morfars omsorg, plötsligt en dag har det blivit tvärtom. Morfar vilar hos henne. Det är han som behöver och hon som ger.
Åtminstone är det ett möjligt sätt att läsa de här ganska gåtfulla ömsinta berättelserna, samtidigt som Lindes repetitiva och hårt tuktade stil gör det lockande att återvända till dem om och om igen. Som till en dikt. Som till allt det som kan rymmas i ett till synes så enkelt påstående som: "Jag är ryttaren".
