Agnes Lidbecks hyllade debutroman Finna sig från i fjol beskrivs ofta med ett antal ord som kan ha en avskräckande verkan. Det är ord som medelklass, kvinnoroll och genuskontrakt, ord som antyder att Finna sig mer än litteratur är en debattbok i romanform. Och vad värre är, en debattbok med udden riktad mot en verklighet man redan är mycket trött på och idéer om denna verklighet som också de har upprepats till leda.
LÄS MER:Agnes Lidbecks debut var ett givet val
Den som ändå läser boken kommer märka att den inte alls förtjänar en sådan beskrivning. För Finna sig är en uppgörelse med föreställningen om den så kallade kvinnorollen snarare än med kvinnorollen i sig. Det tomma liv som romanens Anna lever, uppbyggt kring olika mer eller mindre abstrakta identitets- och statusmarkörer är en fråga om psykologi snarare än om sociologi.
Detsamma gäller för Lidbecks andra roman Förlåten. Berättarrösten ekar 1800-tal när den fastställer att det vi kommer att få läsa är en historia om det inre snarare än om det yttre: ”I en privilegierad barndom utspelar sig konflikterna i vackra miljöer”. Den vackra miljön får ändå fungera som katalysator för handlingen när systrarna Ellen och Maria ärver ett arkitektritat hus i Stockholms skärgård efter sin far.
Systrar med klasskillnad
Huset skall städas ut och säljas. Karriäristen Ellen som reser över hela världen som konsult har inte tid att ta hand om det. Hennes lillasyster Maria, ensamstående mor och undersköterska på ett äldreboende, har inte råd med underhållet. Klasskillnaden systrarna emellan är bara ett yttersta uttryck för allt annat som skiljer dem åt. Ellen är rationell och kall, Maria är impulsstyrd och gränslös. Den gemensamma historien och familjen vill Ellen inte veta av. Maria lever å andra sidan på många sätt kvar i barndomen och i konkurrens med systern.
Parallellt med städningen löper minnen från en annan sommarvistelse på ön där Ellen är fjorton och Maria elva. Övergången från barn till kvinna verkar för Ellen mest bestå av att upprätta distans till systern, inte sällan genom lekfulla elakheter. När Maria frågar varför föräldrarna är kvar i stan svarar Ellen att modern kanske har fått cancer. När hon ser Marias beundrande blick på grannpojken Erik tar hon själv med honom upp i skogen. Och när systrarnas 29-årige, bipolära halvbror Jakob hänger sig huset drivs systrarna isär för gott.
Lidbeck låter berättelsen pendla mellan nu och då och mellan de två systrarnas perspektiv. I porträttet av den vuxna Maria fångar hon med obarmhärtig exakthet den passivt aggressiva människans inre tal. Maria säger till sig själv att hon är en människa som ser positivt på livet samtidigt som hon uppfattar kränkningar överallt. En fråga från Ellen om hur semestern har varit blir till ett angrepp på Marias ekonomi. Om Ellen tackar nej till mera mat är det en kommentar till Marias vikt.
Ellen förblir både mer konturlös och komplex än Maria. Naturligtvis är hon ansträngningslöst smal och ansträngningslöst välklädd, oantastlig och oåtkomlig för både systern och läsaren. Det antyds en incestuöst relation till den döde brodern men med sin terapeut diskuterar Ellen hellre olika sömntekniker än familjen och det som varit.
Lidbeck låter klichéerna spela
Med sig på ön har de två dessutom Marias femårige son Dag, vilken Maria använder till olika utspel. Ellen visar å sin sida ett demonstrativt ointresse för systersonen. I en serie plågsamma episoder försöker Maria återskapa barndomen när Ellen vägrar att tala om den: genom att klippa håret kort som Ellen en gång gjorde eller genom att försöka förföra den nu vuxne Erik. Det visar sig att det varken går att tvinga någon att tala eller att minnas.
Jämfört med Finna sig som i rask takt avhandlade några decennier av Annas liv är tempot i Förlåten lugnare och berättelsen mer fokuserad. Ändå är den lätta, lite nonchalanta berättarstilen densamma. Men där det skissartade i förra romanen hade sin motsvarighet i Annas schablonartade person blir det till ett problem i Förlåten. Romanen hade mått bra av mer tyngd och fyllighet.
LÄS MER: Agnes Lidbecks debutroman är skarp och rolig
Samtidigt har Lidbeck en förmåga jag ofta saknar i samtida svensk prosa. Hon ställer sig utanför. Med distans betraktar hon inte bara sina romankaraktärer utan också samtidens underliga tankegods, som Ellens idéer om vad som är förnuftigt eller Marias floskler om värdet av att vara närvarande i nuet. Istället för att utgå från klichéerna låter Lidbeck klichéerna spela i texten. Det är en farlig balansgång, där romanen hela tiden riskerar att bli eller att läsas som en banalitet. Lidbeck lyckas hålla balansen. Nu är det bara läsarna som skall klara det också.
ROMAN
Agnes Lidbeck
Förlåten
Norstedts
