Musikjournalisten Annah Björk har skrivit en kritisk text om Håkan Hellström, i vilken hon bland annat konstaterar att hon inte längre får samma kickar av honom som hon en gång fick. Den känslan är hon inte ensam om.
Man kan ju som bekant bara göra sin första entré en gång, både som artist och som konsertbesökare, och precis som med alla typer av upplevelser så svalnar nyhetens behag lite för varje gång man lyssnar på en artist, läser en bok, ser en film, äter en godis, etc.
Ifrågasätt den etablerade konsten
Det är ju därför vi människor gillar nya saker. Det är därför det föds ny konst. Och det är därför etablerade konstnärer som Hellström bör ifrågasattas i högre grad än nya stjärnskott.
Det är dock trist att Björk blandar ihop sin bristande passion för Hellströms musik med hans (åtminstone offentliga) bristande intresse för politik. Är det inte mer relevant att ifrågasätta honom på konstnärliga grunder? Är det till exempel rimligt att vi accepterar hans U2-pastischer år 2017?
Uppskattar att ämnet tas upp
Björk motiverar sin önskan att Hellström ska bli mer politisk med att ”popmusiken inte har varit så politisk sedan 70-talet”. Menar hon alltså att en artist är sämre om hen inte beter sig i enlighet med rådande gruppbeteende?
Jag uppskattar att Björk tar upp ämnet, eftersom en alltför slö och slentrianmässigt Hellström-hyllande journalistkår kan bidra till att hans tidiga raka brutala bildspråk förflackas än mer, som i ”sommarnatten är varm som en sauna”. Men jag kan samtidigt inte låta bli att undra om det verkligen är Hellströms politiska intresse som hon längtar efter när hon kritiserar honom.
Handlar om bekräftelse
Är det inte i själva verket så att Björk vill att Hellström ska bekräfta just hennes politiska uppfattning? Skulle hon tycka att han gjorde sin plikt som artist om han tog loss micken och förklarade för sina lärjungar att han har funderat en hel del på världsläget och till sist insett att Sverige inte kan ta emot alla flyktingar i hela världen och samtidigt vara en fungerande välfärdsstat – att det är nödvändigt att sätta stopp någonstans?
Nej, det är nog bättre för världen att Hellström lägger all sin kraft på att göra bästa möjliga låtar istället för att försöka snickra på ett manifest han egentligen inte känner för.
Populismen är en av vår tids stora politiska tragedier. Vill vi försöka vända denna trend bör vi tänka oss för innan vi kräver att personer ska uttala sig politiskt bara för att de har 70 000 lojala lyssnare.
Alexander Havelda
Statsvetare, författare, musiker
