Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/5

I kväll är valet Håkans

Sällan har popmusiken varit så politisk som nu. Men Håkan Hellström, vad säger han? Annah Björk väntar på svar i en värld som brister.

Den folket lyssnar på har makt. I dag kämpar såväl medier som politiker, kanske mer än någonsin, med just det. Att få människor att lyssna; att nå hela vägen fram. Även popkulturen är splittrad. Aldrig tidigare har så mycket film, tv och musik funnits tillgängligt så lätt och för så många. Den som hittar en rak kommunikationsväg till en enhetlig målgrupp kan gå hem med kronan på huvudet.

Det finns en person som alla lyssnar på. Han heter Håkan Georg Hellström. Han kanske inte har hela kungariket, men i Göteborg är han sedan mer än tio år tillbaka Messias, David och Goliat. Alla tre på samma gång. Och när hans Rullande Åska slår ned för sista gången, på Ullevi i kväll, ska han sätta ”inte punkt, men kommatecken” som han själv sagt, efter en landsomfattande turné.

Håkan Hellströms position är unik. Inte bara som artist, utan just för att han under två kvällar kommer tala rakt in i hjärtat på 130 000 personer. 

Men frågan är, kommer han någonsin att säga någonting?

Det är maj 2017 och jag ser smygpremiären i Neukölln, Berlin. Det är så varmt och svettigt att det knappt går att andas. En flashback från indieklubbarna när 00-talet just skulle börja och jag var ute jämt blixtrar förbi. Då när dj:en i princip bara spelade Håkan. Håååkan. Känn ingen sorg, Ramlar, Kom igen Lena och sen in med en Come on Eileen och så om igen tills det rann mänsklig kondens längs väggarna. Det var så skönt att bara dansa ur sig all frustration eller vilsenhet eller överenergi i en studsig euforidans. 

Men det är över 15 år sedan. 

Det har runnit så mycket svett på väggarna sedan dess att det inte längre räcker med någon energisk saxofonslinga för att få upp pulsen.

Nu är storheten med Håkan Hellström någonting annat. Nostalgi för många, men för mig framför allt det eftertänksamma i texterna, det precisa, det desperata. Till de tidlöst vackra melodierna. Och drömmen om det sköna Göteborg som han målar i romantiska färger på sin kanvas. 

Men, finns den staden ens? Eller dog den typ när Drömmarnas kaj skulle byggas om till ”Europastaden” med över 20 000 bostäder?

Spelar det någon roll?

Nej kanske ingen.

Kanske allt egentligen. (Försent för Edelweiss)

Kanske allt egentligen. För det är inte bara Gullbergskaj som förändras sedan svetten rann längs klubbväggarna. Nu finns det Sverigedemokrater i riksdagen och ensamkommande barn som utvisas från Sverige. I Syrien rasar ett krig som skapat den största enskilda folkvandringen i modern tid medan tiotusentals människor under de senaste åren har drunknat under sin flykt över Medelhavet. Terrorattacker och oron för när de ska slå till har blivit någonting även européer fått vänja sig vid.

När Håkan Hellström släppte Känn ingen sorg 2000 hade inte ens 9/11 hänt.

Kanske allt egentligen.

Men inne på Heimathafen i Berlin märks inget av det. Här har omvärlden satts på paus. Här är det fest. Vitvinsspritzers i platsglas går snabbt att tömma. Billigt är det också. När Håkan går på scen är han klädd i full mundering. Hatt med fjäder i, drömfångare om halsen och en halsduk om benet. Här kommer alla rockhistoriens statementstilar på en och samma gång. 

Själva spelstället är motsatsen till Ullevi, intimt och klaustrofobiskt trångt. Också på scen. Men trots det infinner sig aldrig den där magiska Håkan-känslan som man hade blivit miljardär om man kunnat spara på flaska. Han och bandet älskar musiken de spelar, LaGaylia Frazier älskar sin egen röst lika mycket som valda delar av publiken. Alla hoppar när Håkan Hellström sjunger att någon ska ge honom arsenik.

Det är inte det.

Men jag. Jag känner ingenting.

Ingenting mer än en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften. Instängda från verkligheten i en svettig anrik lokal. De slår och slår med de knutna nävarna i luften. Skrålar sig hesa.

Jag undrar, för vad? 

För den missanpassade underdogen, för den omöjliga kärleken, för romantiken. 

Men räcker det? Nu. Räcker det längre?

Kanske undrar Håkan Hellström och hans management också det, för i slutet av spelningen kommer en av landets skarpaste nutida samhällsskildrare, rapparen Erik Lundin, upp på scen gör en duett med Håkan Hellström. De battlar ordrabblet i Kom igen Lena som om det räcker att Lundin är där för att det skulle bli samhällskritik. Och när Håkan slänger armen om Erik Lundin, som om han vore någon av hans Mick Jagger-polare bara för att han ”får” dela scen med The Håkan. Då vill jag springa ut i Berlinnatten och spy.

Kräkas över att det är hundratals vita nävar i luften, fulla av engagemang – i Håkan. 

Medan världen håller på att brista i Neukölln utanför.

Spelar det nån roll?

Kanske allt egentligen.

Oron i världen har mötts upp i popkulturen. Inte sedan 70-talet har popmusiken varit så politiskt laddad som den är i dag. Det beror inte bara på att de som skriver musiken omöjligt kan undgå att förhålla sig till oron i omvärlden. Men för att inte heller publiken gör det. Politisk medvetenhet är varken progg eller punk – motståndet är mainstream och det är vad som engagerar. Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Beyoncé för ett korståg i feminismens namn och är tillsammans med sin make Jay-Z djupt engagerad i Black Lives Matter-rörelsen. Brittiska popbandet Coldplay donerar sina intäkter från låten Aliens till organisationen MOAS som räddar liv på Medelhavet. Linnea Henriksson gjorde en feministiskt aktivistisk handling när hon hade en jacka med 80 kvinnliga musikerkollegors namn på. 

När Håkan Hellström själv resonerar kring (i Göteborgs-Posten 23 juli) huruvida hans Jan Lööf-tecknade skivomslag och gäster som Erik Lundin och Silvana Imam är politiska statements skjuter han det ifrån sig:

”Ska jag vara helt ärligt så tänker jag inte så mycket på det alls, jag skriver ju mest kärlekslåtar. Jag har ingen tydlig politisk agenda, ingen partipolitisk fana jag håller i.”

Den amerikanska artisten Lana Del Rey har heller aldrig tidigare snuddat vid politik men släppte just bland annat en låt med titeln When The World Was At War We Kept Dancing.

Eskapism kan förstås fylla en viktig funktion för flykt i oroliga tider. Musik som en ö, en plats att ta sig upp ur det stormande havet och vila. Låta musik få vara just bara musik, utan budskap. Kanske för att glömma ett litet tag. Men även den eskapistiska musiken behöver förhålla sig till samtiden för att vara verkligt relevant.

Alla artister måste kanske inte ha politik på agendan. 

Inte ens 2017. 

Men om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val säga något, som att inte säga någonting om världsläget, om flyktingbåtarna på Medelhavet, om ensamkommande barn som inte får stanna i Sverige eller om normaliseringen av rasismen.

Spelar det nån roll?

I dag gör Håkan Hellström sommaren komplett när han kliver upp på Ullevi, kanske för sista gången. 

Då är valet hans.

Kanske allt egentligen.

 

Mest läst