När höstterminen nu har startat gäller en ny lag som förbjuder mobiltelefoner i klassrummen och ger skolan rätt att ta ifrån eleverna mobilen på rasterna. Bakgrunden är att lärare vittnar om dålig studiero, bristande fokus och att elever inte umgås på rasterna utan i stället bevakar varandra på sociala medier. Många elever står i ständig kontakt med sina föräldrar vilket hindrar dem att självständigt hantera sina liv.
Frågan är hur denna situation har kunnat uppstå?
Ett perspektiv finner vi hos den tyske sociologiprofessorn, författaren och kulturkritikern Hartmut Rosa. Han har uppmärksammats stort de senaste åren för sina tankar om samhället och den ökade psykiska ohälsan. I sin bok ”Det vi inte kan råda över, om vårt förhållande till världen”, lyfter Rosa fram hur dagens tekniska och digitala utveckling har skapat en explosion av möjligheter att kontrollera och optimera våra liv. Och det sker i en sådan fart att det ter sig omöjligt att överblicka dess konsekvenser. Appar övervakar var våra anhöriga befinner sig. Bildflödet på sociala medier möjliggör att varje sekund jämföra oss med andra. Vi räknar likes, steg och puls. Företag konkurrerar om att analysera vårt DNA för att kalkylera risker för sjukdomar.
Men här framträder en skrämmande paradox, enligt Rosa. Ju mer vi försöker kontrollera och optimera våra liv, desto olyckligare riskerar vi att bli.
För även om ny teknik och forskning gör framsteg, vet vi verkligen inte allt. Varför blir vissa människor hundra år fastän de röker och har högt blodtryck? Varför är vissa deprimerade, trots att de följer alla hälsoråd? Nya rön kring vad som är nyttigt eller farligt pumpas ut på löpsedlarna varje dag. Vi försöker hänga med i tempot, men drabbas lätt av känslan av att ha missat något viktigt.
Förvirringen som skapas av all information liksom att vi oupphörligen skräms upp av laddade budskap från media, gör att vardagliga sysslor – som att laga mat – kan leda till osäkerhet och oro. Vi kan få katastrofal ångest om ett barn inte svarar i mobilen direkt, när det i själva verket är upptaget av sin lek. Vi vill göra rätt, men vet inte vad det innebär och stressen ökar. Vår strävan efter ett bättre, friskare och lyckligare liv riskerar att förvandlas till dess motsats.
Hartmut Rosa försöker förstå denna tendens genom att använda begreppet resonans, som han definierar som motsatsen till den alienation som hotar den senmoderna människan med utbrändhet och psykisk ohälsa till följd. Vad upplever vi som viktigt och meningsfullt i livet? Hur blir vi berörda på djupet och när känner vi oss som mest levande?
Men här framträder en skrämmande paradox, enligt Rosa. Ju mer vi försöker kontrollera och optimera våra liv, desto olyckligare riskerar vi att bli.
Svaret är alltså resonans som kan uppstå när något – en människa, en idé, ett konstverk, naturen, en bok, musik – väcker en känsla som man sedan svarar på genom att bli berörd. Exempelvis genom att få tårar i ögonen, få gåshud eller en berusande varm känsla. Och varje gång detta sker förvandlas vi på något vis, om så bara för ett ögonblick, och i denna förvandling känner vi oss levande.
Att uppleva resonans kräver lyhördhet och öppenhet för det oväntade; att kunna låta sig påverkas och förändras. Att bli drabbad, överraskad och överväldigad. Detta sker helt oväntat och är beroende av att vi träder in i en relation med någon eller något som vi inte har total kontroll över.
Resonanserfarenheten kolliderar alltså med våra försök att behärska tillvaron. Ju mer vi försöker kontrollera, desto mer förlorar världen sin mening och magi. Äventyret försvinner. Barn, som i grunden har en naturlig förmåga till resonans och behöver den för att lustfyllt kunna upptäcka livet och skapa relationer, är kanske de som drabbas hårdast.
I mötet mellan elever och lärare finns alla förutsättningar för resonans; i sökandet efter att lära sig något nytt. Men skolan, liksom samhället i stort, verkar ha förvandlats till en plats där resonansen fått allt svårare att uppstå, och där många unga upplever tomhet och nedstämdhet av att inte kunna bli berörda på djupet.
Förbudet mot mobiltelefoner i skolan kan i ljuset av Rosas resonemang vara ett försök att återta möjligheterna till resonans. Att försöka skapa en mer rofylld miljö där nyfikenheten och öppenheten för det oväntade ges en plats. Där det finns tid och lust att tala och lyssna till varandra.
Framtiden får utvisa om just mobilförbudet är den rätta vägen. Men i alla avseenden känns det högst angeläget att finna sätt att generellt öka förutsättningarna till resonans – för att ge både vuxna och barn större möjlighet att känna glädje och mening i livet.
LÄS MER:Därför vill inte Patti Smith kallas feminist
LÄS MER:Med kriget kom kampen mellan olika symboler
LÄS MER:Så blev medelklassen vår tids hackkyckling
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
