Kerstins Ekmans nya essäsamling Gubbas hage handlar, som Ekman försynt uttrycker saken själv, om ett halvt tunnland hagmark på Häverö utanför Hallstavik i Roslagen samt de omedelbara omgivningar där hon vandrat och stundom gått vilse. Det låter onekligen avgränsat och väldefinierat, men så är det förstås inte alls. För Gubbas hage är på samma gång en personlig ortsbeskrivning med självbiografiska stråk och en lärdomshistorisk exposé där många röster från många betydelsefulla och tänkvärda personer hörs – somliga av dem har för övrigt inte hörts på mycket länge.
LÄS MER: Kerstin Ekman ömmar för det vilda
Gubbas hage är den tredje och kanhända också den avslutande delen i Kerstins Ekmans välartikulerade serie om levande kulturlandskap, naturumgänge och botanik ur ett sammanflätat kulturellt och vetenskapshistoriskt perspektiv. De tidigare essäböckerna var Herrarna i skogen från 2007 samt Se blomman som utkom 2011, den senare skriven tillsammans med botanisten och lärdomshistorikern Gunnar Eriksson. Med Gubbas hage har Kerstin Ekman definitivt skrivit in sig i den smala, men ärevördiga kretsen av lysande svenska landskapsskildrare.
Svårt med sysslorna i Akademien
Med man och hund flyttar Ekman till den igenväxta ängen, till Gubbas hage. Första tiden är hård på nybyggarvis; inget vatten, trångt kamperande i tillfälliga husvagnen och svårt med uppkoppling för att sköta sysslorna i Svenska Akademien. Och hon längtar hem till Jämtland, åtminstone till asparna med sina ständigt skälvande löv. Men åren går, hagen röjs från björkslanor och invaderande örnbräken; de planterade asparna rotar sig – liksom författaren.
LÄS MER: Kerstin Ekman undersöker vad skogen är mer än sina träd
Gubbas hage blir hennes Walden, åtminstone på något plan. Omgivningen är misstänksam och ser paret Ekmans ömsinta skötsel av hagen som ett oekonomiskt stolleprov. Grannarna – de riktiga lantborna – har tuktade tomter där allt är odlat och hårt ansat. Vackra, ursprungliga träd fälls obönhörligt för att ge plats åt ny carport. Hasslarna ryker och lämnar plats till charmlös rododendron. Man ryser.
Motorklipparroboten som rastlös övervakar gräset för att trimma monokulturen är en mångtydig bild – och blir det än mer ställd mot den dikt ur Walt Whitmans Leaves of Grass som Bruno K Öijer förtjänstfullt överfört till svenska åt Ekman.
Botanik som saklighetens poesi
Grannarnas frenetiska gräsklippande och jakt på uppstickande tusensköna och brunört blir avstampet för Kerstin Ekmans strövtåg in i levande landskap. Slingriga är stigarna som leder dit, men hon har god hjälp på vägen. Botanisten C F Nyman är följeslagare liksom Linné, förstås, och Ann Jäderlund och Björn Berglund och en parad med romantiker, från Blake och Wordsworth till Dillard. Riktigt intressant blir det när essäisten Henry Stephen Salts idéer om en ny hållning till floran, bortom snävt nyttotänkande, förs på tal. Detsamma gäller litteraturteoretikern Terry Giffords tankar om det pastorala.
Men Gubbas hage är ingen fältföreläsning och Ekman hanterar sina läsfrukter med lätt hand; hon antyder snarare än utlägger. Och mellan raderna anas hennes syn på botaniken som en saklighetens poesi och den sköna föreningen mellan kunskap och känsla.
