Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Zara Larsson | 1

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Pop

Zara Larsson

1

(Record Company TEN/Universal)

Jag brukar protestera när någon påstår att albumformatet är dött. Jag menar att artister och band fortsätter ge ut sin musik i samlad form, med låtarna placerade i en genomtänkt ordning och med någon slags mer eller mindre tydlig röd tråder som löper från start till mål.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även 16-åriga supertalangen Zara Larsson ger ut en platta, det här är debuten om man bortser från minialbumet Introducing. Men när det gäller Zara Larsson handlar det om så mycket mer än ”bara” skivan. Stockholmskan bloggar, twittrar och är oerhört aktiv inte minst på Instagram. Hon skriver om allt från handfast feminism, utseendefixering, tandställningar och läxhjälp till hur hon provocerar sin mamma genom att sippa vin på ett företagsevent i Danmark.

Zara Larsson är snabb, klok, rolig och modig. Hon och hennes publik har därmed en relation redan långt innan den här skivan är ute. Då blir musiken kanske inte ett komplement men i alla fall en förlängning och fördjupning av den Zara Larsson som är ständigt närvarande i så många flöden. Det är ett nytt sätt att vara artist och då också ett nytt sätt att förhålla sig till musiken.

För det börjar och slutar trots allt fortfarande med den. Zara Larsson har gjort en gedigen debutplatta som vilar på singlarna Carry you home, She’s not me och Bad Boys samt en nyinspelning av alltjämt gåshudsframkallande genombrottet Uncover. På skivan finns förstås även senaste radiohiten Rooftop.

Zara Larsson står själv som medproducent och samarbetar med starka låtskrivare. Som väntat tangerar musiken tidigare referenser som Rihanna, Beyoncé, en gnutta Pink och kanske i viss mån J.Lo (Secret). Det är dramatiska låtar, lika medryckande och catchiga oavsett om det handlar om ballader eller upptempo. Det här är extremt tydlig musik och det är enbart menat som en komplimang.

Klarast och starkast av allt lyser förstås Zara Larssons grymma sångröst. Hon blir bara säkrare och säkrare, tar tryggt ut svängarna. Men jag gillar också att man i den avskalade Still in my blood faktiskt kan höra att hon fortfarande är väldigt ung. Där sjunger Zara Larsson med den där unika kombinationen som man bara har under några få år. Övertygelsen om att vara fullständigt osårbar samtidigt som man är så oerhört bräcklig. Det är väldigt fint.