Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Wetterstrand: Den obrydde kapitalisten

Jag har svårt att gå igång på ekonomiska skandaler. Det beror kanske på att jag är uppväxt med att man inte ska bry sig om andras pengar. Kanske på att jag kommer från en akademikermedelklass där vi inte direkt behövt vända på varje krona. Eller så har jag bara blivit cynisk med åren. Jag har svårt för journalistik som går ut på att det är fult att ha pengar, där det implicita budskapet är att alla som har en schysst lön borde skämmas (utom Zlatan, förstås). Jag blir sällan upprörd över bonusar och avgångsvederlag. Känner mig ibland väldigt osvensk på det viset.

Med detta sagt tycker jag Panama-skandalen är mycket intressant. Dels är det omväxlande att media lyckats granska den verkliga eliten, de som jag (och de själva) trott varit omöjliga att komma åt. Dels är det intressant på grund av de politiska effekter det kommer att ha i flera av världens länder. Många av de som placerat sina pengar i skatteparadisen är fifflare och skurkar, om än förbannat rika sådana. Och med dessa läckta dokument kanske de bestulna så småningom kan kräva och få sin rätt.

Men det säger också något om den finansiella marknaden i världen. När Anders Wall konfronteras med att ha skrivit under papper hos advokatbyrån som ordnat med skatteparadisplaceringar så svarar han "Det är förfalskningar. Jag har aldrig hört talas om det.". Huruvida det är falska dokument vet jag förstås inte. Men detta sistnämnda säger desto mer om hur det fungerar i den världen. De låter någon annan sköta placeringarna och vill inget veta själva om detaljerna. Innerst inne vet de säkert, men skjuter det ifrån sig. Det är enklare så.

Det här är inget specifikt för skatteparadis utan gäller världens finansmarknader överlag. De som sitter på pengarna bryr sig i väldigt liten utsträckning om var deras pengar placeras, bara det ger avkastning. Må det vara i klädföretag eller klusterbomber, i gruvor med barnarbetare i Kongo eller i solceller i Spanien. Det finns inget bra eller dåligt, utom i fråga om avkastningen. Pengarna läggs hos placerare, som får ansvaret att investera dem. På så vis frånhänder man sig det moraliska ansvaret för vad pengarna sysslar med. Placerarna i sin tur behöver inte heller känna något ansvar. Pengarna är ju inte deras. De gör bara sitt jobb.

Titt som tätt dyker det upp skandaler som handlar om var människor eller företag placerat sina pengar. Varför är det så? Jo, därför att de flesta, konfronterade med fakta, faktiskt inte tycker att det är okej att låta pengarna jobba för företag som utnyttjar barn under slavliknande förhållande, tvångsfördriver urbefolkningar, förgiftar floder, låter kvinnor jobba 20 timmar i sträck, förstör jordens klimat eller tillverkar vapen som används i krig. Faktiskt inte ens att smita ifrån skatt. Vi kommer därför inte att höra många rakryggat försvara sina placeringar i skatteparadis.

Världen har just nu större finansiella tillgångar än någonsin. Om dessa placerades med ansvar skulle världen bli ett bättre ställe att leva på för många människor.