Vissa fosterbarn får ersättning

Vanvårdsutredningens rapport bygger på intervjuer med 866 personer. Totalt har 2000 personer hört av sig till utredningen under arbetets gång.

Utöver intervjuerna har utredningen begärt in arkivhandlingar om fosterhemsplaceringarna. Den processen har i många fall varit mödosam. Dessutom framgår inte alltid missförhållandena i socialtjänstens akter.

Arkiven opålitliga

Utredningen har undersökt 128 personers arkivhandlingar. I bara 41 fall finns missförhållandena noterade i barnvårdsakten. Slutsatsen är att det inte går att förlita sig på arkivhandlingarna som bevis för missförhållandena.

Men Göran Johansson, som kartlagt vanvården i fosterhemmen, slår i utredningen fast att det med stor sannolikhet gått till så som intervjupersonerna berättat.

Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ska följa hur socialtjänsten använder sig av rapporteringsskyldigheten i lex Sarah och årligen rapporterar hur lagen används när det gäller barn- och ungdomsvården. Dessutom bör Socialstyrelsen granska kommunernas uppföljning av placeringar i familjehem och på institutioner.

Utredningen föreslår också att Riksarkivet får inrätta en hjälpdesk för att göra det lättare för människor som söker uppgifter om sin barndom och för att hjälpa kommunernas arkivhandläggare.

Fram till 1980

Uppgörelsen mellan regeringen och de tre oppositionspartierna följer förslaget från utredaren Kerstin Wigzell. Det innebär att bara personer som utsatts för övergrepp och försummelse under åren 1920-1980 kan söka ekonomisk upprättelse.

Den avgränsningen kan innebära gränsdragningsproblem för händelser som inträffade före och efter årsskiftet 1980, konstaterade Advokatsamfundet i sitt remissvar i våras.

Samfundet avstyrkte från att lagstifta om ersättningen eftersom förslagen i flera fall brister i kravet på rättssäkerhet. Däremot tyckte Advokatsamfundet att det är riktigt att överväga ekonomisk kompensation.

"Poäng i bred uppgörelse"

–Det är klart att Kristdemokraterna och Maria Larsson har varit pådrivande för att det skulle gå att göra utbetalningar. Men jag tycker att frågan förändrades av att det var möjligt att få bredare politiskt stöd, säger statsminister Fredrik Reinfeldt med anledning av att regeringen gjort helt om när det gäller ersättning eller inte. Det som först inte gick är nu möjligt.

–Det finns en poäng i sig i att vi kunde få en bred uppgörelse, säger Reinfeldt som dock räknar med att det under det fortsatta arbetet med frågan och om vilka som ska få ersättning säkert kommer att komma invändningar och frågor om gränsdragningar.

–Men det är ett självändamål – och det förstärker känslan av att det är bra att vi kan göra det – att det är sju partier som står bakom uppgörelsen, säger statsministern.

Självklart med ersättning

Att människor som far illa när staten är ansvarig ska kunna få ersättning är alldeles självklart, säger Anne Ramberg som är Advokatsamfundets generalsekreterare.

Men hon tycker att ersättningsgränsen för övergrepp som inträffat före 1980 är problematisk eftersom den kan leda till gränsdragningsproblem. Att regeringen dessutom hänvisade till gränsen 1980 som ett argument för att inte införa ersättning i första vändan är mycket egendomligt, tycker hon.

–Regeringen har själv skapat problemet genom att sätta direktiven.

–Men det värsta problemet är rättssäkerheten för de personer som utpekas, säger hon.

Också Socialstyrelsen pekade i sitt remissvar på det olyckliga i att låsa sig vid 1980 som en bortre gräns för ersättning. Myndigheten hänvisar till att det framgår av Vanvårdsutredningen, som presenterar sitt slutbetänkande i eftermiddag, att det finns gärningar som inträffat efter 1980 och som är preskriberade, det vill säga inte går att kräva skadestånd för på annat sätt.

/TT