Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det verkar som om politikerna inte vågar säga att det är elevernas och föräldrarnas ansvar att dra nytta av den utbildning som Sverige tillhandahåller gratis, årskurs efter årskurs. Det är helt orimligt att familjerna kan anklaga skolan för att inte ha gett nog stöd och hjälp utan att först kunna bevisa att eleverna gjort sitt bästa, skriver debattören.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vilseledande debatt om skolans problem

Politikerna uppträder som om de kunde ge utbildning utan läxor och prov och som om speciallärare och färre elever per klass magiskt kunde öka kunskaperna utan att man behöver ställa krav på elever och familjer. Så är det naturligtvis inte, skriver professor Inger Enkvist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vid ett seminarium i Lund den 13 maj om forskningens samhällsansvar talade Bo Rothstein, professor i statsvetenskap i Göteborg, om en inriktning inom ämnet statsvetenskap som understryker att demokrati är något mer än att medborgarna får rösta vart tredje eller vart fjärde år. De beslut som tas i en demokrati bör också vara ”true and right” och för att de ska kunna vara detta måste utbildning, forskning och nyhetsförmedling ge medborgarna pålitlig kunskap. Den här inriktningen kallar sig ”epistemisk demokrati”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Efter att politikerna under årtionden har avfärdat all kritik, har de internationella rapporterna om sjunkande utbildningskvalitet gjort att utbildningskvalitet blivit ett politiskt tema. Som bekant har Pisa och Timms visat att Sverige sjunker kraftigare än nästan något annat OECD-land. Såväl OECD som två olika McKinsey-undersökningar pekar ut lärarkvaliteten som den väsentligaste faktorn för högre kvalitet. En ofta citerad metastudie av Hattie säger också att färre elever per klass inte är det viktiga utan lärarnas kvalitet.

Sveriges stora problem är att just de studenter som skulle kunna bli lärare med hög kvalitet väljer bort läraryrket.

Fel fokus

De teman som debatterats exempelvis i Almedalen i samband med utbildning är emellertid inte lärarkvalitet utan speciallärare, antal elever per klass och eventuella vinster i friskolor. Om lärarkvaliteten är det viktiga, det som är ”true and right”, då är det vilseledande att fokusera på andra saker.

Hur har Sverige hamnat i en situation med sjunkande kunskaper? Sverige införde i och med Läroplan för grundskolan 1969 en examensfri och nästan betygsfri grundskola där ämnesstudierna ansågs mindre viktiga än arbetsformerna. Det var den sociala samvaron och det gemensamma grupparbetet som skulle känneteckna skolan, inte viss kunskapsnivå. Elever skulle automatiskt flyttas till högre kurs även om de inte lärt sig kursinnehållet på den tidigare nivån. Det sades till och med att det var fel att tala om kurser, eftersom varje elev skulle arbeta i egen takt. Här finns ursprunget till betoningen av elevers rättigheter och nedprioriteringen av undervisning.

Obehaglig uppgift

Förutom sjunkande kunskaper har Sverige i dag en vuxengeneration föräldrar, lärare och politiker som har formats av en grundskola inriktad mer på samvaro än kunskaper. Det har blivit ofint att säga att vissa elever inte har de kunskaper de borde ha i en viss årskurs, och ingen vuxen vill ta på sig den obehagliga uppgiften att tala om för elever och föräldrar att elevens kunskaper inte räcker till.

Politikerna uppträder som om de kunde ge utbildning utan läxor och prov och som om speciallärare och färre elever per klass magiskt kunde öka kunskaperna utan att man behöver ställa krav på elever och familjer.

Ska klasserna bli mindre, måste dessutom fler lärare anställas. Eftersom det inte finns någon reserv av utmärkta lärare som bara väntar på att börja arbeta, kommer dessa nya lärartjänster att fyllas med outbildade personer eller personer som kommer in på lärarutbildningen med mycket svaga egna kunskaper. Med fler lärare blir lönekostnaderna högre och det blir svårt att höja lärarlönerna för att dra till sig bättre lärare.

Förslaget innebär alltså att allas våra skattepengar ska användas för något som inte ger högre kvalitet och som samtidigt binder upp skolan för decennier framåt med ett arbetsgivaransvar för personer med svag egen nivå. Politikerna erbjuder väljarna den omöjliga drömmen att man kan köpa frihet från ansvar. Samhället, det vill säga föräldrarna själva, ska betala fler andra vuxna för att eleverna och deras föräldrar inte själva ska behöva ta ansvar för inlärningen.

När man lyssnar på debatten, hör man aldrig att politikerna understryker att Sverige gratis tillhandahåller årskurs efter årskurs med ordinarie undervisning. Det verkar som om politikerna inte vågar säga att det är elevernas och föräldrarnas ansvar att dra nytta av denna utbildning. Det är helt orimligt att familjerna kan anklaga skolan för att inte ha gett nog stöd och hjälp utan att först kunna bevisa att eleverna gjort sitt bästa.

Leker en låtsaslek

Politiker undviker att tala om att det leder till kaos att flytta upp elever utan tillräckliga förkunskaper. Regeringen har nyligen infört prov efter tredje och sjätte klass så problemen diagnosticeras bättre, men eleverna flyttas ändå nästan undantagslöst till nästa stadium även om de inte har tillräckliga kunskaper. Specialundervisning ska lösa problemen, och ingen törs nämna elevernas och familjernas ansvar.

Just nu bortser det vuxna Sverige från det vi vet är ”true and right”. Vuxna leker en låtsaslek. Vi låtsas att lärare kan undervisa det innehåll som klassen ska lära sig i ett visst ämne på en viss nivå och samtidigt undervisa elever som är på helt andra nivåer och som kanske har stora problem av annat slag. Det är en lek. Vi leker att elever utan tillräckliga förkunskaper kan gå i vilken klass som helst och med hjälp av speciallärare lära sig allt det de inte lärt sig tidigare och samtidigt det nya material som deras klass just då studerar. Detta går inte. Vi bara låtsas att det går.

De skickliga studenter som skulle kunna bli bra lärare ser det här och vill inte ta ansvar för något som är omöjligt. Fackexperter och journalister som inte påpekar vad som är ”true and right” är medansvariga när allmänheten vilseleds och därför har svårt att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas.

Sverige hade tidigare en självbild av att vara ett pragmatiskt land och av att svenskar har fötterna på jorden. Detta var länge sedan. Nu leker vi.

Inger Enkvist

professor i spanska, Lunds universitet