Den vetenskapliga forskningen är central för att vi ska kunna tackla framtidens utmaningar på miljöområdet. Naturvetenskap och teknik är viktigt, men den samhällsvetenskapliga miljöforskningen är minst lika väsentlig för att öka kunskapen om drivkrafterna bakom miljöproblemen och överutnyttjandet av naturresurser, samt för att kunna peka på åtgärder och strategier som gör samhället mer hållbart.
Som de nyligen avslutade klimatförhandlingarna i Cancún visat, handlar de framtida lösningarna inte bara om teknik utan än mer om institutionella och rättsliga förändringar, ekonomiska avvägningar, genomförandet av praktisk politik, samt beteendeförändringar. Politikernas och näringslivets intresse av att ta del av den samhällsvetenskapliga forskningen har också ökat markant, men riktade forskningssatsningar inom området är fortfarande få.
Riskerar att urholka viktig forskning
Mot bakgrund av detta är det – milt uttryckt – anmärkningsvärt att det statliga forskningsrådet Formas i praktiken motverkar samhällsvetenskaplig miljöforskning av hög kvalitet. Trots att rådet har som huvuduppdrag att främja vetenskaplig forskning om hållbar utveckling inom alla vetenskapsområden, har Formas i dag en process för granskning av forskningsansökningar som riskerar en urholkning av den samhällsvetenskapliga miljöforskningen i Sverige.
Det som gör det hela än mer anmärkningsvärt är att Formas granskningsprocesser även motverkar de egna strategierna och målen. De går också stick i stäv med de viktigaste slutsatserna från den utvärdering av samhällsvetenskaplig miljöforskning som forskningsrådet nyligen initierat och genomfört tillsammans med fem andra svenska finansiärer.
Konkurrensen om Formas medel är hård, och det ska den vara. I den senaste ordinarie utlysningen där nästan 500 miljoner kronor delades ut, blev endast drygt sju procent av det totala antalet ansökningar beviljade medel. Men då är det extra viktigt med en rättvisande och fullt ut kompetent granskningsprocess, och en sådan saknas till stora delar i dag.
Snedfördelning av samhälls- och naturvetare
En beredningsgrupp på Formas består normalt av ca 10 – 13 ingenjörer och/eller naturvetare samt två samhällsvetare. Varje ansökan som går vidare från en första granskningsomgång, detaljgranskas och betygssätts av åtta personer ur beredningsgruppen. Vår erfarenhet av forskning och forskningsgranskning talar för att denna snedfördelade representation av samhällsvetare respektive ingenjörer/naturvetare inte lever upp till de krav man bör ställa på en vetenskaplig granskning. En statsvetenskaplig ansökan om förvaltning av naturresurser kan – som ett exempel – bli bedömd av en nationalekonom, en psykolog, tre ingenjörer och tre naturvetare. Detta är inte tillfredsställande.
Vi är helt övertygade om att de personer som anlitats som granskare genomför sin uppgift på ett seriöst och opartiskt sätt, men det är inte rimligt att kräva att en biolog eller en kemist ska kunna ha tillräcklig insikt i till exempel den statsvetenskapliga forskningen (vad som är gjort, vilka metoder som är lämpliga etc) för att ge denna ansökan en rättvis bedömning. Vi tror heller inte – och tycker inte – att en kemist skulle uppskatta en ordning där majoriteten av de bedömningar som görs av hennes ansökan kommer från till exempel ekonomer, jurister, sociologer etc. Att Formas så kallade forskarråd, som tar de formella besluten om medelstilldelning samt hjälper rådet med långsiktiga prioriteringar inom verksamheten, består av tolv ledamöter varav endast en är samhällsvetare gör inte saken bättre.
Behövs granskare med rätt kompetens
Så kallad "peer review" granskning är praxis inom forskarsamhället. Det betyder direkt översatt granskning av likar, och innebär till exempel att samhällsvetenskapliga ansökningar i första hand ska granskas av andra samhällsvetare inom samma ämne. Tvär- och mångvetenskapliga ansökningar är också vanliga på miljöområdet, och här är det viktigt med många vetenskapliga perspektiv. Beredningsgrupperna bör därför ha en ämnesbredd, men med det ökade inslaget av tvärvetenskapliga forskningsprojekt blir behovet av samhällsvetenskapliga granskare än viktigare.
I ovan nämnda utvärdering av den samhällsvetenskapliga miljöforskningen i Sverige framhålls betydelsen av att samhällsvetenskapliga ansökningar förtjänar granskare med rätt kompetens, men statens viktigaste finansiär av hållbarhetsforskning kan idag inte leva upp till denna självklara slutsats. Samma utvärdering konstaterar också att naturvetenskapliga glasögon på samhällsvetenskapliga forskningsproblem kan leda till felaktiga prioriteringar.
I sin strategi för perioden 2009-2012 vill Formas prioritera forskning inom fem breda temaområden (bland annat förvaltning av naturresurser och miljö), som förutsätter insatser från alla vetenskapsområden. I samma strategidokument framhålls också att Sverige på många områden har en internationellt mycket framgångsrik samhällsvetenskaplig forskning; den svenska forskningen inom till exempel miljöekonomi och miljöpsykologi beskrivs till exempel som excellent. Formas retorik talar med andra ord för en god förståelse för samhällsvetenskapens status och värde på miljöområdet, men dessa ord omsätts i dag inte i handling.
Granskningsprocessen behöver reformeras
Som forskare vill vi därför att Formas nu reformerar sin granskningsprocess så att den lever upp till grundläggande vetenskapliga ideal, samt inte minst till de prioriteringar och bedömningar som görs i forskningsrådets egna strategidokument och utvärderingar. Formas behöver ett betydligt större inslag av samhällsvetare i granskningsprocesserna, fler och mer avgränsade beredningsgrupper, samt bör införa riktade satsningar på samhällsvetenskaplig miljöforskning.
Om inte detta görs är risken stor att unga lovande samhällsvetare lämnar miljöforskningen i en tid då vi som bäst behöver människor med förmåga att studera och kommunicera samhälleliga dimensioner av till exempel klimatfrågan och andra viktiga miljöutmaningar.
Thomas Aronsson
professor i nationalekonomi, Umeå universitet
Göran Bostedt
docent i naturresursekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet (Umeå)
Karin Bäckstrand
docent i statsvetenskap, Lunds universitet
Fredrik Carlsson
professor i nationalekonomi, Göteborgs universitet
Anne-Sophie Crépin
forskare i miljö- och naturresursekonomi, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi
Kristina Ek
prodekan för den filosofiska fakulteten vid Luleå tekniska universitet
Ing-Marie Gren
professor i miljö- och naturresursekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet (Uppsala)
Johan Hedrén
docent, Water and Environmental Studies, Linköpings universitet
Sverker Jagers
professor i statsvetenskap, Luleå tekniska universitet och Göteborgs universitet
Maria Johansson
docent i miljöpsykologi, Lunds universitet
Olof Johansson-Stenman
professor i nationalekonomi, Göteborgs universitet
Mikael Klintman
docent i sociologi, Lunds universitet
Bengt Kriström
professor i naturresursekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet (Umeå)
Annica Kronsell
docent i statsvetenskap, Lunds universitet
Thorbjörn Laike
docent i miljöpsykologi, Lunds universitet
Anna-Lisa Lindén
professor i sociologi, Lunds universitet
Magnus Lindmark
professor i ekonomisk historia, Umeå universitet
Björn-Ola Linnér
professor, tema Vatten och Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet
Åsa Löfgren
forskare i nationalekonomi, Göteborgs universitet
Karl-Gustaf Löfgren
professor i nationalekonomi, Umeå universitet
Eva Lövbrand
forskare vid Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet
Gabriel Michanek
professor i miljörätt, Uppsala universitet
Andreas Nilsson
forskare i psykologi, Göteborgs universitet
Eva Samakovlis
forskningschef, Konjunkturinstitutet
Patrik Söderholm
professor i nationalekonomi, Luleå tekniska universitet
Åsa Waldo
forskare i sociologi, Lunds universitet
Chris von Borgstede
lektor i psykologi, Göteborgs universitet