Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Hedvig, Bobo och Klara är redo för världen men världen tycks inte alltid redo för dem.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vi är bäst!

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

livsbejakande punkurladdning

livsbejakande punkurladdning

Vi är bäst!

Regi: Lukas Moodysson

Med: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, Anna Rydgren och David Dencik

Sverige, 2013 (102 min)

BERGAKUNGEN, ROY

Jag vill minnas att Lukas Moodysson i början av filmkarriären sa något i stil med att hans berättelser skulle lämna biobesökaren med hopp om livet. Sedan gick han vidare och gjorde nattsvarta Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nu är han i alla fall tillbaka med så mycket hopp om livet att det bubblar över alla bräddar. Men det var långtifrån säkert att det skulle bli så. Efter förra filmen, Mammut (2009), skulle han sluta med film. Var trött på formatet, på trögheten, tappade lusten. "Han hade länge gått omkring och sett ledsen ut och skrivit tråkiga böcker om sin döda pappa," som Coco Moodysson säger i filmens pressmaterial.

Det är hon som gjort det underbara seriealbumet Aldrig godnatt som Vi är bäst! är baserat på. Lukas Moodysson har ändrat somt, behållit annat men tonen är exakt den samma. Filmen blir en pogodans i 190, sprudlande av liv och jävlar anamma och just lust.

Året är 1982. Bobo och Klara är Stockholms sista punkare och startar band, utan att veta hur eller kunna ta en ton på något som helst instrument. För att få någon fason på sakeråting värvar de skolans mobboffer, tillbakadragna Hedvig som dessutom är kristen men också en jävel på gitarr.

Trion rusar på medan de storögda upptäcker världen, vill allt nu. Det är kärlek och uppror, vänskap och bråk, fiskpinnar i brödrosten och uppgörelser om vem som har värst föräldrar. De vuxna är allihop precis så jobbiga som de bara kan vara när man själv är tretton och vet allt om världen. Från frånvarande mödrar med för många pojkvänner och pappor som vill vara kompis till regelridande jympalärare och lama fritisledare som inte gillar "tjejband".

Lukas Moodysson är trion hack i häl med följsam handkamera och dito regi. Och skådespelarna Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne är fantastiska. Så mycket energi och skärpa. Möjligen snubblar någon någon gång på alla orden som forsar fram men det är inget som stör. Ville man skulle man kunna säga att Klara som är den mer drivande påminner om Elin i Fucking Åmål medan Bobo, kanske tillsammans med Hedvig, är Agnes som egentligen har bättre koll. För det är ur samma källor som Moodyssons två första filmer som Vi är bäst! hämtar kraft men utan att stampa på stället.

Jag hoppas att alla trettonåringar ser filmen (alla sju-, sjutton-, tjugosju- och andra åringar också). Jag skulle ha älskat den när jag var tretton (men fick hålla till godo med Staffan Hildebrands G) och jag älskar den nu. För att den ger hopp om att man kan gå sin egen väg, man kan förändra även om man gång på gång på gång blir slagen i huvudet, bokstavligt eller bildligt, med konventioner, regler och konstiga idéer (eller brist på).

Att det är tre tjejer i huvudrollerna är lika viktigt som det är oviktigt. Oviktigt för att berättelsen är allmängiltig och att det inte finns några tjejband (annat än som konstruktion). Viktigt för att kvinnliga förebilder fortfarande är undantag och kraven ibland så märkliga.

Vi är bäst! är som en punklåt; frenetiskt framrusande, över på ett ögonblick och efteråt har inget hänt. Men allt är förändrat.

.

Titta också på …
Fucking Åmål/Tillsammans (Lukas Moodysson, 1998/2000)
Tjenare kungen (Ulf Malmros, 2005)
G (Staffan Hildebrand, 1983)