Våren 2006 stormade Scotland Yard och Säpo in i en lägenhet i en förort i Göteborg. Där bodde Aisha tillsammans med hennes syskon, inklusive den bror som förekommit i en telefonbok i London som orsakade stormningen. Aisha och hennes två systrar fick order om att inte röra sig i lägenheten utan fick åse när säkerhetspolisen beslagtog hennes arabiska popskivor, hennes dator och annat som såg muslimskt ut. Vid ett tillfälle kommer en säpo agent fram till henne och säger
Vet din bror om att du har har västerländska kläder på dig?
Aisha står mig väldigt nära, och vi har pratat om den meningen så många gånger. Blicken och fördomen är så stark att det inte finns några möjligheter att undkomma. Eftersom hon är syster till en muslim så får hon inte klä sig som hon vill, så hennes klädval är antingen temporära, hon sätter på sig västerländska kläder när brodern inte ser henne eller så har hon gjort något uppror. Frågan innehåller inte möjligheten att hon, som alla vanliga människor, får klä sig som hon vill.
Någon som inte accepterades för sin klädsel var 14-åriga Stephanie Kurlow i Sidney, Australien. Hon började dansa balett när hon var två år och när familjen konverterade till islam märkte hon att hon inte accepterades på balettskolorna på grund av sin hijab. Hon startade en crowd funding kampanj för att finansiera sin dröm att studera balett på heltid och uppmärksammades av märket Björn Borg och hon blev den första att ta emot deras nyinstiftade Game Changer-stipendium.
– Vi blev väldigt rörda av Stephanie och hennes historia. Hon är en riktig game changer och en extraordinär person. Den styrka och det mod som krävs för att inte ge upp i en situation som hennes, att se möjligheter när andra ser problem, är exceptionellt, sa Jonas Lindberg Nyvang, marknadschef på Björn Borg.
Nyligen hade Dazeddigital – ett av världens främsta modemagasin – en artikel med titel The muslim women crashing a boring art world party. Där porträtteras konstnärer främst från London som trots sin tro, sin hijab och alla fördomar de möter försöker skapa sig utrymmen som konstnärer. Dazed skriver om hur just muslimska kvinnor faller mellan stolarna i en värld av hårt politiskt klimat, klichéer och stereotyper och fantastiska möjligheter med den nya tekniken.
En av konstnärerna som nämns är Maryam Dinar som är fotograf och bor i Stockholm. Hennes instagramkonto @uncr8tive uppmärksammas och själv säger hon att hon vill utmana bilden av muslimska kvinnors som endimensionella och talanglösa.
Det är något som händer. Det är ett generationsskifte. En ung generation hijabis som vägrar inordna sig i den fördom som säger att de lever ett liv där de inte bestämmer något själva. De har sett sina mammor slita ut sig som städerskor, mattanter och ändå vara tacksamma. Sett sina mammor möta fördomarna genom att begränsa sig, synas mindre, tala mindre, vara mindre. De vill inte göra sig mindre än vad de är.
Det är denna rörelse som jag nu vill skildra i projektet Svenska hijabis vilket kommer resultera i en communityteaterpjäs där deras egna berättelser står i centrum. De dagliga övergrepp som muslimer och framför allt kvinnor med hijab utsätts för i det offentliga rummet är en slags småskalig terrorism. Blickar och markeringar om att de inte är välkomna, på sätet bredvid i bussen, på spårvagnen, på gatan. Ständiga glåpord som muslimhora och muslimfitta. Små ryck i slöjan till de grövre övergreppen som överfall och misshandel.
Det paradoxala är att angreppen, hetsen, och fördomarna bara tycks växa sig starkare ju vanligare det blir med hijaben. Och den största paradoxen är att vad de än gör så politiseras de. En balettdansös, en fotograf, en fashionista som bär hijab tvingas hela tiden in i ett hörn där hon inte får prata om dans, foto eller mode utan hela tiden får bemöta fördomar om sin hijab. Det är en frustrerande fokusförskjutning som utifrån en postkolonial maktanalys är lätt att förstå – det handlar om maktutövning. Att inte låta de hijabis som vill tala göra det är en maktdemonstration.
Något intressant håller på och händer parallellt med de stora världspolitiska händelserna. Någonstans bortom kriget mot terrorismen och den starka islamofobin så växer en rörelse av muslimska kvinnor i Sverige, och vi ser liknande rörelser i hela västvärlden som vill bli sedda först och främst som människor, därefter som kvinnor. De vill inte, trots att de bär hijab, vara levande skolböcker för islam eller slöjan, och de tänker inte heller acceptera att bli angripa så fort de går utanför dörren.
Varje ny generation skriver sin egen historia, gör sina egna val. På vår konferens om hijaben i Stockholm bär medelålderskvinnan i köket hijab, hon har sina skäl. Den unga vältaliga socionomen som föreläser har sina och den unga aktivisten från Egypten som gör en aktion mot oss genom att visa brösten har sina.
Men tiden är kommen för att låta en hijabi tala om annat än sin slöja, att vara kreativ inom det område hon vill. Att inte låta dem dansa, fotografera eller spela teater för att de har ett tygstycke på huvudet – det är att ställa sig på fel sida om historien.
