Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Köerna är långa i Caracas.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Venezuela: Socialismens rätta ansikte

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det sydamerikanska landet Venezuela är i stort sett bankrutt. Vilket är märkligt med tanke på att landet sitter på en av världens största oljereserver. Men från det att socialisten Hugo Chavez tog makten 1999, och fram tills 2013, föll oljeproduktionen med en fjärdedel. Exporten med hälften. Landet är idag i kris. Matvarubutikerna är tomma, näringslivet är sönderslaget.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att få tag på något så elementärt som mjöl, tvättmedel och andra basvaror kräver en dag ståendes i köer. Chavez och hans efterträdare Maduro har konsekvent förstatligat och traskasserat näringslivet i landet. Venezolanerna har fått illa skötta statliga företag som inte går runt. Den fasta växelkursen har gjort att lönsamheten i privat sektor är nära noll och den svarta marknaden har exploderat. 

Visserligen spelar det in att oljepriset är rekordlågt, viktigt för ett land där oljan är enda betydande exportprodukten, men det förklarar inte att landet idag fungerar sämre än det kanske någonsin gjort tidigare.

Huvudorsaken till landets problem är den så kallade Socialismen för 2000-talet, som var tänkt att bereda vägen för en ny våg av socialistiska stater. Men det var inget nytt med Chavez och Maduros socialism och resultatet är kusligt likt den verklighet miljoner av östeuropéer levde med under 1900-talet. 

Den svenska vänstern skriver numera sällan om Venezuela. Det är förståeligt, ingen normalbegåvad person vill associeras med en av vår samtids värsta politiska experiment. Men bara för några år sedan lät det annorlunda.

Hans Linde, vänsterpartiets riksdagsman från Göteborg och tillika utrikes- politisk talesperson hade följande att säga 2013 när Chavez avled och Maduro ärvde makten: ”Det är vår förhoppning att Venezuelas nästa ledare kommer att bygga vidare på de framgångar som uppnåtts när det kommer till fattigdomsbekämpning och utbyggd välfärd.”

En annan vänsterpartist som idoliserat socialismen i Venezuela är riksdagsmannen Ali Esbati som 2009 skrev: ”Ett land i Latinamerika som vågar bryta sig loss från USA:s hegemoni, bemäktiga bredare skikt av folket och göra stora ekonomiska framsteg, blir naturligtvis också en utmaning, ett hot, för de liberala västerländska eliterna.”

En utmaning blev Venezuelas stat absolut, men kanske främst för det egna folket snarare än för liberaler i väst.

Kom ihåg dessa citat. De är inga isolerade företeelser. De befinner sig i en sekellång tradition där svenska socialister bejublat den katastrofala tillämpningen av socialism i andra länder. Det venezolanska folkets tragiska situation lär oss således två saker: socialistisk politik i praktiken är alltjämt en katastrof. Den andra läxan är att svensk vänster aldrig lär sig den första läxan.