Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Hur man än väljer kommer motståndet mot minskat flygande att vara så kompakt att det inte kommer att kunna genomföras. Därför vore det skönt att slippa läsa och höra dessa gapiga klimataktivister tills dess de har lite intelligenta förslag på hur man praktiskt ska minska svenska folkets koldioxidkonsumtion, skriver Erik Kärnekull.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vem ska egentligen flyga mindre?

Konsekvenserna av klimataktivisternas krav blir extrema. Något de därför aldrig går in på. Att flyga mindre för klimatets erbjuder till exempel bara tre tuffa alternativ, skriver Erik Kärnekull.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kraven på att något måste göras åt den globala uppvärmningen duggar allt tätare. Vi ska äta mindre mängder kött, vi ska flyga mindre, åka bil mindre och vi ska stoppa den ekonomiska tillväxten. Den ena aktivistgruppen efter den andra – nu senast 87 ”influencers” på debattsidan i Expressen – kräver omedelbara åtgärder. Listan på krav från klimataktivisterna kan göras lång.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Emellertid är konkreta åtgärder något som aktivisterna alltid undviker att gå in på eftersom det då blir uppenbart vilka extrema konsekvenserna deras krav får. Låt oss därför undersöka hur man kan uppnå att ”vi” flyger mindre, för att rädda klimatet. Här finns egentligen bara tre alternativ att välja mellan.

De som drabbas är dock låginkomsttagarna vars billiga charterresor och annat försvinner. Affärsresenärerna och överklassen kommer i stället få större utrymme på planen.

Alternativ 1 – Radikala skattehöjningar på flygresor och andra koldioxidproducerande resor. Detta kommer naturligtvis att leda till att färre svenskar reser. De som drabbas är dock låginkomsttagarna vars billiga charterresor och annat försvinner. Affärsresenärerna och överklassen kommer i stället få större utrymme på planen och mindre trängsel på flygplatserna eftersom deras betalningsförmåga är sådan att de i alla fall kommer ha råd att ta flyget. Kort sagt blir att resa en klassfråga såsom det var förr i världen. Ur ett fördelningspolitiskt perspektiv är därför detta alternativ knappast önskvärt och det kommer att få ett mycket svagt stöd hos folket.

En statlig ”resemyndighet” inrättas vars uppgift är att fördela resor till svenska folket. Varje svensk får en koldioxidkvot för resor (flyg, tåg, linjebuss, båt, bil) varje år.

Alternativ 2 – En ”resebok” införs likt 1920-talets motbok som infördes för att minska alkoholkonsumtionen i Sverige. En statlig ”resemyndighet” inrättas vars uppgift är att fördela resor till svenska folket. Varje svensk får en koldioxidkvot för resor (flyg, tåg, linjebuss, båt, bil) varje år. Den som inte vill resa kan sälja sin kvot på en börs. Näringslivet, vars förmåga att sälja på export till stor del bygger på säljresor till utlandet, får ansöka hos Resemyndigheten om utökade koldioxidkvoter för sin personal. Och när kvoten är ”upprest” får Svensson gå, cykla eller åka eldrivet.

Hur besinningslöst det än låter är troligen detta alternativ det som dagens klimataktivister ser som mest realistiskt. Här kommer emellertid oerhört märkliga beteenden att utvecklas. Människor kommer att resa till Köpenhamn, Oslo och Helsingfors och därefter köpa en biljett dit de egentligen ska eftersom detta ligger bortom Sveriges kontroll. På så sätt kan man spara sin koldioxidkvot eller sälja den. De som bor långt från utländska flygplatser kommer att drabbas hårdare än de som bor gränsnära. Hela idén bryter dessutom mot EU:s rörlighets- och diskrimineringsregler.

Politiker och offentliganställda slutar resa med flyg. Detta är egentligen det enda rimliga alternativet som dessutom skulle ha positiva skattebetalareffekter.

Alternativ 3 – Politiker och offentliganställda slutar resa med flyg. Detta är egentligen det enda rimliga alternativet som dessutom skulle ha positiva skattebetalareffekter. Inom dessa sektorer kan man faktiskt införa en tuff koldioxidkvot per kommun, landsting och statlig myndighet. Ungefär 40 procent av SAS resor inom Sverige och till Bryssel betalas av offentlig sektor och det finns få argument för varför offentliganställda ska resa med farkoster som ger upphov till koldioxidutsläpp. Eftersom resultatet av deras arbete normalt sett inte går att mäta eller värdera så kan man med fog hävda att tid inte är lika kritiskt för denna yrkesgrupp som för anställda i privat sektor varför tidskrävande men koldioxidminimerande resealternativ, exempelvis tåg, ska föredras.

Dessutom torde närhetsprincipen väga tungt när dessa yrkesgrupper ska ut och resa. Man kan delta i Almedalen som kommuntjänsteman via Skype i stället för att flyga eller åka dieselbåt dit. Det är naturligtvis inte lika roligt men något måste man ju offra på koldioxidaltaret.

Värdet av att våra lokalpolitiker reser till Kina eller USA på ”studieresor” är också försumbart vilket direkt kan stoppas. Parallellt inför vi regler som gör att våra EU-parlamentariker bara får åka tåg för att minimera klimatavtrycket. Emellertid kommer det politiska etablissemanget knappast att driva denna enda rimliga linje!

Hur man än väljer kommer motståndet mot minskat flygande att vara så kompakt att det inte kommer att kunna genomföras. Därför vore det skönt att slippa läsa och höra dessa gapiga klimataktivister tills dess de har lite intelligenta förslag på hur man praktiskt ska minska svenska folkets koldioxidkonsumtion.

Erik Kärnekull

civilekonom och tidigare utredare för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, kandiderade till riksdagen för Medborgerlig samling i valet 2018