Det spås att sommaren äntligen är här. Tur är väl det, inte minst för alla utomhusteatrar som nu drar igång. Fast på Vallarna i Falkenberg är åskådarna ett rutinerat släkte, det syns på utrustningen de har med. Inget kalldrag från Ätrans strömmande vatten eller regn från tunga skyar ska få hindra en glad och gemensam kväll. Den varmt upplysta dekoren – ännu en förtjusande samling små träbyggnader, signerade Marianne Dillberg – står ju där och väntar med naturens egen sommartavla som omgivande fond. Varma och taktfasta är också applåderna som tas upp redan före första entré. Det ska till ett rutinerat gäng även på scenen för att möta sådana förväntningar.
Och visst är det både välkänt och välsvarvat i årets föreställning, Bröllop i kikar’n. Den nostalgiska fernissan av 1950-tal är fortfarande välputsad. Allt utspelas på ett pensionat, en lika klassisk som tacksam miljö för buskis och fars. Där korsas vägar för okända och ökända, någon drar sig i enkelhet undan för att få lugn och ro, andra är på jakt efter starka upplevelser. Mellan personal och gäster upprättas relationer och hierarkier, allt är upplagt för förväxlingar.
För fyra år sedan pangade det rejält på ett annat pensionat, med Dag-Otto i högform. Jojje Jönssons brevbärarfigur är den alla väntar på, mer än någon annan. Förra året var han inte bara med på scenen, Jojje Jönsson hade även kallats in som konsult till manusförfattaren Lars Classon för att föra in Dag-Otto i handlingen. I år har Jönsson tagit steget fullt ut, han har skrivit hela manuset tillsammans med Classon. Det tycker jag avspeglar sig i resultatet. Roligheterna är bättre fördelade, Dag-Otto har en kanske inte nedtonad, men mer underfundig, närvaro. Dimper inte bara ner som en bomb. Den välvillige brevbäraren blir ändå ofrivilligt katalysator i förvecklingarna, står ständigt till tjänst utan att alls begripa vad som händer.
Jönsson får fint upplagda tillfällen att leverera sina dråpliga repliker. Ulf Dohlsten är årets regissör och han bemödar sig om hela spelet, inte bara de skrattframkallande eruptionerna. Föreställningen är sällan hysterisk, utan vilar mera på gemyt och överraskad förundran.
Bröllop i kikar’n kallas en fristående fortsättning på förra årets Brännvin i kikar’n , men förkunskaper behövs verkligen inte. Pensionat Solhöjden styrs av Dagmar, Siw Carlsson i en ovanligt samlad roll. Här finns en fortsättning på damen med kassastark handväska från förra året. Inte förrän mot slutet får Carlsson släppa ut den vulkankraft hon besitter – och missar inte chansen! Med förnuft och vänligt jämkande rattar hon annars såväl gästerna som sin sambo Våge. Stefan Gerhardsson snickrar vidare på den gamle sjömannen från förra säsongen, men stället för att gömma brännvinet i kikaren ”äter han äpplen” i ladan med täta mellanrum.
I huset bor även Dagmars högst medelålders son. Efter ett havererat affärsliv är Bert nu bekväm mambo med dryga vanor men lindrigt intresse för arbete. Honom känner vi också igen, Jan Holmquist är inte rädd för att dra på växlarna.
Gästerna som väntas är ett par som ska fira bröllop på pensionatet. Fast först dyker en ensam dam upp. Jeanette Capocci har rollen som årets sanningssägande kvinna, en tradition i Vallarnas buskis. Med sin fyrkantiga, rättframma svada gör Capocci Anna-Lisa till föreställningens motor. Hon arbetar roligt med rollfigurens sätt att snabbt säga, sedan backa och modifiera det sagda med insikt om vad det sagda faktiskt betyder. En uppvisning i tajming med finstil.
Bruden och brudgummen visar sig vara Anna-Lisas syster respektive tidigare pojkvän. Mikael Riesebeck spelar underbart vankelmodig, tvivlen på vad han vill och förmår rister och far genom hela kroppen. Karin Bergquist gör en målmedveten karriärkvinna i modebranschen som vet att manipulera när det behövs. Kostym-designern Marianne Lunderquist fullbordar gestalten med en blommig 50-talsdröm till klänning.
Vildare går det till, inte bara i kostymvalet, när det gäller prästen. Claes Månsson är inviterad att spela årets trubbelskapare. Som ett svart streck drar hans pastor genom pensionatets matförråd i väntan på vigseln som ska rädda hans karriär.
Månsson får göra de yvigaste svängarna. Det gör han förstås med den äran, men det är i den stillsammare scenen som måttligt engagerad biktfar han briljerar. Någon riktigt bra botten för prästens åthävor finns nog inte i manus och att han förses med braskande biskopsmössa botar knappast det. Att Månsson självklart bär upp den hör till den höga professionalitet som buskisen på Vallarna än en gång bevisar. Med den styr ensemblen till och med åskväder.
Vallarnas friluftsteater i Falken-berg återkommer med en föreställning, Bröllop i kikar´n, som sällan är hysterisk utan mer vilar på gemyt och överraskad förundran, skriver Lis Hellström Sveningson.
Lis Hellström Sveningson är mångårig kulturskribent och kritiker på GP Kultur. Recenserade senast performanceföreställningen MMM – Mat Mata Matas med Skogen/Mold i Änggårdsbergen.
