Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hög belastning. Trycket på landets akutmottagningar kommer bara att öka när landstingen sätter in alla resurser för att för att få ner kötiderna i den planerade vården.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vårdgarantin ökar köerna på akuten

Olaglig, orimlig, ovärdig, oetisk och oekonomisk – ”vårdgarantin” är ett politiskt jippo som kommer att leda till ännu längre köer på landets akutmottagningar och där de sjukaste och svagaste, som alltid, får betala räkningen, skriver läkaren Ingvar Karlberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Socialdepartementet håller på att genomföra lagstiftning om väntetider till planerad hälso- och sjukvård. Den del av hälso- och sjukvården, som nu skall prioriteras, utgör mindre än en femtedel av all sjukvård. Stora grupper av patienter med oplanerade behov lämnas åt sitt öde. När resurser förs över till den planerade vård, som omfattas av väntetidsreglerna, kommer den oplanerade vården att trängas undan ännu mer än i dag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Förslaget till lag om väntetider till planerad vård drabbar som tidigare ”garantier” de grupper som har störst behov: personer som insjuknar akut, som har flera samtidiga sjukdomar, som inte passar in i mallen för vårdgaranti och som är gamla. Tycker någon att det är för långa väntetider på akuten? Vänta bara –det blir värre!

Nu måste ”vårdgarantifallen” prioriteras ännu mer i landstingens och sjukhusens budgetprocesser, eftersom lagen mäter kötider till den planerade vården. Det är också den, som ger möjlighet till extra statsbidrag. Genom att dra ner på ”annan vård” kan resurser frigöras för ”vårdgarantifallen”.

Stora oprioriterade grupper

”Annan vård” innebär i första hand vård av äldre personer med sammansatta behov och vård av personer i livets slut, så kallad palliativ vård. För dessa finns ingen annan garanti för vård än en empatisk och plikttrogen personal. För att stödja vård av dessa ges inga politiska poäng.

När visioner för kortare väntetider i vården införts i det brittiska National Health Services och i Norge kände även svenska politiker trycket att agera. Den socialdemokratiska socialministern Ingela Tahlen presenterade våren 1991 den första svenska ”garantin”. Vid valet samma höst fick Sverige en borgerlig regering och det blev därför folkpartiets Bo Könberg, som sjösatte spektaklet.

Den svenska nationella ”garantin” 1992 omfattade tio behandlingar. För prioriterade patienter skulle väntetiden vara max tre månader. Om det inte gick att uppnå skulle patienten erbjudas behandling i ett annat landsting. Av staten fick landstingen en halv miljard att dela på för att kunna uppfylla visionen. Socialstyrelsen fick i uppdrag att ge ut riktlinjer för väntetiderna. I ”God vård i rätt tid” beskrev Socialstyrelsen tre olika nivåer av behov för de behandlingar, som ingick: ”omedelbart”, ”inom tre månader”eller ”kan av medicinska skäl vänta längre”.

Garantiregn

Sedan dess har det regnat ”garantier” över vården. Alla med samma visioner: max tre månaders väntan för en patient till planerad vård, för vilken det finns behov. Alla med samma grundläggande egendomlighet: att mäta det som inte gjorts i stället för att mäta det som gjorts! Att mäta hur många som inte opererats, hur många som väntar i stället för att mäta hur många som faktiskt fått behandling!

Hälso- och sjukvårdslagen säger att ”den som har störst behov av hälso- och sjukvård skall ha företräde”. Men vårdgarantierna lyfter fram det som är mätbart, som kan placeras i kö och som kan vänta. Om de med störst behov inte kan placeras på väntelista hamnar dom utanför. Det är olagligt.

På sjukhusens akutmottagningarna sitter och ligger äldre med sammansatta behov. Väntetiderna är i storstäderna många timmar kanske ett halv dygn. Det är orimligt.

De sjukaste patienterna med oplanerade behov av vård kan inte sättas på väntelista och dessa de sjukaste hanteras därför av den minst erfarna personalen medan de erfarna sköter planerad vård för att svara på vårdgarantiernas krav. Det är ovärdigt.

Sätts inte på väntelista

Enklaste sättet att hålla kötider är att inte sätta patienter på väntelista. Särskilt utsatta är personer, som utan behandling får låg livskvalitet men som inte dör, till exempel äldre kvinnor med framfall och urininkontinens. Det är oetiskt.

För att hålla politiskt motiverade mål skickas patienter runt i landet till olika vårdgivare. Det bryter kontinuitet och fernissar över lokala problem. Det är oekonomiskt.

På väntelista till höftoperation har alla ”förtur”– före vem? Det är löjligt.

I Sverige har Riksdagen genom 1862 års kommunalförordningar skapat landsting för att ta hand om det, som kommunerna är för små för och som staten är för långt borta för att sköta. Successivt har all hälso- och sjukvård därför förts över till att bli ett ansvar för landstingen.

Statens uppgift är att genom kunskapsspridning och tillsyn se till att vården är säker och håller hög kvalitet. Däremot är fördelning av resurser mellan planerad och oplanerad vård en uppgift, som enligt gällande lagar tillkommer landstingen.

Statligt initierade vårdgarantier har i snart 20 år varit ett klåfingrigt politiskt jippo och ett kraftfullt slag i luften. De sjukaste och svagaste får som alltid betala räkningen.

Ingvar Karlberg

professor och leg läkare, Göteborg.