Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Delvis riktas rättmätig kritik mot företagets tveksamma metoder och ovilja att betala skatt. Men det stora raseriet ligger djupare."

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vägval mellan nationalstaten och världen

Ska vi bevara Sverige svenskt, eller låta landet uppgå i något nytt? Det måste den som vill vinna val ta ställning till, skriver Björn Werner.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är det som politiken handlar om just nu, även om diskussionerna förs över olika ämnen och med realpolitikens sega tempo. Den förlorade kontrollen över svensk politik, till Bryssel och till starka ekonomiska krafter, den ökade invandringen, EU-migranterna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den som vill vinna val måste ta ställning till detta. Ska vi bevara Sverige svenskt, eller låta landet som vi känner det uppgå i något nytt. Något större. Och vad är detta nya, i så fall?  Både konservativa och liberaler har tydliga svar i denna fråga. Socialdemokratin och vänstern har det inte.

För nationalstaten kämpar Sverigedemokraterna med sin bekanta retorik. En förvriden zombie av 50-talets socialdemokrati med löften om att allt blir bra i gult och blått, stängda gränser och sill på midsommar. En rosig framtid med välfärd och trygghet åt alla svenskar.

På globaliseringens sida står Alliansen, som med skattesänkningar och avregleringar flitigt verkat för att underlätta för det gränslösa kapitalet att flyta smidigare inom och utanför våra gränser. Med en svagare stat får individen istället själv större ansvar att efter egen förmåga tackla globaliseringens för- och nackdelar.

Ett val för det nationella kollektivet, och ett för den ensamma individen mot världen.

Och så har vi socialdemokratin. I regeringsställning för att alliansen i höstas gjorde ett dåligt val, inte för att de gjorde ett bra. Vad erbjuder de egentligen? Inte är det Sverigedemokraternas hermetiskt förslutna Sverige i alla fall. I så fall hade man inte under ett kvarts sekel slagits med näbbar och klor för att bli medlem i både EU och EMU. Inte heller är Socialdemokraterna för en långsam nedmontering av välfärdsstaten.

Men som opinionen skvallrar om kan S inte längre fortsätta med sin varken-eller politik. Det är dags att välja, precis som de andra. Nationalism eller globalism?

Just nu verkar det förra ligga närmast till hands. Den vi-skapande konservatismen osar när Stefan Löfven pratar om plikt och ansvar mot landet. På Aftonbladets ledarsidor förra månaden tyckte både Daniel Swedin och Katrine Marcal att Socialdemokraterna borde snegla mot nationalismen, som man på 30-talet gjorde när man vred folkhemmet ur högerns händer.

Det är ett val. Väcka zombien ur graven. En återgång till gamla tiders politik och en axelryckning åt de senaste 25 årens framsteg vad gäller nedmonterade gränser, handelshinder och ökad humanism i flyktingfrågor.

Ett annat val vore att gräva djupare i socialdemokratins historia. Kanske finns lösningen där, i tiden innan nationalstaten blev norm. När socialismen var ett gränslöst projekt och välfärd skulle gälla överallt, för alla. EU-migranter borde självklart ha den välfärd de förtjänar också hemma. EU borde ha starka mekanismer för att fördela flyktingar över Europa. Bryssel borde vara ett självklart politiskt centrum, inte ett diffust störningsmoment. Och socialdemokratin borde leda vägen dit.

Det skulle bli snårigt. Inte alls väljarvänligt. Men det vore en egen väg. Inte någon annans.