I veckan tvingades Mona Sahlin slå till reträtt gentemot de två andra rödgröna partierna när det gällde det omskrivna projektet Förbifart Stockholm. När den borgerliga regeringen gett klartecken för det projekt Socialdemokraterna regionalt länge kämpat för, tvingades Sahlin gå ut och förklara att det inte alls är säkert att det kan genomföras med en rödgrön regering.
I stället skall en folkomröstning – två år efter valet – tvingas på stockholmarna uppifrån för att komma förbi de rödgröna motsättningarna i frågan på riksplanet.
Det är inte första gången Mona Sahlin tvingas ge efter när det bränner till i de inre förhandlingarna. Det illustrerar en väsentlig skillnad mellan de båda blocken inför höstens val. Fredrik Reinfeldt kan sitta tämligen lugn inför eventuella revoltförsök inom den borgerliga alliansen. Sahlins läge är betydligt mer utsatt.
Den borgerliga alliansen är etablerad, har blivit en succé gentemot de egna väljarna och de fyra partierna har visat att de kan samarbeta mycket väl under de gångna fyra åren. Alla är medvetna om vikten av av att fortsatt hålla samman, men också om att det borgerliga parti som skulle försöka ge sig till att spräcka samverkan kommer att straffas hårt av väljarna. Den vetskapen är ett trumfkort för Reinfeldt, men också en styrka för alliansen som sådan.
För Mona Sahlin är det annorlunda. Hon måste leda i bevis att också en rödgrön allians kan hålla samman. Spricker samarbetet är det Sahlin som får bära hundhuvudet. Utan allians saknar hon trovärdighet som regeringsbildare. Det gör henne utsatt för påtryckningar och bidrar till eftergifter.
Men Sahlin själv har också ett val. Hon hade kunnat sätta hårt mot hårt i frågan om Förbifart Stockholm och hänvisat till den mycket breda politiska opinionen bakom projektet. Det gjorde hon inte. Det bäddar för fler politiska eftergifter framöver. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet börjar lära sig att när det bränner till, då viker sig Mona Sahlin.