Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Utan bildning är utbildning lite värd

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Jag minns det så väl, särskilt från gymnasiet. Vid den sista genomgången innan ett prov var det alltid någon som ställde den obligatoriska frågan: kommer det här på provet? Om man hårdrar skulle man kunna säga att det som inte kom på provet var det som skulle kunna definieras som bildning, medan det som fanns med snarare ansågs nödvändigt för ens utbildning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inom borgerligheten var bildning länge ett ideal. Att kunna främmande språk, förkovra sig inom humaniora och aktivt ta del av kulturlivet ansågs utvecklande för individen och därmed för samhället. Också inom den tidiga arbetarrörelsen fanns en långtgående strävan att tillgängliggöra litteratur, filosofi, teater och konst för alla, oavsett börd. Tanken var att när fler fick tillgång till det som historiskt varit få förunnat, skulle förutsättningarna för ett mer jämlikt samhälle öka.

År 1906 grundades Brunnsviks Folkhögskola med det uttalade syftet att bilda den unga lokalbefolkningen. Under första halvan av 1900-talet startades många folkhögskolor med en tydlig humanioraprofil. Samtidigt fanns en stark strömning av förakt inom arbetarrörelsen mot den "borgerliga kulturen". Detta förakt fick med tiden en politisk skrud som än idag genomsyrar den utbildningspolitik som har bidragit till att rasera den svenska skolan.

Svensk utbildning genomgick stora förändringar under 1960- och 70-talet. Den högre utbildningen skulle inte längre bidra till förädling av individen, utan primärt till att producera anställningsbar arbetskraft.

Men det finns ingen naturlig motsättning mellan anställningsbarhet och bildning, tvärtom. I ett land som USA är det inte ovanligt att en utbildning inom humaniora leder till anställning och god löneutveckling. Där är det inte heller ovanligt att individer med framträdande positioner inom politik och industri har en grundexamen i något humanioraämne. Att få svenska politiker har någon universitetsexamen över huvud taget är ett genant faktum jag lämnar därhän, för den här gången.

När frågan om anställningsbarhet dyker upp glömmer vi ofta att många av grunderna inom humaniora är av stor betydelse för de flesta yrken; fördjupade läs- och skrivfärdigheter liksom god analytisk förmåga är en tillgång för filosofen liksom för ingenjören. I stället för att satsa på att fler studenter ska välja yrkesinriktade utbildningar, borde samhället eftersträva att fler studenter söker sig till utbildningar som utvecklar den här sortens kompetenser. Det förutsätter emellertid att kraven och kvalitén inom humaniorautbildningarna ökar.

Paradoxalt nog råder såväl arbetslöshet som arbetskraftsbrist på den svenska arbetsmarknaden i dag. Det senare beror på att många arbetsgivare har svårt att hitta människor med rätt kompetens. Men inte enbart, till viss del handlar det sannolikt också om en oförmåga att värdera meriter man själv saknar. I Storbritannien kan du jobba som investmentbanker efter studier i filosofi och litteraturvetenskap. Hur ofta stöter man på detsamma i Sverige?

I tider när Sverige sjunker i PISA-mätningar, kulturdebatter sällan handlar om kultur utan om vilken grupp som egentligen är mest underrepresenterad, vore en bildningskanon ytterst välkommen. Ett initiativ byggt på insikten om att förkovran lägger grunden för friare och självständigare samhällsmedborgare. Ett potentiellt samarbete mellan Svenska Akademien, Skolverket och särskilt lämpade politiker från höger till vänster?

Till följd av globalisering och konstant föränderlighet blir dagens sanningar snabbt föråldrade. Vad som är rätt kompetens på morgondagens dynamiska arbetsmarknad kan ingen veta i dag. Därför är det ännu viktigare att de färdigheter den högre utbildningen förmedlar främjar analytiskt och logisk tänkande, matematisk förståelse, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, liksom kunskap om Kafka, Kant och Klimt. Bildning handlar inte om elitism utan om att ges möjlighet, oavsett vem man är eller varifrån man kommer, att växa som människa och ta sig dit man vill.