Ebba och Emil. Skulle kunna vara en tv-serie.
Om vänskap och höjdhopp i Mölndal.
För historien handlar just om det.
Ebba Ljungmark är tjejen som för tre år sen hoppade 1,92, kom med till VM i Japan och som tillsammans med Emma Green ansågs vara Kajsa Bergqvists tronföljare.
För att sen försvinna, åtminstone från stora arenor och medias strålkastarljus.
Det tog tre år, med hjälp av hemlängtan och kompisen Emil Predan, att ta sig vidare till nästa stora mästerskap. EM i Barcelona.
När höjdhoppskvalet inleds på förmiddagen fredagen 30 juli är målet att Ebba Ljungmark ska hoppa sin bästa tävling för året. Två dagar senare väntar finalen.
Det är nog på Åby IP, inte långt från travbanan och med Fässbergs kyrktorn som riktmärke i bakgrunden, hon trivs allra bäst.
Stämningen är avslappnad. Mycket skratt. Emil Predan släntrar runt i sina city-shorts med en liten lapp i handen. Förklarar, korrigerar, förtydligar.
Ebba Ljungmark måste hålla kvar den raka löplinjen lite längre, inte svänga av för tidigt mot ribban. Hon tar 1,80 i tredje försöket för att sen ägna resten av träningen åt ansatslöpning.
Predan är med sina 22 år en av friidrottens yngsta tränare. Han lär av Johnny Holm, har Yannick Tregaro som mentor, och inser att det finns mycket kunskap att suga upp.
– Det finns som mycket som vi vet fungerar träningsmässigt, rent fysiologiskt. Samtidigt försöker jag göra det jag tror på och göra det fullt ut. Ebba är ju inte lik nån annan och därför går det inte att kopiera metoder, alla är unika.
Friidrottsarenan där klöver och smörblommor ersätter fotbollslinjer på gräset var en gång mötesplatsen för Emil och Ebba. Det var på den tiden Erica Johansson var Mölndals stora stjärna och tränaren för henne och många av klubbens juniorer hette Peter Hornebrant.
Som de flesta andra unga friidrottare drömde kompisarna om höga höjder och långa hopp. Efter världsungdomsspelen på Ullevi 2002 intervjuades Emil Predan och Ebba Ljungmark av GP:s Graffitti.
Ebbas mål var att hoppa över två meter. Emil hoppades bli bland de tio bästa i världen.
Minnena från den tiden är vaga. Ebba Ljungmark kommer i alla fall ihåg att hon ofta hängde i Friidrottens hus (inomhusträningen) och att hon älskade att träna.
Emil Predans friidrottsdrömmar besannades aldrig. Sex operationer i höger knä blev några för mycket. Istället spårade han in på en tränarkarriär.
– Jag gillar kroppens sätt att röra sig. När Ebba hoppar, känner jag det inom mig. Mina skador gör att jag utrycker mig genom andra istället.
– Att kunna ändra på en rörelse som är fel så att den blir rätt, det kan inte alla.
Samtidigt som Emil Predan plockade ner sin höjdhoppsribba, flyttade Ebba Ljungmark sin allt högre.
Efter junior-VM 2006 togs hon ut till stora VM i Japan året därpå. Ebbas personbästa 1,92 innebar att hon tillsammans med Kajsa Bergqvist och Emma Green utgjorde ett imponerande landslag i höjdhopp.
Redan då hade hon fått kontakt med och hjälp av Johnny Holm i Karlstad. Hon lämnade Peter Hornebrant förnya tränaren Anders Rydén i Stockholm.
Med OS i Peking som mål tog hon chansen att flytta till USA för ännu bättre träning.
Det var bara ett fel. Ebba Ljungmark hoppade inte längre högre.
– USA blev ett steg tillbaka för mig som höjdhoppare, men ett steg framåt som människa. Jag lärde mig mycket och trivdes i USA, och nu har jag provat det.
Hon var universitetets bästa höjdhopperska, men fick ofta träna ensam. Viljan ebbade sakta ut.
Faktiskt var det föräldrarna som drog hem Ebba Ljungmark.
– Jag värderade mina kompisar högre än friidrotten och det tyckte de inte var rätt.
Efter vårterminen på Washington State University tog hon sommarlov och funderade på om verkligen skulle åka tillbaka. Det gjorde hon, men stannade bara sex veckor innan det blev Stockholm igen där tränaren Anders Rydén fanns.
Höjdhoppet blev inte roligare och i maj i fjol flyttade Ebba Ljungmark tillbaka till Mölndal. Emil Predan hade redan frågat om han kunde hjälpa till och Ebba hade hemlängtan.
– Emil är alltid positiv och glad, samtidigt som han är seriös. Han har ofta nya övningar, alla fungerar inte alltid, men han vågar, säger Ebba Ljungmark om sin tränare.
Hon talar ofta om behovet av lust. När deras professionella samarbete inleddes fjol kom den tillbaka. Tillsammans började Ebba och Emil om. I USA bytte tränaren ansatsteknik till den sprintervariant amerikanska Chaunté Lowe (hoppat 2,05) använder. Att omvandla kraften från framåt till uppåt är svårt. Något få klarar av. Det passade definitivt inte Ebba Ljungmark.
– Nu jobbar vi på att hitta en rytm. Kraften ska komma genom inarbetade rörelser, säger Emil Predan.
Arbetet har bara börjat. De talar inte höjder, resultat. Har bara fokus på vad Ebba ska göra.
I vintras visade ändå resultaten att de var på rätt väg. Ebba Ljungmark hoppade 1,89 i februari. I juni klämde hon i med 1,90. Det bästa resultatet utomhus sedan 2007.
– Jag har hittat mig själv som människa. Jag vill bo här – i Mölndal. Det är roligt att träna. Jag tappade lusten i Stockholm, blev less när det gick dåligt på tävlingarna och det var motigt och kämpigt. Men jag visste att det fanns någonstans.
Det personliga rekordet på 1,92, blev, om inte en belastning, ett ok när höjdhoppet inte längre var kul. Samtidigt visste hon vad hon kunde.
Nu lever hon mer i nuet.
Glädjen är tillbaka.
– När det är roligt på träningen blir det lättare att ta in det man ska. Det är kul.
Född: 9 mars 1988 i Mölndal.
Bor: Högsbohöjd.
Familj: Pappa Vitja, mamma Anna-Marie, brorsan Viktor och syrran Sandra.
Gillar: Att åka till familjens sommarhus i Kroatien.
Udda grej: Hittar på sina övningar i vardagsrummet.
Om sitt första mästerskap: Det ska bli jäkligt roligt, vara en i gänget och snacka med de andra coacherna. Jag har läst på så mycket jag kan för att vara förberedd.
Född: 10 mars 1987 i Onsala.
Bor: I Mölndal med sin pojkvän Tobias och hunden Messi (efter Lionel).
Familj: Pappa Ove, mamma Eva och storebror Johan.
Har svårt för: Att komma tid, men tycker själv att hon blivit bättre.
Kallas ibland för: Prinsessan (blir lite sur om hon får skäll för att komma för sent).
Inför EM: Hade jobbigt med en förkylning i början av juli och har inte tävlat på länge. Men träningen har fungerat bra.
