Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Unika bilder från Studio 54

Tusen omtalade nätter höll det öppet. Tusen personer fick plats varje kväll. Och mitt i alltihop stod Hasse Persson med sin kamera . Nu ger han ut fotoboken Studio 54.

Våren 1977 gick ryktet i New York. Något exceptionellt var på gång. Ett disco, 100 meter långt och 80 meter brett skulle öppnas av de unga entreprenörerna Steve Rubell och Ian Schrager. Hasse Persson, som var etablerad fotograf i USA sedan slutet av 1960-talet visste det i förväg, men någon inbjudan till premiärkvällen fick han inte. Det fick däremot femtusen andra, varav tusen kom in och resten stod kvar utanför, däribland Frank Sinatra, Cher och Warren Beatty.

- Steve Rubell ville ha en mix av människor, 20 procent gaymän, 5-10 procent lesbiska och transvestiter, resten skulle vara kändisar, gärna miljonärer från Latinamerika och "eurotrash" på New York-besök. Han ville att magi skulle uppstå varje kväll och gick utefter den gigantiska kön och pekade: "du, du, inte du", berättar Hasse Persson.

Alla som kom in kände sig utvalda. Alla var stjärnor för en kväll. Alla dansade med alla. Också Hasse Persson, som dansat både med Bianca Jagger och med Diana Ross. Studio 54 var naket, utklätt, galet, kändistätt och hade vad Hasse Persson kallar en ”tillåtande” atmosfär. Kokainet flödade, det var före aids, öppet sex förekom.

- New York hade gått omkull några år tidigare, staden var bankrutt. Den vita medelklassen flyttade till förorterna där skolorna var bättre och det fanns plötsligt massor av lediga lägenheter runtom Manhattan och dit flyttade många skapande människor, det blev en enorm kreativ explosion.

I det ljuset ska också Studio 54 ses.

- Att rida nästan naken på en vit häst på Studio 54 var en del av kreativiteten, av tidsandan i New York just då. Det fanns ett behov av att utmärka sig, av att experimentera med både det ena och det andra. Att öppet sex var så vanligt tyckte ingen var så märkvärdigt, inte heller kokainet. Jag ser det som ett livsbejakande fönster på 4-5-6 år. 1982 kom aidsfallen och då gick en svart rullgardin ner över nattlivet.

Under tre år återvände Hasse Persson gång på gång till den magiska adressen 254 West 54th Street. Han hade fått en inbjudan att ställa ut på ansedda galleri Camera Obscura i Stockholm och ville komma hem med något ingen hade sett förut, inspirerad av Christer Strömholms bilder av transvestiter i Paris.

Exakt hur det kom sig att han kunde komma och gå som han ville, minns han inte.

- För mig är det ett frågetecken. Jag stod aldrig i kön, betalade aldrig, dessutom fick jag lov att fotografera. Men det är klart, jag hade jobbat i Amerika i tio år och synts med berömda människor inom kultur och idrott, kanske var det så att Steve Rubell tyckte att jag tillhörde de kretsarna.

Hasse Persson undvek att fotografera kändisar.

- Kändisarna satte en tidsaspekt på bilderna, jag vill ta odödliga bilder. Kändisar poserar dessutom, okända människor var mer spontana och äkta. Vissa kändisar som nästan alltid var där gick förstås inte att undvika, de var en del av stället, som Andy Warhol, Truman Capote och Bianca Jagger.

I dag, 35 år senare, har bilderna också fått ett värde som ett historiskt dokument. 35 år behövdes också för att bilderna skulle vara redo att visas.

- Jag har avsiktligt väntat. Jag vill inte såra någon, inte att någon ska känna sig utpekad. Materialet är unikt. Men det har legat och mognat.

Fakta: Hasse Persson

Hasse Persson är i dag konstnärlig ledare för konsthallen Strandverket på Marstrand. Han har en lång karriär som fotograf bakom sig. Han har också varit chef på Hasselblad Center i Göteborg och på Borås konstmuseum.

Aktuell: Med fotoboken Studio 54 och med utställningen Studio 54 and other stories på Galleri Andersson/Sandström i Umeå.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.