De tre får priset "för utvecklandet av flerskalemodeller för komplexa kemiska system".
–Årets Nobelpris handlar om att flytta de kemiska experimenten till cyberrymden, sade Staffan Normark, ständig sekreterare vid vetenskapsakademin, vid presskonferensen.
Pristagaren Arieh Warshel, som fanns med på telefon vid presskonferensen, svarade så här på frågan om hur han känner sig:
–Extremely well.
Så här förklarade han vad upptäckten innebär:
–Vad vi har gjort är att utveckla en metod som tillåter oss att se hur proteiner verkligen arbetar. Det är som att titta på en klocka och se hur den ser ut inuti, hur den verkligen fungerar.
På 1970-talet lade pristagarna grunden till de kraftfulla program som numera används för att förstå och förutspå kemiska förlopp. Verklighetstrogna datormodeller har blivit avgörande för de flesta framsteg som görs inom kemin.
Kemiska reaktioner sker blixtsnabbt. Inom loppet av en bråkdels millisekund hoppar elektroner från en atomkärna till en annan. Klassisk kemi har svårt att hänga med i det tempot. Med hjälp av de metoder som nu belönas, låter forskare i stället datorer åskådliggöra kemiska händelser, såsom avgasrening med katalysatorer eller fotosyntesen i gröna blad.
När TT når Martin Karplus i bostaden i Massachusetts är klockan sex på morgonen, 20 minuter efter det att han fick beskedet.
–Jag sov förstås men det var ett väldigt trevligt sätt att bli väckt på. Det känns förstås mycket bra för egen del och för forskningsområdet att få ett sådant erkännande. Det är många som har bidragit till det. Det är många studenter som har utvecklat området från början på 1970-talet.
Karplus fick beskedet precis före tillkännagivandet.
–Jag blev ombedd att inte säga något inom de närmaste fem minuterna, men det var ju inte som att jag tänkte springa ut på gatan och ropa ut det.
Flera familjemedlemmar var hemma och blev väldigt glada.
–Min son har undrat varje år om jag skulle få Nobelpriset och äntligen hände det.
De tre pristagarnas arbeten var banbrytande eftersom de lyckades få Newtons klassiska fysikaliska lagar att samarbeta med den fundamentalt annorlunda kvantfysiken. Tidigare hade kemister ställts inför valet att använda antingen eller, när det kom till att simulera kemiska reaktioner.
Den klassiska fysikens beräkningar var enkla. Problemet var bara att de inte klarade av att simulera kemiska reaktioner. Den som ville följa ett förlopp var i stället tvungen att använda kvantfysiken. Men dessa beräkningar krävde en enorm datorkraft och gick bara att använda på små molekyler.
Enligt Vetenskapsakademin tog årets Nobelpristagare i kemi det bästa från dessa två världar och utarbetade metoder som nyttjar både klassisk fysik och kvantfysik.
I dag, konstaterar akademin, är datorn ett lika viktigt experimentellt verktyg för kemister som provröret. I dag är simuleringar så verklighetstrogna att de till och med kan förutspå utfallet av traditionella experiment.
Martin Karplus är amerikansk och österrikisk medborgare. Född 1930 i Österrike och verksam vid Université de Strasbourg, Frankrike och Harvard University, Cambridge, USA.
Michael Levitt är amerikansk, brittisk och israelisk medborgare. Han är född 1947 i Sydafrika och verksam vid Stanford University School of Medicine, Stanford, USA.
Den tredje pristagaren Arieh Warshel är amerikansk och israelisk medborgare och föddes 1940 i Kibbutz Sde-Nahum, Israel. Han är i dag verksam vid University of Southern California, Los Angeles, USA.
Fakta: De senaste kemipristagarna
2012: Amerikanerna Robert Lefkowitz och Brian Kobilka får Nobels kemipris för sina deras studier av "G-proteinkopplade receptorer". Utan dem skulle vi inte kunna se något ljus, känna några dofter eller uppleva smaker. Ungefär hälften av dagens läkemedel påverkar dessa receptorer.
2011: Israelen Daniel Shechtman prisas för sin upptäckt av kvasikristaller, som lett till ett paradigmskifte inom kemin. Under många år var det ingen som trodde på honom, eftersom upptäckten av de "förbjudna" kristallerna var för kontroversiell.
2010: Amerikanen Richard Heck delar priset tillsammans med japanerna Ei-Ichi Negishi och Akira Suzuki, för att ha utvecklat det som på fackspråk kallas palladiumkatalyserade korskopplingar. I grunden handlar det om att foga samma kolatomer för att kunna återskapa naturliga molekyler på konstgjord, syntetisk, väg. (TT)
