Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Torgny Lindgren | Klingsor

Torgny Lindgren har en alldeles egen röst, en alldeles egen klang. För trots att han, precis som Klingsor, egentligen alltid målar ett och samma motiv är han alltid oförutsägbar, alltid öppen och tolkningsbar, alltid större än berättelsen, anser Mattias Hagberg som läst nya romanen Klingsor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Torgny Lindgren

Klingsor

Norstedts

Det är lätt att falla för Torgny Lindgren. Det förment enkla språket, de raka men mångbottnade historierna, ironin. Och, så klart, ett återvändande till romankonstens urscen: barndomen, hembygden, det stora i det mycket lilla.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Själv föll jag i mitten av nittiotalet. Det måste ha varit det året som Hummelhonung kom ut. Jag minns att jag läste den i ett enda svep och att jag tänkte: Det blir inte bättre än så här. Sedan dess har jag aldrig blivit besviken. Torgny Lindgren tillhör de författare som bara skriver bättre och bättre med åren.

Hans senaste roman Minnen från 2010 måste ses som något av en höjdpunkt i författarskapet. Det var som om allt det lindgrenska hade stått på plattan och puttrat och reducerats till en enda underbar och intensiv anrättning. Och jag föll än mer. Det gick till och med så långt att jag hittade en förevändning att resa till Raggsjö, den där lilla byn i Västerbottens inland från vilken hela författarskapet strålar, bara för att se den med egna ögon.

Därför öppnar jag Torgny Lindgrens nya roman, Klingsor, med stor förväntan och viss oro. Kommer förälskelsen att hålla?

Det handlar alltså om Klingsor, Sveriges genom tiderna främsta stillebenmålare. Eller, ja, han har i alla fall ställt ut i den gamla rivningshotade skolan i Avabäck, Västerbotten, någon gång under det första decenniet efter kriget.

Romanen har formen av en sorts fiktiv biografi över denna stora-lilla konstnär, en man som genom hela sitt liv egentligen bara målat ett och samma motiv i jakten på konstens och materiens, ja, själva livets innersta väsen. Vi följer honom från Västerbottens inland till Stockholm och Paris, till konstskolor han egentligen aldrig går på, och till Fanny, kärleken han mött via en korrespondenskurs i måleri, innan han återvänder till hembygden. Vi möter honom i korta scener och tillbakablickar nedskrivna av hans fiktiva levnadstecknare. Det är vackert och underhållande. Och i bakgrunden puttrar så klart den norrländska pölsan på spisen som i så många av Torgny Lindgrens romaner.

Speglingarna och metamorfoserna är åtskilliga. Den som vill kan läsa berättelsen om Klingsor som en allegori över Torgny Lindgrens eget liv och verk. Eller, om man hellre vill det, som en sorts ironisk kommentar till konsten i allmänhet, dess möjligheter och tillkortakommanden. Romanens öppningar är många och tvetydiga – så som det anstår ett äkta konstverk.

Nej, jag blir inte besviken. Förälskelsen består. Torgny Lindgren rör sig säkert på gammal fast och trygg mark. Möjligen är han något övertydlig. Det är som om han i skrivakten varit orolig för att jag som läsare ska missa poängerna; att jag inte ska förstå alla romanens bottnar och klanger. Någon gång skriver han mig nästan på näsan. Som när han känner sig tvingad att förklara att pölsan kan läsas som en bild av konstens villkor:

”Vi önskar att vi kunde skriva inte endast så som Klingsor målade, utan även så som han lagade maten. Kanske var maträtten hans förnämsta – nej inte förnämsta men mest formfulländade verk. Materia men ändå ande. Ande men ändå materia.”

Men det är förlåtligt. Torgny Lindgren ger så pass mycket tillbaka till mig som läsare att några stilistiska övertramp, några onödiga kommentarer och överflödiga förtydliganden inte skymmer det allmänna intrycket. Torgny Lindgren har helt enkelt skrivit ytterligare en bok som på en och samma gång är kort och stram, samtidigt som den öppnar upp en ny värld. Detta är en roman att läsa och att läsa igen.

Och jag fortsätter att falla, handlöst.

Jag har ofta funderat över den där förälskelsen. Vad är det i Torgny Lindgrens författarskap som får mig att känna så starkt? Vad är det som gör att han lyckas trollbinda och förföra? Jag ska ju trots allt läsa med ett kritiskt öga.

Det är lätt att sätta etiketter på Torgny Lindgren. Han har kallats postmodernist, magisk realist, Västerbottenförfattare.

Men ingen av de där etiketterna fångar Torgny Lindgren i hela hans bredd. Han är något mycket mer. Han har en alldeles egen röst, en alldeles egen klang. För trots att han, precis som Klingsor, egentligen alltid målar ett och samma motiv är han alltid oförutsägbar, alltid öppen och tolkningsbar, alltid större än berättelsen.

I inledningen till romanen om Klingsor undrar den mäklare som ska sälja Klingsors hus efter hans död vad poängen med hans konst egentligen kan ha varit:

– Han målade ju bara samma tavla gång på gång. Vad det nu skulle tjäna till. Vad han egentligen ville?

Och författaren svarar:

– Han ville förändra världen.

Jag vet inte om Torgny Lindgren vill eller har förändrat världen. Men en sak vet jag. Hans böcker har förändrat mig. Och med sin nya bok fortsätter han att förändra mig. Och vad mer kan man önska av ett konstverk?

ÄMNET

Den som vill kan läsa Klingsor som en allegori över Torgny Lindgrens eget liv och verk. Eller, om man hellre vill det, som en sorts ironisk kommentar till konsten i allmänhet, dess möjligheter och tillkortakommanden. Romanens öppningar är många och tvetydiga – så som det anstår ett äkta konstverk, skriver Mattias Hagberg.

SKRIBENTEN

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent. Han skrev senast om medieprofessorn Henry Jenkins bok Spreadable Media.