Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mikael Wiehe.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tolerans av intolerans

Varför kastas inte folkmordskramare som Mikael Wiehe och Jan Guillou ut i utfrysthetens minusgrader?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige är ett tolerant land. Där vi gillar olika, värnar annorlunda uttryck och åsikter. Det är åtminstone vad vi gillar att inbilla oss själva med jämna mellanrum.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns förvisso ett stort mått av tolerans i Sverige. Inte nödvändigtvis gällande olikheter men när det kommer till kommunister och antisemiter. I Sverige finns det inget som hindrar kommunismens och antisemitismens apologeter från att bli folkkära, mysa i tv-soffor i public service, medverka i tv-program i bästa sändningstid och hyllas för sina kulturgärningar.

Det är något som särskiljer vårt land från andra länder. Här går det alldeles utmärkt att ta emot ett pris till den sovjetiska massmördarens Vladimir Lenins ära utan att bli utkastad ur offentlighetens värme.

Tidigare i år sällade sig artisten och låtskrivaren Mikael Wiehe till den illustra skaran som har mottagit Jan Myrdals sällskaps Leninpris. Han tillkännagav att han var stolt över priset. Det orsakade ett fåtal upprörda kommentarer, men glömdes snart bort. I vanlig ordning.

Författaren och debattören Jan Guillou är ytterligare en av de som har tagit emot priset till Lenins ära. I sitt tacktal meddelade Guillou att han har ett tämligen okomplicerat förhållande till Lenin, och att dennes analys av kapitalism som imperialismens högsta stadium fortfarande står sig väl. Ett tämligen okomplicerat förhållande till en massmördare är få förunnat.

Frågan är dock vad som är värst med Jan Guillou – hans undfallenhet gällande kommunistiska diktaturer eller hans oförblommerade antisemitism?

Guillou har gång efter annan gjort uppenbart antisemitiska uttalanden och skrivit texter där han förminskar hatet mot judar. I en artikel i Aftonbladet från tidigare i år lät Guillou upplysa de judar som oroar sig för den växande antisemitismen i Sverige att de bara inbillar sig, vidare ljuger de för att få uppmärksamhet (22/2).

Hur kommer det sig att det går att ta emot ett pris uppkallat efter en massmördare och att komma undan med judehat utan att kastas ut med huvudet först ur offentlighetens värme? Det hade knappast gått att motta ett stipendium uppkallat efter den italienska fascistdiktatorn Benito Mussolini och delta i fredagsmysunderhållning. Det hade inneburit en enkelbiljett till utfrysthetens minusgrader.

Det tycks än, trots allt vi vet i dag om kommunismens illdåd, finnas en uppfattning om att kommunismen inte var så illa ändå. Det är typiskt för den acceptans som finns gentemot extremvänstern. Den är ju avsevärt godare och finare än extremhögern. Och antisemitismen accepteras i allt för stor utsträckning då den uppfattas som legitim Israelkritik.

Det är ett underbetyg till det så kallade toleranta Sverige att det är just sådant här som tolereras.

GP 25/3-15