Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Till fots på skotska höglandet

Bara några hundralappar från Göteborg finns fantastiska vyer, dramatiska berg och spegelblanka sjöar. Emil Sergel tog på sig vandringsskorna för att utforska de skotska högländerna.

Snabbare, snabbare! Måste hinna! De vackra slotten viner snabbt förbi när jag hastar västerut på motorvägen. Jag hinner inte se de gröna dalgångarna eller de pittoreska husen. Färjan över till Isle of Arran går snart. Strax framme i Ardrossan, bara den sista biten ut till piren kvar. När jag kommer runt den sista kröken glider färjan ut i vattnet. Tre timmar till nästa färja.
I guideboken står det: Den enda anledningen att komma till Ardrossan är att ta färjan till Arran.
Jaja, ingen brådska. En klassisk fish'n'chips får tiden att gå. Och solen skiner.

För tre timmar sedan åt jag frukost i Majorna. Direktflyg till Glasgow där hyrbilen väntade. Sedan sikte på Isle of Arran, som ska vara "Skottland i miniatyr". Dessutom är det enligt guideboken lite turister där, så antagligen svärmar det av dem. Färjan tar bara en timme, om man nu inte missar den.

Med solen i ryggen och friska Atlantvindar i ansiktet spanar jag ut över denna vackra ö. Parkerar bilen på den södra kusten där jag fortsätter till fots med en fullpackad ryggsäck. Kusten består av små vikar där vågorna möter gröna sluttningar och betande kossor. En liten udde påminner mest om en golfgreen och bättre tältplats hittar man inte. I Skottland har man en slags allemansrätt, vilket gör det väldigt lätt att tälta i naturen. Grillgallret kommer väl till pass när grillspett står på menyn.
Solen håller på att försvinna ner bortom kullarna och nyfikna kor kommer fram och hälsar. Plötsligt tycks de stora gråa stenarna röra på sig. Förvånad konstaterar jag att jag har en hel sälkoloni 25 meter från tältet. De ägnar sig åt samma syssla som jag, det vill säga att ligga och jäsa i dagens sista solstrålar.

Natten blir fruktansvärt blåsig, men jag vaknar till en nästan helt blå himmel. Morgonduschen tar jag i ett förtrollande vattenfall innan det är dags att besöka Machrie Moor Stone circle, som påminner om Stonehenge och är 6 000 år gammalt. Där jag tar mig fram på kringelkrokiga vägar gör sig historien ständigt påmind.
Skottland befolkades redan för 6 500 år sedan och landet har inte haft en helt oproblematisk uppväxt. Dusterna med England har varit många och hårda och man behöver inte resa långt för att passera gamla slagfält och monument. Som mest brutalt var det när den engelske kungen Edward I invaderade Skottland i slutet av 1200-talet. Slagen var många under de närmsta 30 åren innan Robert the Bruce utsågs till Skottlands kung 1328. Den filmintresserade kan följa utvecklingen i Hollywoodproduktionen Braveheart, och det är nästan så att jag hoppas att Mel Gibson ska komma springande över nästa krön.

Jag stannar till mitt i ingenstans. Burican Hill ser ut som en lämpligt berg att bestiga. Leder är ju för turister, tänker jag. 45 minuter senare kan jag konstatera motsatsen. De mordiska skotska knotten har presenterat sig, jag har tre fästingar fast på mig och det berg som såg så vackert och böljande ut var fullt av tuvor och våtmark. Utsikten ger dock lön för mödan med bergstoppar som sträcker sig norrut. Och solen skiner.
- The water doesn't get better than this, my son.
På älskvärd, bred skotska svarar den tweedkostymprydde mannen med vandringskäpp på min smått naiva fråga om vattnets kvalitet. Aldrig har jag träffat ett vänligare folk, och det är nästan så att de tävlar att köra i diket för att släppa förbi mig på de smala vägarna. Jag är förälskad i dialekten.

I dag ska jag vandra upp längs Glen Catacol på öns norra sida. Preparerad med solskydd och matsäck förundras jag över de majestätiska topparna när jag vandrar upp längs en bäckravin. Fyller flaskan med jämna mellanrum och vattnet har aldrig smakat bättre. Efter några timmars vandring kommer jag fram till en liten pool som gröpts ur berget. Ett svalkande dopp och smörgåsar med banan och jordnötssmör blir pricken över i:et denna perfekta dag. I ensamhet övervakas jag av bergen och känner mig nästan lite illamående av all skönhet.

Den sista kvällen på ön intar jag klassisk pubmat och en kall "pint of lager" på byn Lochranzas enda pub. Enastående.
Färden fortsätter norrut. Delfiner eskorterar färjan över till fastlandet igen, fast nu lite längre nordvästerut. Vägarna är smala och sakta men säkert klättrar jag norrut längs kusten. Glen, Auch och Kil är ofta de första bokstäverna i namnen på de platser jag passerar. Ortnamnen kommer från gaeliska, som blandades med de nordiska vikingarnas språk, när de härjade här kring 1000-talet. Glen betyder smal dalgång, auch betyder fält och kil betyder kyrka.
Mitt i ingenstans svänger jag höger och följer en loch (sjö) inåt landet. Jag parkerar bilen och vandrar ut till en udde. Sjön är spegelblank och det är som att sitta framför två himlavalv. Jag vet inte var himlen slutar och vattnet börjar. Ut mot kusten strålar solnedgången genom lätta moln och bakom mig byggs höga moln upp i högländerna. Mitt i detta skådespel sitter jag och avnjuter bakad potatis som har tillagats mitt i elden, inlindade i aluminiumfolie i tjugo minuter.

Jag somnar i himlen och vaknar i helvetet. De grymma skotska knotten har gått till massiv attack och frukost är inte ens att tänka på. Packar snabbt tält och sovsäck i ryggsäcken, kastar in dem i bilen och rivstartar. Knotten är snart bortglömda och bergen får återigen min uppmärksamhet. Och solen skiner.
Den lilla byn Glencoe är känd för sina vackra omgivningar och utmärkta vandringsmöjligheter. The Lost Valley ligger någon mil utanför byn och är dagens etappmål. Några timmars vandring upp i bergen breder sig en 800 meter lång slätt ut sig. Denna slätt användes till att gömma stulen boskap när klanerna låg i fejd med varandra. Tydligen ska det också spöka i dalgången, så på mitt allra modigaste humör börjar jag klättringen in i dalen. I dalen står en skotte i kilt och spelar säckpipa och gamla skotska hymner ekar mellan bergstopparna. Kanske något av en turistattraktion, men den pirrande känslan i magen infinner sig ändå. Den märkliga fotbollsplanen mitt uppe i bergen är den självklara rastplatsen och den förlorade dalen blir en perfekt dagstur.
Topparna ovanför mig är bara för riktigt erfarna klättrare. I solsken är de bara en svår klättring. I dimma och spöregn förvandlas de till något än mindre angenämt. Trots det är det många som bestiger dem. Fenomenet kallas för Munro Bagging. I slutet av 1800-talet listade Sir Hugh Munro en lista på 277 skotska berg som var över 3000 fot (914 meter) som han tänkte bestiga. Under de följande 100 åren utvecklades det till en folksport att bestiga (bagging) alla topparna. I dag finns drygt 3500 personer som har bestigit alla topparna.

Jag läser om Munro bagging under en kaffepaus vid foten av Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg. Jag är på väg längre norrut, till de vita stränderna vid Arisaig. Vägen kallas "Road to the Isles" och ska vara en av Skottlands vackraste. De slingrade vägarna tycks aldrig ta slut och jag undrar varför de överhuvudtaget sätter upp varningsskyltar för skarpa kurvor. De är ju överallt.
Vid kusten ändrar landskapet karaktär, vida slätter breder ut sig ända ner till havet där kritvita perfekta stränder tar över. Husvagnscampingarna längs kusten avlöser varandra och det verkar bli svårt att hitta en plats för sig själv. Men efter ett tag försvinner husvagnarna och öde stränder tar vid. Tältplatsen blir bredvid några klippor nere på stranden. Samlar in mycket ved, det ska ju vara ett rejält bål den sista kvällen. Solen är på väg ner mellan öarna Isle of Skye och de inre Hebriderna. Ett kvällsdopp friskar upp innan det är dags att laga mat. En man kommer ner på stranden med en käpp i varje hand. Och tweedkostym såklart. Han rastar sina två labradorer och kommer fram och pratar med mig.
- You're lucky that you're leaving tomorrow. It's gonna rain. But that's what they always say.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.