Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Theodor Kallifatides, aktuell med Slaget om Troja.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Theodor Kallifatides går i Homeros fotspår

Theodor Kallifatides utmanar i sin nya bok Slaget om Troja dagens läsare med en egen version av Homeros Iliaden återberättad i en grekisk by under tysk ockupation. Ett spännande och djärvt företag tycker Monika Tunbäck-Hanson.

BERÄTTELSER

Theodor Kallifatides

Slaget om Troja

Albert Bonniers förlag

Så här börjar Theodor Kallifatides sin nya bok Slaget om Troja: ”Jag var femton år och förälskad i min lärarinna. Året var 1945 i början av april. Min by hade varit ockuperad av den tyska armén sedan 1941, liksom hela Grekland.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett stycke in i boken märker jag att något inte stämmer. Kallifatides var bara sju år 1945, men han bodde i en ockuperad by. Hans far greps, såsom 15-åringen, av nazisterna och mycket annat är likt. Så inlevelsefullt skriver alltså Kallifatides att den unge pojkens historia kan förväxlas med hans egen. Men den berättelsen står inte ensam. Författarens har ett annat mål: att ge moderna tiders otåliga läsare, Homeros Iliaden skriven i mitten av 700-talet före vår tideräkning. Inget litet företag precis, motiverat av hans beundran för detta ikoniska verk, som jämsides med Odysséen fortsatt att fängsla, och omdiktas för teaterscen och filmduk. Men alltför få, menar han, förmår idag läsa Iliaden med sina 16 000 verser indelad i 24 sånger och där Homeros hexameter tar oss igenom den tioåriga belägringen av Troja.

LÄS MER: Underhållande om äktenskap som spricker

När alltså en ung lärarinna kommer till byn och bomberna börjar falla skyndar hon med skolbarnen till en skyddande grotta och där börjar hon för att lugna dem ur minnet berätta om det trojanska kriget såsom det skildras i Iliaden.

”Sjung om vreden, gudinna - om Peleus-sonen Akhilleus olycksaliga vrede, som vållade männen av Argos ändlösa lidanden, sände så många modiga hjältars själar till Underjorden, och lät dem själva få ligga kvar som rov åt hundar och fåglar – ty på det sättet fullföljdes Allfaderns vilja.” (Tord Bæckströms övers.)

Så börjar Iliaden, men skolfröken citerar inte Homeros. Hon för en urgammal muntlig tradition vidare och ger med egna ord liv åt en mytisk berättelse. Barnen tycker den är fruktansvärt spännande och ber henne varje dag fortsätta och det gör hon tills dagen då tyskarna är besegrade och Troja erövrat. Men fred kommer varken råda i antikens Grekland eller efter 1945, då inbördeskriget skulle ta vid.

LÄS MER: Skoningslös skildring av kriget

Hektor, Paris, Menelaos, Helena, Akilles, Odysseus, Nestor, Patroklos och Bries. Kungar, prinsar och gudar. Vem är akaj och vem trojan? Även om Kallifatides sållat bland namnen är det inte alltid lätt att skilja fiende från vän. Men några blir tydligare än andra, så till exempel den sköna Helena och den grymme Akilles. Striderna böljar fram och tillbaka. Hjältar dödar hjältar, fäder förlorar sina söner, bröder sina bröder. Stridsscenerna stinker av död och blod och hämndbegär. Mödrar mister sina barn, kvinnor sina män, döttrar blir slavinnor. Krigets meningslöshet då som nu.

Med jämna mellanrum avbryts krigsskildringen av den kärleksfulla berättelsen om den förälskade femtonåringen och hans skolkamrat Dimitra som skulle gå vid hans sida långt efter krigets slut. I de bynära avsnitten känns den ömsinte Theodor Kallifatides igen.

Vad ville då Homeros? Jo, samma sak som Kallifatides. Han ville tala om en enda sak: att kriget är tårarnas källa och att det inte finns några segrare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.