Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

The twilight saga: Breaking dawn – del 1

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Vampyrfilm

The twilight saga: Breaking dawn – del 1

Regi: Bill Condon

Med: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed & Michael Sheen

USA, 2011 (117 min)

Bergakungen, Biopalatset

När Statens medieråd, med direktören Anki Dahlin i spetsen, beslöt att Breaking dawn skulle vara barnförbjuden på bio i Sverige (de tre första Twilightfilmerna fick 11-årsgräns) motiverade man saken så här: ”Framställningen innehåller en genomgående ångestfylld tematik som skildrar hur en kvinna bryts ner av sin graviditet samt obehagliga resonemang kring vad det är hon bär inom sig”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Dahlin hänvisade också till en enskild scen, när Bella Swan (Kristen Stewart) blir uppsprättad, som Statens medieråd menade att ingen 11-åring skulle behöva utsättas för.

Nonsens och en provokation riktad mot alla 13-åriga Twilight-fans, var min instinktiva reaktion, men efter att ha sett Breaking dawn måste jag ge Statens medieråd rätt. Att kammarrätten på tisdagen sänkte åldersgränsen till 11 år är obegripligt, det innebär att en sjuåring kan se filmen på bio i vuxens sällskap.

Av de fyra Twilightfilmerna är Breaking dawn den sämsta. Det beror i första hand på att man från filmbolagshåll valt att leverera filmen i två delar, inte för att det behövs utan för att dubblera biobiljettintäkterna.

Resultatet är en absurt utdragen film, som inleds med bröllopet mellan 18-åriga Bella och vampyren Edward Cullen (snyggingen Robert Pattinson), som väntat i över ett sekel på att bli gift. Allt är frid och fröjd och alla är glada, utom Edwards rival Jacob (Taylor Lautner), förstås. Sedan väntar en smetigt romantisk skildrad smekmånad, i motljus. Under filmens första timme, som med lätthet kunde ha kortats till en kvart, står handlingen mer eller mindre helt still.

Regissören Bill Condon, mest känd för filmmusikalen Dreamgirls, höjer tempot när Bella blir med barn och vi förstår att det inte är en vanlig liten bäbis, utan något annat, som växer rekordsnabbt i Bellas mage, och suger musten ur henne. Då påminner Breaking dawn om både Roman Polanskis rysare Rosemarys baby (1968) och de sista scenerna i David Finchers dystra Alien 3 (1992).

Efter förlossningsscenen, som hör till det mest groteska jag sett på bio i år, blir det lite action, följt av ett cliffhangerslut. Dock skall man inte resa sig upp och gå när eftertexterna börjar rulla för Condon har en epilog (bättre och roligare än hela filmen) på lager.

Nej, en grinig gammal filmkritiker tillhör inte målgruppen, men jag tycker att David Slades Eclipse (2010) och i ännu högre utsträckning den allra första filmen Twilight (2008), regisserad av Catherine Hardwicke, var riktigt bra och klart underhållande. Hardwicke hittade en finfin balans mellan romantik, spänning, blod, high school-film och humor. I Breaking dawn verkar Condon inte veta hur han skall förhålla sig till Stephanie Meyers romanförlaga. Först är det Mitt livs novell, sedan ren och skär graviditetsångest.