Filmen om Stig-Helmer är ojämn men den fungerar ändå.
Filmen om Stig-Helmer är ojämn men den fungerar ändå.

The Stig-Helmer story

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lasse Åbergs nya film lanseras som En skamlöst nostalgisk komedi, och visst är det så när Åberg med mild humor, träffsäkra iakttagelser och ett stänk av vemod berättar The Stig-Helmer story, från början.

Filmen siktar i första hand in sig på alla som var tonåringar när Kvitt eller dubbelt sändes i tv, transistorradion var ett nytt påfund och Stockholms ungdomar hängde på Nalen.

Tja, om det är någon som år 2011 skall få den målgruppen att resa sig upp ur tv-sofforna för att gå på bio så är det Lasse Åberg.

Filmen växlar mellan nu och då. Stig-Helmer, som lever ett stillsamt pensionärsliv, leker fortfarande med modelljärnvägen. Han har inte riktigt hängt med i modetrenderna och teknikutvecklingen, och har bara vaga begrepp om vad internet och mobiltelefoner är för något, men han tar gärna med sig kompisen Ole (Jon Skolmen) på en nostalgitripp, tillbaka till 1950-talet.

ANNONS

Jämfört med snigeltempofilmen Hälsoresan (1999) är denna kraftigt förbättrad på alla plan. Bildmässigt är The Stig-Helmer story mycket mer filmisk än regissörens tidigare filmer. Utan någon jättebudget förmedlar tillbakablickarna en 50-talskänsla, som känns genuin (det rör sig mest om interiörscener, men ändå).

Den röda nutidstråden, som är i längsta laget, går ut på att Stig-Helmer, med hjälp av Ole, försöker lokalisera sin första och största kärlek, den söta flickan Annika (Ida Högberg) som sjöng i Frälsningsarmén och hade en sträng pappa.

Filmen, som är uppbyggd i tablåer, är ojämn. Vissa skämt och samtidskommentarer fungerar, andra skämt känns väldigt gamla, men det är helt i sin ordning.

Åberg är trots allt 71 bast.

ANNONS