Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

The misfits - ekot från Backa når ut i Europa

De missanpassade. Regissören Mattias Andersson tar nu Backa teaters egen politiska historia och Dostojevskij till hjälp för att gestalta den motsägelsefulla – ofta mer usla än förnuftiga – människan och ett Europa i yttre och inre kaos.

"Jag är en sjuk människa, en elak människa, en frånstötande människa."

Orden uttalas av Fjodor Dostojevskijs källarmänniska, med eko rakt in i vår tid.

Snabbt och spontant, efter hemkomsten från förvisningen till Sibirien, skrev den ryske författaren novellen Anteckningar från ett källarhål.

Året var 1864, och när fraserna nu upprepas av skådespelare i olika åldrar, med vitt skilda referensramar, under en repetition på Backa teater i Göteborg drygt hundrafemtio år senare, uppstår nya betydelser. Kanske just för att orden vandrar från mun till mun, repeteras och kopieras tills meningsskapandet upplösts i ett slags baktakt. Soundtrack till en galen värld, ett Europa i krig. En familj i sönderfall. En teater med sviktande samhällsrelevans i de smarta telefonernas tid där sanningar uttalas och upprepas, men av vem för vem.

Backa teater har i snart fyrtio år på olika sätt undersökt och iscensatt utanförskap. Ett arbete som nu fortsätter i The Misfits, i regi av Mattias Andersson En självkritisk föreställning, anpassad för att turnera i Europa, där teaterns egen historia spelar en viktig roll. Två av teaterns grundare: Ulf Dohlsten och Maria Hedborg finns också med på scenen - i gamla och nya roller.

Teaterrummet, som klätts i något som liknar grönfärgad korrigerad plåt, andas på en gång container, källare, gympasal och fabrikslokal, och gestaltningen väcker funderingar om allt möjligt: från teaterns tolkningsföreträde till människans inre paradoxer.

De inte bara förnuftiga och lyckliga varelser vi är, utan i lika hög grad irrationella, omoraliska och destruktiva.  Suget som alltid finns där, hos oss alla, till både anpassning och olydnad. Viljan att handla både rätt och fel, göra både ont och gott.

Jaget i Dostojevskijs berättelse är en nerdekad, före detta, tjänsteman som suttit instängd i en källare i över tjugo år och förfasat sig över livet. Han hatar alla och föraktar även sig själv. "Människan" säger han "vill skapa och röja väg, det kan man inte förneka. Men varför är hon också passionerat förtjust i att riva ner och skapa kaos?"

Kaos skapas det också på scenen, ska vi snart bli varse. För här växer en fragmentarisk, postmodern föreställning fram, delvis också ordlös och anpassad för att gå hem internationellt. Sceniska uttryck prövas: från det inledande, torra och faktabaserade föredraget, tänk powerpoint-presentation, till dans och rörelse – som tar över allt mer under föreställningens senare hälft.

Med fem veckor kvar till premiären av The Misfits, pågår ett intensivt grupparbete på teatern. När vi kommer på morgonbesök är rörelseträningen i full gång på mjuka mattor mot det hårda betonggolvet.

66-åriga Maria Hedborg, som tillsammans med Ulf Dohlsten och regissören Eva Bergman grundade teatern, tar en paus, reser sig från mattan och följer med till ett angränsande rum med inbjudande fåtöljer och soffor för att prata teaterhistoria, ursprungstankar, politiskt engagemang och förändrade arbetsmetoder. I 35 år har hon haft Backa teater som arbetsplats, och synts i närmre 50 föreställningar innan hon 2012 gick i pension efter Utopia. Nu är hon snart tillbaka igen, i rollen som sig själv. Och ändå inte.

– På något konstigt sätt föreställer vi skådespelare oss själva. Jag spelar bilden av mig men det är Mattias som har skrivit alla texter.

Vad som är gestaltning och vad som är iscensättning av en människa undersöks i The Misfits som har som ambition att belysa själva processen. Små förskjutningar där alla byter roller är tydliga i scenerna. Det finns också en sekvens där samtliga skådespelare medverkar och uppträder som rosaskimrande, nattaktiva vattenödlor av salamandersläktet axolotl.  Det är en hänförande scen, på en gång förförisk och vidrig, inspirerad av en novell av den argentinske författaren Julio Cortázar. Mattias Andersson har sedan kalibrerat berättelsen med egna funderingar kring Anders Behring Breivik. De otympliga ansiktsmaskerna, med utanpåliggande röda gälar som känselspröt, är designade av Linda Boije af Gennäs.

När Maria Hedborg hör uttrycket De missanpassade, The misfits, föreställningens titel, tänker hon följande:

– Bilder av alla människor på gatorna, tiggarna, kommer för mig. Även flyktingarna i strömmar som söker en hemvist, men blir bortstötta. Anton Lundin Pettersson, som utförde skolattacken i Trollhättan, är en annan bild jag får. Hur han sitter på sin kammare framför datorn och känner sig ensam. Fylld av ett slags självförakt som gör honom destruktiv.

Maria Hedborg har precis läst Lawen Mohtadis bok En dag blir jag fri, om Katarina Taikon, och nämner därför vidare romerna, och deras historia, liksom samerna och deras situation.

– Åh, det finns så många olika aspekter och tolkningar av begreppet missanpassade, säger hon och slår ut armarna i en urskuldande gest.

Hon, som var med från starten 1978, upplever att missanpassade alltid har pekats ut, och att utanförskapet varit relevant tematiskt för Backa teater under alla år.

– Jag tror att det alltid kommer att finnas ett behov hos människan att stöta ut andra….om jag ska vara pessimistisk. Det räcker ju att se vad som pågår i skolklasser, jag tror att det handlar om något djupt mänskligt. Det vore självhävdelse att påstå att man inte själv också är bärare av det. Att göra oss medvetna, och sätta fingret på de mekanismerna, är teaterns roll. Att få oss att känna, tänka och ifrågasätta.

Barn och unga stod i centrum från första stund för Backa teater som började sin verksamhet med att spela skolteater i Stenhammarsalen, men snart flyttade ut i förorten Hisingsbacka. Gruppen ville specifikt nå publik som inte hade språket och kulturen med sig hemifrån.

– Vi hade alla ett vänsterengagemang, ville ta upp samhällsproblem och ställa oss på den svagares sida. Grundidén var att spela för en ung publik som inte var självklart intresserade, och som annars aldrig skulle nås av några teaterpjäser.

Gruppens ambition var klar: att bidra till ett humanare, mer solidariskt samhälle.

Att gestalta barns vardag på teatern, som exempelvis i Maria Hedborgs favoritföreställningar Sprit (1979) och Sparvel (1981-1982), var nytt och radikalt vid denna tid då barn annars mest hade fått se moraliskt uppbyggliga sagor.

– Sprit handlade om en ensam flicka som bodde i ett höghus med sin alkoholiserade mamma, berättar Maria Hedborg.

– Tanken var att skildra hur utsatt du som barn är i den situationen.

En som åkte buss till Göteborg för att se just föreställningen Sprit var den då fjortonåriga Gunilla Johansson, som nu spelar med i The Misfits.

– Det var ett avgörande ögonblick. Jag minns fortfarande pjäsen jättestarkt fast jag såg den för så många år sedan sedan, berättar hon.

Igenkänningen var stor för skådespelerskan, enligt pjäsen, eftersom hon då bodde ensam med sin mamma i ett radhusområde där ingen annan hade det som hon.

 Barnperspektivet är fortfarande ytterst väsentligt för Backa teater, medan mycket annat har förändrats, menar Maria Hedborg.

– Föreställningarna ser annorlunda ut i dag. Det är mindre viktigt att få ihop en historia. Temat däremot blir allt viktigare. På vår tid analyserade vi varje pjäs: vad den vill berätta, vilka vändpunkter det fanns. Vi var lite intellektuella på det sättet. Vi visste vad vi ville berätta, vad vi ville uppnå, men i dag är det nästan lite fult att säga så.

Samtidigt drevs den ursprungliga Backa teater av en homogen samling vita medelklassmänniskor i liknande ålder.

– Ja, vi spelade trasiga ungdomar utan att vara det, och där är det betydligt mer autenticitet i dag. Det är också roligt att fler etniciteter nu tar plats på scenerna, det var inget som ens diskuterades på 1970-talet, säger Maria Hedborg.

Ulf Dohlsten, som var konstnärlig ledare på Backa teater åren 1978 till 1998, har erfarenhet av att växa upp som det enda svarthåriga barnet i kvarteret, i en familj med ursprung utanför Sverige. Men det var ingenting det någonsin pratades om på teatern, eller som han själv lyfte fram.

– Det ansågs helt oviktigt, minns han.

Tillsammans med Maria Hedborg håller han i den halvtimmeslånga presentation av teaterns historia som The Misfits inleds med. På 1970-talet var han medlem i ett "i Göteborg då verksamt kommunistiskt parti", och analyserade pjäserna de satte upp enligt strikt marxist-leninistisk ideologi. Han tänkte i termer av publik och effekt och ställde sig frågan: på vilket sätt bidrar den här uppsättningen till klasskampen? Samtidigt var hans favoritpjäs den bitterljuva Historien om en häst (1982) efter Leo Tolstojs novell i regi av Eva Bergman. En mindre uttalat politisk berättelse om människans utsatthet och starka överlevnadsvilja.

– Jag spelade hästen: den utstötte, missanpassade, bespottade, ensamma.

Att ta sig an uppgiften att göra teater om samhällets utstötta, marginaliserade, missanpassade och farliga kan låta både förmätet och svårt. För vem definierar vem som missanpassad. Enligt vilka kriterier, vems är spelplatsen, makten, vems regler är det som gäller?

När vi ses första gången på teatern i februari uttrycker Mattias Andersson också en viss vånda inför sin nya satsning, ett slags Mental states of Europe: en påkostad föreställning ämnad att turnéra bland europeiska teaterhus.

– För att slippa göra en utslätad Europudding börjar vi i det mest platsspecifika vi har: vår egen teater. Vi speglar stämningar i Europa i dag, men börjar inne i ensemblen.

The Misfits tar avstamp i det som ligger närmast till hands: skådespelarnas egna sammanhang och rädslor. Rannsakar det kaos som kan utbryta hemma, vid middagsbordet, i det egna hjärtat, för att sedan vidga perspektivet för att även omfatta en ogästvänlig omvärld.

Efter den lite trevande repetitionen dröjer framförallt två scener sig kvar. Den första rymmer ett rejält ångestladdat, utdraget gräl mellan en Hon och en Han som slutat älska varandra. Barnen sitter som tysta åhörare och tvingas genomlida föräldrarnas narcissistiska dialog om att allt bara är kaos. Om att "det finns inget du, inget jag, inget vi längre. Det är försent. För. sent. Det är över, förbi. Den här familjen finns inte längre." I högtalarna, strax därefter, Joy Division New Dawn Fades:

"It was me, waiting for me,

Hoping for something more,

Me, seeing me this time, hoping for something else."

Självföraktet och ledan. Den andra scenen utspelar sig under en vit presenning, där tre personer gömmer sig. Kanske är de hemlösa, kanske på flykt. Deras förnedring tycks ha blivit ett normaltillstånd. En talkör mässar: "Ju mer medvetna vi blivit om allt det sköna och upphöjda. Allt det goda i världen, desto mer benägna har vi blivit att sjunka ner i vår egen dy."

Fast vem har ett val? Starka bilder av tv-sänd misär bland flyktingläger, på färjeterminaler och tågstationer flimrar förbi min inre syn.

Frågan kvarstår: kan teaterns avlönade medarbetare, och konstnärlige ledare, verkligen gestalta missanpassade utan att framstå som hycklare? Enligt Mattias Andersson prövas begreppet med hjälp av bilder, associationer och koder som ensemblen tillsammans skapar i scenrummet. Film, fiktion och nyhetsflöden används för att undersöka uttryck, attribut och kroppar som använts i offentligheten för att beskriva och bildsätta de utstötta sedan 1970-talet.

– Framför våra ögon ser vi hur sociala konstruktioner och hierarkier verkar.  En har en position, nästa en annan. Det blir väldigt performativt. Att gestalta de som inte passar in vore en annan föreställning, om freaks, galna, tokiga. Jag är mer intresserad av hur sådana uppfattningar uppstår. När vi upptäcker skillnader.

Konsten är bra på att inte låsa sig kring vem som är innanför och vem som är utanför, menar han.

– Det är något utopiskt i det: att lösa upp och luckra upp olika överenskommelser. Det är inte lika lätt i livet.

Ett par veckor senare sitter jag på ett fullsatt Folkets hus vid Järntorget och hör Mattias Andersson diskutera möjligheter, utmaningar och fallgropar i arbetet med att göra teatern samhällsrelevant på ett konstnärligt intressant sätt. I panelen medverkar även den danske konstnären, författaren och dramatikern Madame Nielsen, tidigare Claus Beck-Nielsen, Nils Poletti, konstnärlig ledare för TURteatern och dramatikern America Vera Zavala. Samtalet blir intressant, för alla är inte överens om att aktivism bäst bedrivs i teaterlokaler.

The Misfits testas inför publik samma dag som terrorattackerna dödat drygt 30 människor och skadat hundratals andra i EU-huvudstaden Bryssel.

På teatern avlöser bakgrundsbilder varandra i en laddad scen: en maskerad man med pistol. Ett missbrukarhem. Rainbow dash, medlem i familjen My Little Pony. Donald Trump. Missy Elliott. Något kommuniceras helt uppenbart i rummet: något om att härma, bli en roll, iscensätta, hur lätt det är att släppa in vanmakten i sitt liv. Medan Europa brinner.