Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

The descendants.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

The descendants

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

drama

The descendants

Regi: Alexander Payne

Med: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller, Nick Krause, Robert Forster, Matthew Lillard och Judy Greer

USA, 2011 (115 min)

BIOPALATSET

Alexander Payne gör mogna dramakomedier för en vuxen medelklasspublik, som intresserar sig för vin, som har fadderbarn och som anser att det finns värden som inte kan omvandlas till pengar. En sådan som jag, med andra ord.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I samma anda gör han The descendants, eller arvtagarna på svenska. Den är mer allvarlig än förra filmen Sideways och inte lika originell, men vinner på sin charm. I grund och botten är det en klassisk knyta-ihop-säcken-berättelse om sorgebearbetning och försoning, kryddad med Paynes milda och torra humor.

Miljön är USA:s mest senkomna stat Hawaii, där juristen Matt King bor med sin familj. När vi kommer in i berättelsen ligger hans fru Elizabeth i koma efter en båtolycka. Döttrarna Alexandra och Scottie, ljuvligt spelade av Shailene Woodley och Amara Miller, befinner sig i känslomässigt limbo och Matt inser att han är den ende som kan få familjen att hålla ihop.

I en strid ström av inre monolog får vi höra hans tvivel om förmågan som förälder och ångern över att ha varit en frånvarande make. Payne använder Hawaiis öar som en symbol för familjemedlemmar på väg att glida isär.

Överhuvudtaget kretsar tematiken kring land och mark, som får symbolisera karaktärernas ursprung och eventuella framtid tillsammans. Matt King, med rötter i urbefolkningens kungafamilj, förvaltar genom arv en orörd del av ön Kauai. Stiftelsen har en begränsad livslängd, vilket får släkten King att sälja av marken innan det är för sent.

Med en döende hustru, två ledsna och arga barn, en svärfar som anklagar honom för olyckan och en stor markförsäljning som väntar kör det ihop sig rejält när Matt dessutom får reda på att hustrun har varit otrogen och att mannen i fråga befinner sig just på ön Kauai.

Att placera berättelsen på Hawaii är ett mästargrepp som framför allt ska tillskrivas Kaui Hart Hemmings, författaren till filmens litterära förlaga. Den blommiga barfotastämningen bildar en skarp kontrast till Matt Kings skyhöga stressnivå och familjens sorg. Möjligen missar man som svensk en extra dimension, som är uppenbar för amerikansk publik med dess förförståelse av hur amerikaner beter sig på Hawaii.

George Clooney är värd allt beröm han har fått för rollen, som kombinerar element från hans ofta skruvade arbeten med bröderna Coen och en mer realistisk bild av en trött och krum familjefar.

Möjligen kan man ifrågasätta strösslandet med inre monolog, som framför allt i början är belastad med allt för mycket fakta och beskrivningar av sådant som istället borde gestaltas. Jag har också svårt att bestämma mig för vad jag tycker om de många bilderna av förflyttningar, ackompanjerade av hawaiiansk popmusik. Ibland blir det rena transportsträckor, samtidigt som de skapar en loj och varm stämning.

The descendants är ett fint porträtt av en familj i sönderfall, som i sin lite svärtade ton påminner om en av mina absoluta favoritkomedier på senare år – Little Miss Sunshine. Bäst är den del av filmen som skildrar resan till Kauai, dit de åker för att informera – alternativt hämnas på – älskaren. Den är dråpligt rolig och balanserar döendet och sorgen.