Uppföljare, förlöpare, omstart. Det finns många sätt att tjäna nya pengar på gamla gungor och karuseller. För det är naturligtvis grönskimrande dollarsedlar som hägrar när Spindelmannen nystartar bara tio respektive 5 år efter förra vändan inleddes och avslutades. Men Sam Raimis trilogi har spelat in runt sjutton miljarder kronor så när den planerade fjärde filmen med honom vid rodret gick om intet beslutades istället om en omstart.
Lite synd och lite för tidigt. Inte minst som Marc Webb i regissörsstolen och Andrew Garfield som Peter Parker/Spindelmannen lägger sig väldigt nära Raimi/Maguire i uttryck.
Missförstå mig rätt, The Amazing Spider-Man (som den heter på svenska) är en bra film och Garfield är utmärkt i rollen. Men han spelar på precis samma sårbarhet som Maguire och då blir det lite jaha över hela anrättningen.
Grundstoryn kan väl de flesta intresserade; Peter Parker växer upp hos farbror med fru sedan föräldrarna försvunnit spårlöst, blir biten av en spindel, får superkrafter och börjar jaga småskurkar när farbror mördas.
I mångt och mycket är filmen en klassisk växa upp-historia, för vad är Spindelmannen-personan om inte en tonårsrevolt? Som i det här fallet utvecklas till lite av en tragedi, både för Peter själv men också för hans antagonist Ödlemannen (The Lizard).
Precis som man brukar säga att den enes frihetskämpe är den andres terrorist beror det också här till viss del på synvinkel i uppfattningen om vem som är god eller ond. Å ena sidan går det inte att bygga samhällen på den ensamma hjälten, å andra sidan hyllas hon för sin handlingskraft när myndigheterna jagar fel skurkar.
En hel del komik vävs också in i spindelnätet, som att Peter glömmer köpa hem ekoägg eller när han upptäcker sina nyförvärvade superkrafter. På det stora hela är The Amazing Spider-Man, inte minst ödlan, mer lättviktigt serietidningsk (à la Tim Burton-Batman) än Gotham-gotisk (à la Nolan-Batman). Riktigt tramsigt är också att Gwen (Stone) i extraknäckrollen som vetenskapsassistent bär kortkort och lårhöga stövlar under den vita rocken samt att "jag har mens" fortfarande fungerar som universalursäkt.
Men Marc Webb imponerar i sin andra film (efter debuten med fina indierullen (500) Days of Summer) och bjuder på en hel del fartfyllda och hisnande åkningar genom New York.
Apropå snacket om snabbköer på Liseberg och lika möjligheter för alla kan man ju också diskutera valfrihet och tillgänglighet på bio när Spider-Man dundrar in med hela 16 visningar på premiärdagen. Men det är som det brukar heta en annan historia.
Spider-Man 1–3 (Sam Raimi, 2002–2007)
Batman/Batman returns (Tim Burton, 1989/1992)
King Kong (Cooper/Schoedsack, 1933)
