Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Teju Cole | Varje dag är tjuvens dag

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teju Cole | Varje dag är tjuvens dag

På många sätt en förstudie till Öppen stad är Teju Coles debut värd den korta stund den kräver, skriver Bella Stenberg om Varje dag är tjuvens dag som nu föreligger i svensk översättning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Teju Cole

Varje dag är tjuvens dag

Översättning: Ragnar Strömberg

Natur & Kultur

Varje dag är tjuvens dag, men en dag är ägarens. Yourubaordspråket inleder Teju Coles kortroman, som lika mycket är en samling noveller, betraktelser, ögonblicksbilder och miniessäer. En ung nigeriansk man med likheter såväl med den psykiatridoktorerande flanören i Öppen stad som författaren själv återvänder till hemlandet efter femton år i New York.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Coles första bok utkom 2007 i Nigeria, och nu i en internationell reviderad version ett par år efter genombrottet. Den är enklare, luftig och bildsatt med hans egna svartvita foton, liksom tjuvkikande på människorna och miljöerna. Nigeria har en rik tillgång på historier men stor brist på kreativa tillflykter, konstaterar berättaren. Att skriva är svårt, att läsa omöjligt: ”Det bästa jag kan åstadkomma är att ta några fotografier”.

Hemvändaren betraktar Lagos med främmandegjorda ögon. Med en författares ögon. Han känner en medömkan för alla författare som tvingas jobba i sömniga amerikanska villaförorter: ”Hade John Updike varit afrikan skulle han fått Nobelpriset för tjugo år sedan”.

Hos honom själv finns distansen, skapad, påtvingad eller önskad, som ett slags försvar.

Redan på vägen från flygplatsen ser mannen en stor skylt över rondellen: ”Korruption är olagligt!” Under den käbblar två poliser – hans faster förklarar att den ene har kommit för nära den andres domän och inkräktat på hans mutinkomster. På ett cyberkafé inser han att den pekfingervalsande mannen bredvid skriver Nigeriabrev, sittande under ännu en verkningslös förbudsskylt.

Cole rör sig i staden och skildrar ett kaotiskt och korrumperat Lagos som känns igen från andra exilförfattare, som Chimamanda Ngozi Adichie och Sefi Atta. Precis som de söker han efter – och han använder Tomas Tranströmers ord – solkatterna, glimtarna av det andra. Han hittar det, men kan heller inte undvika tyngre ämnen som kolonialismen, historien som aldrig ifrågasätts och svårigheten att hitta nigeriansk litteratur i Nigeria.

På många sätt en förstudie till Öppen stad är Coles debut värd den korta stund den kräver.